Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla kan göra något

Unionen arbetar för ett öppet, mångkulturellt och demokratiskt samhälle. Daniel Poohl, chefredaktör för Expo menar att vi alla kan bidra till ett samhälle där alla är lika mycket värda.
Daniel Poohl, chefredaktör Expo Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Anders Breiviks ofattbara terrordåd är på många sätt unikt. Omfattningen, kylan och den noggranna planeringen. Det är lätt och bekvämt att förklara hans gärningar med den utgångspunkten. Att han är en på miljarden. Att det som hände var en blixt från klar himmel. Men det är ett farligt sätt att se på händelserna i Norge.

Även om Anders Breivik agerade på egen hand var han inte ensam. Han tillhörde en idégemenskap. Hans omfattande manifest avslöjar en svartvit världsbild där Norge anses sviket av en marxistisk infiltration av samhället, till förmån för en tilltagande islamisering. I centrum för hans hat står socialdemokratin och det mångkulturella samhället.

Det är en idévärld där larmen om den stundande undergången ständigt ljuder, där klockan alltid är fem i tolv och där fienden kan anas överallt.

Den rörelse som Breivik skrev in sig i kallar sig kontra-jihad. Dess företrädare säger sig bekämpa islamistiska extremister. Men det är islam och muslimer man vill åt. Ta till exempel Anders Breviks stora idol, den norska bloggaren Fjordman. I sitt manifest "A European Declaration of Independence" kräver han att all muslimsk invandring ska stoppas och att det mångkulturella samhället ska avskaffas. Om inte det sker kommer han och hans vänner strunta i lagarna, sluta betala skatt och ta till de metoder som behövs för att säkra sin "nationella överlevnad".

Så låter tongångarna i den rörelse Breivik tillhörde. Och han är inte ensam om att gilla dem. I Sverige har vi en riksdagsledamot i Sverigedemokraterna som flera gånger länkat till Fjordmans texter. Den till partiet nära knutna anti-islamiseringsfonden har arrangerat seminarier med flera viktiga personer ur just den rörelse som Breivik kände sig som en del av. Så ser det ut i nästan hela Västeuropa. De högerpopulistiska partierna har svalt det antimuslimska budskapet. Och spottar ur sig det så fort man får chansen.

Men, och det är värt att understryka. I den antimuslimska rörelsens idévärld finns förvisso konspirationsteorierna och domedagsprofetiorna. Men drömmarna om terror hör inte till dess retorik. Någon gång under resans gång har Anders Breivik brutit sig loss och bestämt sig för att gå från ord till handling.

Därför spelar orden roll. Det krävs särskilda egenskaper för att kunna genomföra det Breivik gjorde. Men utan orden hade han inte hamnat där. Utan konspirationerna, larmen och avhumaniseringen av muslimer och politiska motståndare hade han aldrig kommit på tanken att mörda och sprida skräck.

År 1947 dömdes Julius Streicher i en av Nürnbergrättegångarna. Han fälldes inte för att han planerat folkmordet på judarna, utan för att han hade varit med och skapat den stämning som var en förutsättning för att Förintelsen skulle kunna ske. I sin tidning Der Stürmer ägnade han spaltmeter åt en vulgär antisemitism. Det skulle vara lätt att avfärda honom som en tokstolle. Men rätten menade att han hade ett ansvar. Just för att orden spelar roll.

Därför går det inte att ducka för Breiviks dåd. Som enskild medborgare, granne, släkting eller som kollega kan man inte utgöra sista utposten mot terrorn och hatet. Men man har en möjlighet att säga ifrån.

Breiviks dåd är svårt att förstå. Men en lärdom ger de oss.

Precis som hatet och misstänksamheten kan lägga grunden för dåd som Breiviks, kan man med öppenhet och ett tydligt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet lägga grunden för ett annat samhälle.

Det är inte bara en lärdom. Det är ett ansvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär