Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla kan göra något

Unionen arbetar för ett öppet, mångkulturellt och demokratiskt samhälle. Daniel Poohl, chefredaktör för Expo menar att vi alla kan bidra till ett samhälle där alla är lika mycket värda.
Daniel Poohl, chefredaktör Expo Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Anders Breiviks ofattbara terrordåd är på många sätt unikt. Omfattningen, kylan och den noggranna planeringen. Det är lätt och bekvämt att förklara hans gärningar med den utgångspunkten. Att han är en på miljarden. Att det som hände var en blixt från klar himmel. Men det är ett farligt sätt att se på händelserna i Norge.

Även om Anders Breivik agerade på egen hand var han inte ensam. Han tillhörde en idégemenskap. Hans omfattande manifest avslöjar en svartvit världsbild där Norge anses sviket av en marxistisk infiltration av samhället, till förmån för en tilltagande islamisering. I centrum för hans hat står socialdemokratin och det mångkulturella samhället.

Det är en idévärld där larmen om den stundande undergången ständigt ljuder, där klockan alltid är fem i tolv och där fienden kan anas överallt.

Den rörelse som Breivik skrev in sig i kallar sig kontra-jihad. Dess företrädare säger sig bekämpa islamistiska extremister. Men det är islam och muslimer man vill åt. Ta till exempel Anders Breviks stora idol, den norska bloggaren Fjordman. I sitt manifest "A European Declaration of Independence" kräver han att all muslimsk invandring ska stoppas och att det mångkulturella samhället ska avskaffas. Om inte det sker kommer han och hans vänner strunta i lagarna, sluta betala skatt och ta till de metoder som behövs för att säkra sin "nationella överlevnad".

Så låter tongångarna i den rörelse Breivik tillhörde. Och han är inte ensam om att gilla dem. I Sverige har vi en riksdagsledamot i Sverigedemokraterna som flera gånger länkat till Fjordmans texter. Den till partiet nära knutna anti-islamiseringsfonden har arrangerat seminarier med flera viktiga personer ur just den rörelse som Breivik kände sig som en del av. Så ser det ut i nästan hela Västeuropa. De högerpopulistiska partierna har svalt det antimuslimska budskapet. Och spottar ur sig det så fort man får chansen.

Men, och det är värt att understryka. I den antimuslimska rörelsens idévärld finns förvisso konspirationsteorierna och domedagsprofetiorna. Men drömmarna om terror hör inte till dess retorik. Någon gång under resans gång har Anders Breivik brutit sig loss och bestämt sig för att gå från ord till handling.

Därför spelar orden roll. Det krävs särskilda egenskaper för att kunna genomföra det Breivik gjorde. Men utan orden hade han inte hamnat där. Utan konspirationerna, larmen och avhumaniseringen av muslimer och politiska motståndare hade han aldrig kommit på tanken att mörda och sprida skräck.

År 1947 dömdes Julius Streicher i en av Nürnbergrättegångarna. Han fälldes inte för att han planerat folkmordet på judarna, utan för att han hade varit med och skapat den stämning som var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna ske. I sin tidning Der Stürmer ägnade han spaltmeter åt en vulgär antisemitism. Det skulle vara lätt att avfärda honom som en tokstolle. Men rätten menade att han hade ett ansvar. Just för att orden spelar roll.

Därför går det inte att ducka för Breiviks dåd. Som enskild medborgare, granne, släkting eller som kollega kan man inte utgöra sista utposten mot terrorn och hatet. Men man har en möjlighet att säga ifrån.

Breiviks dåd är svårt att förstå. Men en lärdom ger de oss.

Precis som hatet och misstänksamheten kan lägga grunden för dåd som Breiviks, kan man med öppenhet och ett tydligt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet lägga grunden för ett annat samhälle.

Det är inte bara en lärdom. Det är ett ansvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.