Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivaren borde stå för kultursatsning

I dessa coronatider behövs kulturen mer än någonsin. Därför ska ett kulturellt ”överlevnadskit” betalt av arbetsgivaren tas fram. Det föreslår Maria Nilsson, Unionens klubbordförande på Systembolaget.
Publicerad
Stina Stjernkvist / TT, Privat
Maria Nilsson tycker att ett "överlevnadskit" med kultur skulle kunna vara som friskvård är i dag. Och betalas av arbetsgivaren. Stina Stjernkvist / TT, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Nu pratas det mycket om hur vi ska få till kulturevenemang under coronatider, och hur många man kan få vara på olika evenemang eller i olika lokaler. Alla som på något sätt har fått sitt levebröd genom kultur, har drabbats mycket av alla restriktioner som gjort i coronas namn. Många av dem är oroliga att de måste hitta nya och andra sätt att få mat på bordet.

 Det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet

Utan dem har vi snart ingen kultur och var hamnar vi då?

För vad är egentligen kultur?

 Jo, det är det som gör att man som människa orkar med och förstår det som kallas livet. Det är genom teater, konst, musik, litteratur, poesi, graffiti och all annan kultur som vi kan stå ut med vad som händer i livet och förstå det, och kunna ta in både med- och motgångar. Det är genom kulturen som vi växer som människor. Det är genom kulturen vi människor kan känna den enorma glädjen som det kan vara att leva. Därför behöver vi kulturen nu när allt är så annorlunda. Nu när vi har kommit in i någon slags ”coronavardag”.

I min roll som förtroendevald får jag signaler från mina medlemmar att de är trötta och oroliga för vad som kommer att hända och hur snabbt det kommer att gå. Man har tappat känslan av att det kommer att finnas ett slut.

Nu måste man in i grottekvarnen utan att veta när man kan komma ut igen och vilken vardag det är då.  Nu när vi inte vet när det kommer ett vaccin som gör att vi kan återgå till det ”normala” - för vad kommer att vara normalt efter allt som hänt? När kvällarna blir mörkare och mörkare och det är långt till nästa storhelg då behöver vi kulturen mer än någonsin.

Precis som fackföreningsrörelsen i begynnelsen kämpade tillsammans med kulturen för att få ett bättre samhälle så måste vi nu också göra samma sak. Vi kan denna gång också bjuda in arbetsgivarna för att föra den dialog som vi i Sverige är kända för. Som också sitter i vår ”arbetsmarknadskultur” den så kallade Saltsjöbadsandan.

Vi skulle kunna sätta oss ned och tillsammans skapa ett kulturellt överlevnadskit för alla ute i arbetslivet. Ett sådant överlevnadskit skulle kunna vara som friskvård är idag. Det skulle kunna betalas av arbetsgivaren. Och precis som friskvård skulle det kunna subventioneras av staten, och även köpas av privatpersoner.

Med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig

Det kulturella överlevnadskitet kunde till exempel bestå i en prenumeration på kultur. Och med jämna mellanrum så fick man en bild, en dikt, musikstycken, något drama till sig. Med tanke på omständigheterna skulle det få bli digitalt.

Ett överlevnadskit för de av oss med jobb men också de utan jobb, för dem som jobbar på hemifrån men även de som måste åka till sina jobb, de som har mycket att göra men också för dem som har för lite att göra och därför är oroliga, för dem som har varit sjuka, för dem som är rädda för att bli sjuka, för dem som är sjuka, för dem som saknar att träffas, för dem som ändå försöker träffas, för dem som mist någon men också för dem som är rädda för att mista någon.    

Kulturen är den näringen, som växten människan behöver för att gro, växa och frodas.

/Maria Nilsson, klubbordförande Unionenklubben, Systembolagets personalförening

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare