Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivaren borde stå för kultursatsning

I dessa coronatider behövs kulturen mer än någonsin. Därför ska ett kulturellt ”överlevnadskit” betalt av arbetsgivaren tas fram. Det föreslår Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Privat
Maria Nilsson tycker att ett "överlevnadskit" med kultur skulle kunna vara som friskvård är i dag. Och betalas av arbetsgivaren. Stina Stjernkvist / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Nu pratas det mycket om hur vi ska få till kulturevenemang under coronatider, och hur många man kan få vara på olika evenemang eller i olika lokaler. Alla som på något sätt har fått sitt levebröd genom kultur, har drabbats mycket av alla restriktioner som gjort i coronas namn. Många av dem är oroliga att de måste hitta nya och andra sätt att få mat på bordet.

 Det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet

Utan dem har vi snart ingen kultur och var hamnar vi då?

För vad är egentligen kultur?

 Jo, det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet. Det är genom teater, konst, musik, litteratur, poesi, graffiti och all annan kultur som vi kan stå ut med vad som händer i livet och förstå det, och kunna ta in både med- och motgångar. Det är genom kulturen som vi växer som människor. Det är genom kulturen vi människor kan känna den enorma glädjen som det kan vara att leva. Därför behöver vi kulturen nu när allt är så annorlunda. Nu när vi har kommit in i någon slags ”coronavardag”.

I min roll som förtroendevald får jag signaler från mina medlemmar att de är trötta och oroliga för vad som kommer att hända och hur snabbt det kommer att gå. Man har tappat känslan av att det kommer att finnas ett slut.

Nu måste man in i grottekvarnen utan att veta när man kan komma ut igen och vilken vardag det är då.  Nu när vi inte vet när det kommer ett vaccin som gör att vi kan återgå till det ”normala” - för vad kommer att vara normalt efter allt som hänt? När kvällarna blir mörkare och mörkare och det är långt till nästa storhelg då behöver vi kulturen mer än någonsin.

Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen kämpade tillsammans med kulturen för att få ett bättre samhälle så måste vi nu också göra samma sak. Vi kan denna gång också bjuda in arbetsgivarna för att föra den dialog som vi i Sverige är kända för. Som också sitter i vår ”arbetsmarknadskultur” den så kallade Saltsjöbadsandan.

Vi skulle kunna sätta oss ned och tillsammans skapa ett kulturellt överlevnadskit för alla ute i arbetslivet. Ett sådant överlevnadskit skulle kunna vara som friskvård är idag. Det skulle kunna betalas av arbetsgivaren. Och precis som friskvård skulle det kunna subventioneras av staten, och även köpas av privatpersoner.

Med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig

Det kulturella överlevnadskitet kunde till exempel bestå i en prenumeration på kultur. Och med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig. Med tanke på omständigheterna skulle det få bli digitalt.

Ett överlevnadskit för de av oss med jobb men också de utan jobb, för dem som jobbar på hemifrån men även de som måste åka till sina jobb, de som har mycket att göra men också för dem som har för lite att göra och därför är oroliga, för dem som har varit sjuka, för dem som är rädda för att bli sjuka, för dem som är sjuka, för dem som saknar att träffas, för dem som ändå försöker träffas, för dem som mist någon men också för dem som är rädda för att mista någon.    

Kulturen är den näringen, som växten människan behöver för att gro, växa och frodas.

/Maria Nilsson, klubbordförande Unionenklubben, Systembolagets personalförening

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.