Anders Breiviks ofattbara terrordåd är på många sätt unikt. Omfattningen, kylan och den noggranna planeringen. Det är lätt och bekvämt att förklara hans gärningar med den utgångspunkten. Att han är en på miljarden. Att det som hände var en blixt från klar himmel. Men det är ett farligt sätt att se på händelserna i Norge.
Även om Anders Breivik agerade på egen hand var han inte ensam. Han tillhörde en idégemenskap. Hans omfattande manifest avslöjar en svartvit världsbild där Norge anses sviket av en marxistisk infiltration av samhället, till förmån för en tilltagande islamisering. I centrum för hans hat står socialdemokratin och det mångkulturella samhället.
Det är en idévärld där larmen om den stundande undergången ständigt ljuder, där klockan alltid är fem i tolv och där fienden kan anas överallt.
Den rörelse som Breivik skrev in sig i kallar sig kontra-jihad. Dess företrädare säger sig bekämpa islamistiska extremister. Men det är islam och muslimer man vill åt. Ta till exempel Anders Breviks stora idol, den norska bloggaren Fjordman. I sitt manifest "A European Declaration of Independence" kräver han att all muslimsk invandring ska stoppas och att det mångkulturella samhället ska avskaffas. Om inte det sker kommer han och hans vänner strunta i lagarna, sluta betala skatt och ta till de metoder som behövs för att säkra sin "nationella överlevnad".
Så låter tongångarna i den rörelse Breivik tillhörde. Och han är inte ensam om att gilla dem. I Sverige har vi en riksdagsledamot i Sverigedemokraterna som flera gånger länkat till Fjordmans texter. Den till partiet nära knutna anti-islamiseringsfonden har arrangerat seminarier med flera viktiga personer ur just den rörelse som Breivik kände sig som en del av. Så ser det ut i nästan hela Västeuropa. De högerpopulistiska partierna har svalt det antimuslimska budskapet. Och spottar ur sig det så fort man får chansen.
Men, och det är värt att understryka. I den antimuslimska rörelsens idévärld finns förvisso konspirationsteorierna och domedagsprofetiorna. Men drömmarna om terror hör inte till dess retorik. Någon gång under resans gång har Anders Breivik brutit sig loss och bestämt sig för att gå från ord till handling.
Därför spelar orden roll. Det krävs särskilda egenskaper för att kunna genomföra det Breivik gjorde. Men utan orden hade han inte hamnat där. Utan konspirationerna, larmen och avhumaniseringen av muslimer och politiska motståndare hade han aldrig kommit på tanken att mörda och sprida skräck.
År 1947 dömdes Julius Streicher i en av Nürnbergrättegångarna. Han fälldes inte för att han planerat folkmordet på judarna, utan för att han hade varit med och skapat den stämning som var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna ske. I sin tidning Der Stürmer ägnade han spaltmeter åt en vulgär antisemitism. Det skulle vara lätt att avfärda honom som en tokstolle. Men rätten menade att han hade ett ansvar. Just för att orden spelar roll.
Därför går det inte att ducka för Breiviks dåd. Som enskild medborgare, granne, släkting eller som kollega kan man inte utgöra sista utposten mot terrorn och hatet. Men man har en möjlighet att säga ifrån.
Breiviks dåd är svårt att förstå. Men en lärdom ger de oss.
Precis som hatet och misstänksamheten kan lägga grunden för dåd som Breiviks, kan man med öppenhet och ett tydligt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet lägga grunden för ett annat samhälle.
Det är inte bara en lärdom. Det är ett ansvar.
