Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Att stå upp för sin upphovsrätt gav en skuld på nära fyra miljoner i stället för en årlig ersättning från förlaget. Kan anställda och frilansar lita på det skydd som finns i lagen? Det undrar en av illustratörerna till de populära barnfigurerna Babblarna, Ola Schubert.
Publicerad
Hatten Förlag
Illustratören Ola Schubert anser att lagen om upphovsrätt är ett svagt skydd av skaparens alster. Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitten av 80-talet, när jag gick på mellanstadiet, så brukade jag extraknäcka på min mammas jobb under loven. Hon arbetade på en liten patentbyrå som låg på Östermalm i Stockholm. Mitt jobb bestod ofta av att sortera akter av olika slag. En del mappar var tunna, men en del var väldigt tjocka och ibland kunde flera tjocka mappar tillhöra samma akt. Min mamma förklarade för mig att var och en av dessa akter innehöll en uppfinning, en uppfinning som någon hade patenterat. Att uppfinnarna som kommit på idén skyddade den så att ingen skulle kunna sno åt sig idén och tjäna pengar på den.

Mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig

Sedan dess har jag ofta hört att vi i Sverige har en stark upphovsrättslagstiftning. Det har berättats för mig i skolsalar och jag har läst det i studentlitteratur och på myndigheters webbsidor. Det har präntats in under hela mitt yrkesliv som illustratör och animatör. Jag har lärt mig om ideell och ekonomisk upphovsrätt, royalty, och patent. Detta har jag lärt ut vidare till mina elever under min tid som lärare.

Det har känts som om upphovsrätten var något man i Sverige generellt respekterade, både som kreatör och bolag. Men nu, många år senare har jag fått erfara den totala motsatsen. Hur tandlös upphovsrättslagen kan vara när den väl sätts på prov, och hur utsatt jag som upphovsperson var när ett förlag bestämde sig för att processa mot mig rättsligt för att slå fast att mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig.

När ett intrång sker i ens upphovsrätt, när någon använder sig av dina verk utan tillåtelse, så är det du som upphovsperson som måste agera. Jag var frilans när jag skapade illustrationerna, men när tvisten uppstod så hade jag nyligen blivit anställd på förlaget.

Att som anställd börja hävda sin upphovsrätt är inte lätt, speciellt om arbetsgivaren är av en helt annan åsikt. Som enskild individ befinner man sig i en fruktansvärd limbo där man kan riskera hela sin framtid för att stå upp för något som man har rätt till i grundlagen. Men jag kunde upphovsrättslagstiftningen, och jag förlitade mig på den. Men det var någonting jag inte hade tänkt på.

Det kan innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till domstol

När lagar väl skrivs in i lagboken så fungerar de mer som en rekommendation, hur vi som demokrati vill att upphovsrätten ska fungera. Men inget är hugget i sten. Lagar är tolkningsbara och det är endast när domar avkunnas som lagarna långsamt mejslas fram. Ju fler domar, desto tydligare blir lagen. Det finns relativt få tydliga upphovsrättsdomar i vårt land, för även om det tvistas en del om upphovsrättigheter så gör ofta parterna upp i godo innan det blir en rättslig sak, eller innan en dom faller. Därför kan det innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till en domstol. I stället har vi förlitat oss på vad som står i lagboken och förhållit oss till den starka branschpraxis som finns i Sverige när det gäller upphovsrätt.

I tio års tid hade jag ett royaltyavtal och genom det fick jag betalt för förlagets nyttjande av mina upphovsrättigheter. När avtalet väl skulle omförhandlas tio år senare så menade förlaget att de ägde upphovsrätten till mina illustrationer. Förlaget valde att stämma mig i arbetsdomstolen där de pekade på att royalty som begrepp inte finns inskrivet i lagstiftningen. Samtidigt hävdade de att vårt avtal som följts under tio års tid aldrig hade gällt, i stället för royalty kallade förlaget det nu för “tilläggsersättning”.

På så sätt kringgick de den starka branschpraxis, både nationellt och internationellt som slår fast att royalty är en betalning för att någon nyttjar en upphovspersons skyddade verk. De fick domstolen att tolka mitt royaltyavtal som ett slags ospecificerat bonusavtal, som aldrig hade innefattat mina upphovsrättigheter. De hade jag ovetandes blivit av med 15 år tidigare. Enligt domslutet var allt en missuppfattning från min sida.

Det gav mig mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, istället för en årlig ersättning från förlaget

Domen mot mig blev prejudicerande, vi kan kanske inte längre utgå ifrån att royalty har med upphovsrättsersättning att göra.  Arbetsdomstolens dom har visat att upphovsrättslagstiftningen har stora brister, och att lagen relativt enkelt kan kringgås.

Att stå upp för mina grundlagsskyddade rättigheter, att lita på lagstiftningen och allt det jag lärt mig om upphovsrätt, gav mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, i stället för en årlig ersättning från förlaget som i dag tjänar stora pengar på det jag skapat. Domen har visat på att vi upphovspersoner har allt att riskera när vi står upp för vår rätt, och att bolag har allt att vinna på att utmana lagstiftningen, speciellt om det finns en chans att driva ärendet i fel domstol. 

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell