Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen är inte ett försäkringsbolag

Lever Unionen upp till devisen ”Alla människors lika värde”? Eller prioriterar förbundet att locka fler medlemmar? När det gäller Unionens medlemsförmån att teckna privat sjukvårdsförsäkring kan det ifrågasättas, anser Claes Tullbrink, tidigare ombud på kongresser och förbundsråd.
Publicerad
Colourbox
Att teckna en privat sjukvårdsförsäkring är en av Unionens medlemsförmåner. Men går den emot principen "allas lika värde" undrar Claes Tullbrink. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid tyckt att vårt förbunds värderingar har varit så rätt! De skiljer faktiskt oss i Unionen både från en del andra fackförbund, och än mer från andra organisationer. Som vi säger i våra stadgar: Att vi är medlemsstyrda, att Unionen bygger på solidaritet och respekt för bland annat jämlikhet och alla människors lika värde – samt att vi är partipolitiskt obundna.  ”Alla människors lika värde” - ung och gammal, från Sverige eller från annat håll, fattig och rik. Men, är inte det en självklarhet i Sverige i dag?

Nej tyvärr. Och kanske inte ens vi i Unionen alltid drar konsekvenserna av orden i våra stadgar. Det är så lätt att välja något annat, att tänka på medlemsnytta, och facklig styrka, ha ”högre” mål, fokusera på det handfasta och kortsiktiga, tänka mer på vad medlemmar gillar att vi gör, framför att följa några abstrakta principer. Något som kan ge oss ytterligare medlemmar, som i förlängningen kan uträtta stordåd – och det är klart att alla medlemmar är lika mycket värda! Men stopp – alla människors lika värde var det ju...

Vi har idag något av en sjukvårdskris. Pandemin har tvingat fram omprioriteringar inom vården, men redan innan pandemin hade vi inom vissa områden långa köer för att få sjukvård. Och Unionen har snappat upp detta, och erbjuder sin lösning!

Enligt lag gäller ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men – som Unionenmedlem har du som medlemsförmån tillgång till en privat sjukvårdsförsäkring, tillgänglig för dig som medlem, och för din make, maka och sambo. Varför? Jo, för att få ”få planerad specialistvård och snabb kontakt med en privat vårdgivare”, ”snabbt tillgång till sjukvårdsrådgivning och vård hos vårdgivare i bolagets medicinska nätverk”. ”Med bolagets vårdförsäkring är du garanterad operation inom 14 helgfria vardagar efter läkarens beslut”.

”Jag är Unionenmedlem, jag behöver inte stå i lång kö”

Jättebra. Plötsligt behöver jag som medlem inte förlita mig på lagen om att mitt vårdbehov räcker för att ge mig företräde till vården. Även med ett mindre vårdbehov kan jag betala för att få snabbare vård. Köra om i sjukvårdskön. ”Jag är Unionen-medlem, jag behöver inte stå i lång kö”. Så utomordentligt bra, bortsett från att det inte kännetecknar ett samhälle som värnar om jämlikhet och alla människors lika värde. Vilket vi i Unionen säger oss göra.

Här kommer ”medlemsstyrt” och ”alla människors lika värde” i konflikt. Årsmötesombuden för Unionens största region har visserligen tagit ställning för allas lika värde och mot privata sjukvårdsförsäkringar, men för mindre än ett år sedan så avslog ombuden på Unionens årsmöte förslaget att ”avskaffa medlemsförsäkringar som bidrar till ökade klyftor och orättvisor i samhället.”  Detta förslag var alltså Unionens majoritet av årsmötesombud mot – och vi är ju medlemsstyrda (sedan om ett årsmöte verkligen kan ta ett beslut som strider mot våra stadgar kanske någon kan ifrågasätta),

 Försäkringspatienterna bokas inte efter andra patienter, oavsett vårdbehov.

Men – är inte privata sjukvårdsförsäkringar bra för alla? Snabbar det inte upp behandlingar för alla, i och med att Unionenmedlemmar lämnar kön och sköter sina egna behov? Ja, rent hypotetiskt kan det tänkas, men den mottagning som hanterar både offentligfinansierad vård och försäkringsfinansierad vård med krav på snabb behandling kommer knappast boka in försäkringspatienterna efter andra patienter, oavsett vårdbehov. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i en rapport konstaterat att ”personer med sjukvårdsförsäkringar ges vård snabbare, sannolikt utan att det finns skillnader i medicinska behov”. De påpekar också att försäkringsbolag inte omfattas av lagkravet på att prioritera efter behov, eller att respektera alla människors lika värde.

Min kanske naiva syn är att Unionen inte är ett försäkringsbolag, att vi ska försvara alla människors lika värde (oavsett fackmedlemskap) också när det gäller sjukvård. Att vi ska ställa oss bakom principen om vård efter behov, inte efter plånbok – och gärna driva på i samhällsdebatten för en bra sjukvård, för våra medlemmar och andra. Jag är genuint sorgsen över att denna debattartikel behövs i mitt fackförbund, med vår vackra portalparagraf.  Jag hoppas på att kommande årsmöten och kongresser försvarar våra värderingar bättre än vad vi lyckats göra hittills, även i konkurrens med medlemsnytta och ett starkare fack. Vem vet, kanske ett fack som står för sina principer är ett starkare fack, om än med lite färre medlemmar, om det nu var denna medlemsförmån som var avgörande för någon val av fack?

/Claes Tullbrink, medlem i Unionen, kongressombud och förbundsrådsombud 2008-2020

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson