kollega.se logotyp
Sök
Debatt

Debatt: Våld i hemmet en fråga för facket

Är mäns våld mot kvinnor en facklig fråga? Ja menar Unionenmedlemmen Marcus Gustavsson, som lyfter vikten av att våga fråga hur kollegan mår.
Publicerad
Colourbox
Det är obekvämt att ställa frågan om våld i hemmet. Men försök att skapa förtroende genom omtanke, skriver Marcus Gustavsson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Berättelserna om kvinnor som misshandlats svårt eller mördats av män som de har en relation med har skakat om stora delar av vårt samhälle. Men mäns våld mot kvinnor är ingenting nytt och på arbetsmarknaden behöver vi prata mer om hur arbetsgivare och fackliga företrädare kan göra skillnad för kvinnor som blir utsatta.

Jag kommer aldrig glömma en kollega på en av mina första arbetsplatser. Vi trivdes bra med att jobba ihop eftersom vi hade samma värdegrund och människosyn. Men jag tyckte att det var konstigt att hon aldrig var personlig med oss kollegor. Hon berättade aldrig något om sitt privatliv och deltog aldrig i några sociala sammanhang.

Det var värmebölja och hon envisades med att ha polotröja

Hennes man skjutsade henne till jobbet varje dag och stod utanför och väntade när arbetspasset var slut. Han ringde henne under arbetstid och hon blev alltid lika obekväm när han hörde av sig. Jag minns en sommar då det var värmebölja och hon envisades med att ha långärmad polotröja på sig. Några år efter att jag slutat så träffade jag en annan kollega som berättade att hon numera bor på ett boende för personer med förvärvade hjärnskador. Hennes man hade slagit henne sönder och samman och hon får leva med hjärnskador i resten av sitt liv.

När jag flera år senare deltog i en utbildning om tecken som kan tyda på att någon utsätts för våld tänkte jag direkt på min tidigare kollega. Och sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på att jag önskat att jag hade haft kunskapen om våldsutsatthet när vi arbetade tillsammans. Kanske hade det gjort skillnad. Det kan jag ju omöjligen veta. Men jag kan inte sluta att tänka tanken.

När jag engagerade mig fackligt tog jag initiativ till en utbildningsinsats för skyddsombud om mäns våld mot kvinnor. Jag tyckte att det skulle vara värdefullt att ha kunskap om tecken på våld för att kunna stötta kollegor som blir utsatta. Min lokalavdelning tyckte det var ett bra förslag och utbildningsinsatsen genomfördes.

Flera kollegor tyckte det var en fråga för medlemmarnas privatliv

Men den var inte okontroversiell. Flera fackliga kollegor uttryckte att de inte tyckte att utbildningen handlade om fackliga frågor utan om medlemmarnas privatliv. Det skrevs till och med insändare till medlemstidningen som kritiserade att lokalavdelningen hade mage att lägga pengar på en sådan insats. Lokalavdelningens styrelse stod dock upp för sitt beslut och tog diskussionen med kritikerna. Det gjorde mig stolt och jag vet också att skyddsombuden som deltog i utbildningen gjorde skillnad för flera kollegor.

Under mina år som chef har jag arbetat aktivt med den enda metod som finns för att ta reda på om någon blir utsatt för våld. Nämligen att ställa frågan. Men man måste komma ihåg att nio av tio våldsutsatta kvinnor som får frågan svarar nej på grund av skam, skuld eller hopp om att det ska bli bättre. Men förhoppningsvis sår man ett frö hos medarbetaren och fortsätter man visa omtanke så skapar det förtroende. Jag minns en medarbetare som hade hög korttidsfrånvaro och där jag märkte att hon hade blåmärken på sina armar. Jag kallade henne till samtal och frågade henne om hon var utsatt för våld. Hon blev vansinnigt upprörd på mig och sade att hon tyckte att jag gick över gränsen till hennes privatliv. Innan hon hann lämna mitt kontor hann jag ge henne ett visitkort med numret till Kvinnofridslinjen.

Några månader senare berättade hon att Kvinnofridslinjen hjälpt henne att få kontakt med en kurator. Samtalsstödet hade hjälpt henne att ta sig ur sin destruktiva relation till slut. Hon tackade mig för att jag hade sett henne, brytt mig och vågat ställa frågan.

Man känner sig obekväm med att ställa frågan om våldsutsatthet

När jag föreläser och utbildar om mäns våld mot kvinnor för chefer, HR-specialister och skyddsombud så är det alltid flera som uttrycker att man känner sig obekväm med att ställa frågan om våldsutsatthet. Men man kan ställa frågan på många olika sätt. Jag försöker alltid skapa ett förtroende genom att visa omtanke. Jag talar om att jag bryr mig och att medarbetaren är viktig för arbetsplatsen. Jag är tydlig med att jag har tystnadsplikt och berättar om det stöd som finns att få. Och att medarbetaren kan räkna med full uppbackning från min sida. Enligt mina erfarenheter så är det alltför ofta ett större fokus på att följa en checklista för samtal än att försöka nå fram till medarbetaren.

Checklistor är bra att ha som stöd men det viktigaste är att skapa förtroende så att medarbetaren vågar öppna sig. Och omtanke och empati skapar förtroende. De som håller i svåra samtal behöver stärkas i hur man ska lägga upp det för att nå målet med samtalet. Och även om det känns obekvämt så får alternativet aldrig vara att inte ställa frågan. Det kan vara skillnaden mellan liv och död.

/Marcus Gustavsson, Unionenmedlem, föreläsare och utbildare.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. ”När ska du träffa en partner och skaffa barn?” eller ”Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?” Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman

Läs även