Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivaren borde stå för kultursatsning

I dessa coronatider behövs kulturen mer än någonsin. Därför ska ett kulturellt ”överlevnadskit” betalt av arbetsgivaren tas fram. Det föreslår Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Privat
Maria Nilsson tycker att ett "överlevnadskit" med kultur skulle kunna vara som friskvård är i dag. Och betalas av arbetsgivaren. Stina Stjernkvist / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Nu pratas det mycket om hur vi ska få till kulturevenemang under coronatider, och hur många man kan få vara på olika evenemang eller i olika lokaler. Alla som på något sätt har fått sitt levebröd genom kultur, har drabbats mycket av alla restriktioner som gjort i coronas namn. Många av dem är oroliga att de måste hitta nya och andra sätt att få mat på bordet.

 Det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet

Utan dem har vi snart ingen kultur och var hamnar vi då?

För vad är egentligen kultur?

 Jo, det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet. Det är genom teater, konst, musik, litteratur, poesi, graffiti och all annan kultur som vi kan stå ut med vad som händer i livet och förstå det, och kunna ta in både med- och motgångar. Det är genom kulturen som vi växer som människor. Det är genom kulturen vi människor kan känna den enorma glädjen som det kan vara att leva. Därför behöver vi kulturen nu när allt är så annorlunda. Nu när vi har kommit in i någon slags ”coronavardag”.

I min roll som förtroendevald får jag signaler från mina medlemmar att de är trötta och oroliga för vad som kommer att hända och hur snabbt det kommer att gå. Man har tappat känslan av att det kommer att finnas ett slut.

Nu måste man in i grottekvarnen utan att veta när man kan komma ut igen och vilken vardag det är då.  Nu när vi inte vet när det kommer ett vaccin som gör att vi kan återgå till det ”normala” - för vad kommer att vara normalt efter allt som hänt? När kvällarna blir mörkare och mörkare och det är långt till nästa storhelg då behöver vi kulturen mer än någonsin.

Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen kämpade tillsammans med kulturen för att få ett bättre samhälle så måste vi nu också göra samma sak. Vi kan denna gång också bjuda in arbetsgivarna för att föra den dialog som vi i Sverige är kända för. Som också sitter i vår ”arbetsmarknadskultur” den så kallade Saltsjöbadsandan.

Vi skulle kunna sätta oss ned och tillsammans skapa ett kulturellt överlevnadskit för alla ute i arbetslivet. Ett sådant överlevnadskit skulle kunna vara som friskvård är idag. Det skulle kunna betalas av arbetsgivaren. Och precis som friskvård skulle det kunna subventioneras av staten, och även köpas av privatpersoner.

Med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig

Det kulturella överlevnadskitet kunde till exempel bestå i en prenumeration på kultur. Och med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig. Med tanke på omständigheterna skulle det få bli digitalt.

Ett överlevnadskit för de av oss med jobb men också de utan jobb, för dem som jobbar på hemifrån men även de som måste åka till sina jobb, de som har mycket att göra men också för dem som har för lite att göra och därför är oroliga, för dem som har varit sjuka, för dem som är rädda för att bli sjuka, för dem som är sjuka, för dem som saknar att träffas, för dem som ändå försöker träffas, för dem som mist någon men också för dem som är rädda för att mista någon.    

Kulturen är den näringen, som växten människan behöver för att gro, växa och frodas.

/Maria Nilsson, klubbordförande Unionenklubben, Systembolagets personalförening

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam