Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla kan göra något

Unionen arbetar för ett öppet, mångkulturellt och demokratiskt samhälle. Daniel Poohl, chefredaktör för Expo menar att vi alla kan bidra till ett samhälle där alla är lika mycket värda.
Daniel Poohl, chefredaktör Expo Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Anders Breiviks ofattbara terrordåd är på många sätt unikt. Omfattningen, kylan och den noggranna planeringen. Det är lätt och bekvämt att förklara hans gärningar med den utgångspunkten. Att han är en på miljarden. Att det som hände var en blixt från klar himmel. Men det är ett farligt sätt att se på händelserna i Norge.

Även om Anders Breivik agerade på egen hand var han inte ensam. Han tillhörde en idégemenskap. Hans omfattande manifest avslöjar en svartvit världsbild där Norge anses sviket av en marxistisk infiltration av samhället, till förmån för en tilltagande islamisering. I centrum för hans hat står socialdemokratin och det mångkulturella samhället.

Det är en idévärld där larmen om den stundande undergången ständigt ljuder, där klockan alltid är fem i tolv och där fienden kan anas överallt.

Den rörelse som Breivik skrev in sig i kallar sig kontra-jihad. Dess företrädare säger sig bekämpa islamistiska extremister. Men det är islam och muslimer man vill åt. Ta till exempel Anders Breviks stora idol, den norska bloggaren Fjordman. I sitt manifest "A European Declaration of Independence" kräver han att all muslimsk invandring ska stoppas och att det mångkulturella samhället ska avskaffas. Om inte det sker kommer han och hans vänner strunta i lagarna, sluta betala skatt och ta till de metoder som behövs för att säkra sin "nationella överlevnad".

Så låter tongångarna i den rörelse Breivik tillhörde. Och han är inte ensam om att gilla dem. I Sverige har vi en riksdagsledamot i Sverigedemokraterna som flera gånger länkat till Fjordmans texter. Den till partiet nära knutna anti-islamiseringsfonden har arrangerat seminarier med flera viktiga personer ur just den rörelse som Breivik kände sig som en del av. Så ser det ut i nästan hela Västeuropa. De högerpopulistiska partierna har svalt det antimuslimska budskapet. Och spottar ur sig det så fort man får chansen.

Men, och det är värt att understryka. I den antimuslimska rörelsens idévärld finns förvisso konspirationsteorierna och domedagsprofetiorna. Men drömmarna om terror hör inte till dess retorik. Någon gång under resans gång har Anders Breivik brutit sig loss och bestämt sig för att gå från ord till handling.

Därför spelar orden roll. Det krävs särskilda egenskaper för att kunna genomföra det Breivik gjorde. Men utan orden hade han inte hamnat där. Utan konspirationerna, larmen och avhumaniseringen av muslimer och politiska motståndare hade han aldrig kommit på tanken att mörda och sprida skräck.

År 1947 dömdes Julius Streicher i en av Nürnbergrättegångarna. Han fälldes inte för att han planerat folkmordet på judarna, utan för att han hade varit med och skapat den stämning som var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna ske. I sin tidning Der Stürmer ägnade han spaltmeter åt en vulgär antisemitism. Det skulle vara lätt att avfärda honom som en tokstolle. Men rätten menade att han hade ett ansvar. Just för att orden spelar roll.

Därför går det inte att ducka för Breiviks dåd. Som enskild medborgare, granne, släkting eller som kollega kan man inte utgöra sista utposten mot terrorn och hatet. Men man har en möjlighet att säga ifrån.

Breiviks dåd är svårt att förstå. Men en lärdom ger de oss.

Precis som hatet och misstänksamheten kan lägga grunden för dåd som Breiviks, kan man med öppenhet och ett tydligt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet lägga grunden för ett annat samhälle.

Det är inte bara en lärdom. Det är ett ansvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare