Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivaren borde stå för kultursatsning

I dessa coronatider behövs kulturen mer än någonsin. Därför ska ett kulturellt ”överlevnadskit” betalt av arbetsgivaren tas fram. Det föreslår Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Privat
Maria Nilsson tycker att ett "överlevnadskit" med kultur skulle kunna vara som friskvård är i dag. Och betalas av arbetsgivaren. Stina Stjernkvist / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Nu pratas det mycket om hur vi ska få till kulturevenemang under coronatider, och hur många man kan få vara på olika evenemang eller i olika lokaler. Alla som på något sätt har fått sitt levebröd genom kultur, har drabbats mycket av alla restriktioner som gjort i coronas namn. Många av dem är oroliga att de måste hitta nya och andra sätt att få mat på bordet.

 Det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet

Utan dem har vi snart ingen kultur och var hamnar vi då?

För vad är egentligen kultur?

 Jo, det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet. Det är genom teater, konst, musik, litteratur, poesi, graffiti och all annan kultur som vi kan stå ut med vad som händer i livet och förstå det, och kunna ta in både med- och motgångar. Det är genom kulturen som vi växer som människor. Det är genom kulturen vi människor kan känna den enorma glädjen som det kan vara att leva. Därför behöver vi kulturen nu när allt är så annorlunda. Nu när vi har kommit in i någon slags ”coronavardag”.

I min roll som förtroendevald får jag signaler från mina medlemmar att de är trötta och oroliga för vad som kommer att hända och hur snabbt det kommer att gå. Man har tappat känslan av att det kommer att finnas ett slut.

Nu måste man in i grottekvarnen utan att veta när man kan komma ut igen och vilken vardag det är då.  Nu när vi inte vet när det kommer ett vaccin som gör att vi kan återgå till det ”normala” - för vad kommer att vara normalt efter allt som hänt? När kvällarna blir mörkare och mörkare och det är långt till nästa storhelg då behöver vi kulturen mer än någonsin.

Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen kämpade tillsammans med kulturen för att få ett bättre samhälle så måste vi nu också göra samma sak. Vi kan denna gång också bjuda in arbetsgivarna för att föra den dialog som vi i Sverige är kända för. Som också sitter i vår ”arbetsmarknadskultur” den så kallade Saltsjöbadsandan.

Vi skulle kunna sätta oss ned och tillsammans skapa ett kulturellt överlevnadskit för alla ute i arbetslivet. Ett sådant överlevnadskit skulle kunna vara som friskvård är idag. Det skulle kunna betalas av arbetsgivaren. Och precis som friskvård skulle det kunna subventioneras av staten, och även köpas av privatpersoner.

Med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig

Det kulturella överlevnadskitet kunde till exempel bestå i en prenumeration på kultur. Och med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig. Med tanke på omständigheterna skulle det få bli digitalt.

Ett överlevnadskit för de av oss med jobb men också de utan jobb, för dem som jobbar på hemifrån men även de som måste åka till sina jobb, de som har mycket att göra men också för dem som har för lite att göra och därför är oroliga, för dem som har varit sjuka, för dem som är rädda för att bli sjuka, för dem som är sjuka, för dem som saknar att träffas, för dem som ändå försöker träffas, för dem som mist någon men också för dem som är rädda för att mista någon.    

Kulturen är den näringen, som växten människan behöver för att gro, växa och frodas.

/Maria Nilsson, klubbordförande Unionenklubben, Systembolagets personalförening

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science