Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla kan göra något

Unionen arbetar för ett öppet, mångkulturellt och demokratiskt samhälle. Daniel Poohl, chefredaktör för Expo menar att vi alla kan bidra till ett samhälle där alla är lika mycket värda.
Daniel Poohl, chefredaktör Expo Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Anders Breiviks ofattbara terrordåd är på många sätt unikt. Omfattningen, kylan och den noggranna planeringen. Det är lätt och bekvämt att förklara hans gärningar med den utgångspunkten. Att han är en på miljarden. Att det som hände var en blixt från klar himmel. Men det är ett farligt sätt att se på händelserna i Norge.

Även om Anders Breivik agerade på egen hand var han inte ensam. Han tillhörde en idégemenskap. Hans omfattande manifest avslöjar en svartvit världsbild där Norge anses sviket av en marxistisk infiltration av samhället, till förmån för en tilltagande islamisering. I centrum för hans hat står socialdemokratin och det mångkulturella samhället.

Det är en idévärld där larmen om den stundande undergången ständigt ljuder, där klockan alltid är fem i tolv och där fienden kan anas överallt.

Den rörelse som Breivik skrev in sig i kallar sig kontra-jihad. Dess företrädare säger sig bekämpa islamistiska extremister. Men det är islam och muslimer man vill åt. Ta till exempel Anders Breviks stora idol, den norska bloggaren Fjordman. I sitt manifest "A European Declaration of Independence" kräver han att all muslimsk invandring ska stoppas och att det mångkulturella samhället ska avskaffas. Om inte det sker kommer han och hans vänner strunta i lagarna, sluta betala skatt och ta till de metoder som behövs för att säkra sin "nationella överlevnad".

Så låter tongångarna i den rörelse Breivik tillhörde. Och han är inte ensam om att gilla dem. I Sverige har vi en riksdagsledamot i Sverigedemokraterna som flera gånger länkat till Fjordmans texter. Den till partiet nära knutna anti-islamiseringsfonden har arrangerat seminarier med flera viktiga personer ur just den rörelse som Breivik kände sig som en del av. Så ser det ut i nästan hela Västeuropa. De högerpopulistiska partierna har svalt det antimuslimska budskapet. Och spottar ur sig det så fort man får chansen.

Men, och det är värt att understryka. I den antimuslimska rörelsens idévärld finns förvisso konspirationsteorierna och domedagsprofetiorna. Men drömmarna om terror hör inte till dess retorik. Någon gång under resans gång har Anders Breivik brutit sig loss och bestämt sig för att gå från ord till handling.

Därför spelar orden roll. Det krävs särskilda egenskaper för att kunna genomföra det Breivik gjorde. Men utan orden hade han inte hamnat där. Utan konspirationerna, larmen och avhumaniseringen av muslimer och politiska motståndare hade han aldrig kommit på tanken att mörda och sprida skräck.

År 1947 dömdes Julius Streicher i en av Nürnbergrättegångarna. Han fälldes inte för att han planerat folkmordet på judarna, utan för att han hade varit med och skapat den stämning som var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna ske. I sin tidning Der Stürmer ägnade han spaltmeter åt en vulgär antisemitism. Det skulle vara lätt att avfärda honom som en tokstolle. Men rätten menade att han hade ett ansvar. Just för att orden spelar roll.

Därför går det inte att ducka för Breiviks dåd. Som enskild medborgare, granne, släkting eller som kollega kan man inte utgöra sista utposten mot terrorn och hatet. Men man har en möjlighet att säga ifrån.

Breiviks dåd är svårt att förstå. Men en lärdom ger de oss.

Precis som hatet och misstänksamheten kan lägga grunden för dåd som Breiviks, kan man med öppenhet och ett tydligt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet lägga grunden för ett annat samhälle.

Det är inte bara en lärdom. Det är ett ansvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ghostad av Arbetsförmedlingen

Jag har ringt, förklarat, väntat och ringt igen för att nå rätt person på Arbetsförmedlingen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." Ingen har kontaktat mig – på tre månader.
Jenny Fornlund Publicerad 19 maj 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science