Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Att stå upp för sin upphovsrätt gav en skuld på nära fyra miljoner i stället för en årlig ersättning från förlaget. Kan anställda och frilansar lita på det skydd som finns i lagen? Det undrar en av illustratörerna till de populära barnfigurerna Babblarna, Ola Schubert.
Publicerad
Hatten Förlag
Illustratören Ola Schubert anser att lagen om upphovsrätt är ett svagt skydd av skaparens alster. Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitten av 80-talet, när jag gick på mellanstadiet, så brukade jag extraknäcka på min mammas jobb under loven. Hon arbetade på en liten patentbyrå som låg på Östermalm i Stockholm. Mitt jobb bestod ofta av att sortera akter av olika slag. En del mappar var tunna, men en del var väldigt tjocka och ibland kunde flera tjocka mappar tillhöra samma akt. Min mamma förklarade för mig att var och en av dessa akter innehöll en uppfinning, en uppfinning som någon hade patenterat. Att uppfinnarna som kommit på idén skyddade den så att ingen skulle kunna sno åt sig idén och tjäna pengar på den.

Mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig

Sedan dess har jag ofta hört att vi i Sverige har en stark upphovsrättslagstiftning. Det har berättats för mig i skolsalar och jag har läst det i studentlitteratur och på myndigheters webbsidor. Det har präntats in under hela mitt yrkesliv som illustratör och animatör. Jag har lärt mig om ideell och ekonomisk upphovsrätt, royalty, och patent. Detta har jag lärt ut vidare till mina elever under min tid som lärare.

Det har känts som om upphovsrätten var något man i Sverige generellt respekterade, både som kreatör och bolag. Men nu, många år senare har jag fått erfara den totala motsatsen. Hur tandlös upphovsrättslagen kan vara när den väl sätts på prov, och hur utsatt jag som upphovsperson var när ett förlag bestämde sig för att processa mot mig rättsligt för att slå fast att mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig.

När ett intrång sker i ens upphovsrätt, när någon använder sig av dina verk utan tillåtelse, så är det du som upphovsperson som måste agera. Jag var frilans när jag skapade illustrationerna, men när tvisten uppstod så hade jag nyligen blivit anställd på förlaget.

Att som anställd börja hävda sin upphovsrätt är inte lätt, speciellt om arbetsgivaren är av en helt annan åsikt. Som enskild individ befinner man sig i en fruktansvärd limbo där man kan riskera hela sin framtid för att stå upp för något som man har rätt till i grundlagen. Men jag kunde upphovsrättslagstiftningen, och jag förlitade mig på den. Men det var någonting jag inte hade tänkt på.

Det kan innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till domstol

När lagar väl skrivs in i lagboken så fungerar de mer som en rekommendation, hur vi som demokrati vill att upphovsrätten ska fungera. Men inget är hugget i sten. Lagar är tolkningsbara och det är endast när domar avkunnas som lagarna långsamt mejslas fram. Ju fler domar, desto tydligare blir lagen. Det finns relativt få tydliga upphovsrättsdomar i vårt land, för även om det tvistas en del om upphovsrättigheter så gör ofta parterna upp i godo innan det blir en rättslig sak, eller innan en dom faller. Därför kan det innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till en domstol. I stället har vi förlitat oss på vad som står i lagboken och förhållit oss till den starka branschpraxis som finns i Sverige när det gäller upphovsrätt.

I tio års tid hade jag ett royaltyavtal och genom det fick jag betalt för förlagets nyttjande av mina upphovsrättigheter. När avtalet väl skulle omförhandlas tio år senare så menade förlaget att de ägde upphovsrätten till mina illustrationer. Förlaget valde att stämma mig i arbetsdomstolen där de pekade på att royalty som begrepp inte finns inskrivet i lagstiftningen. Samtidigt hävdade de att vårt avtal som följts under tio års tid aldrig hade gällt, i stället för royalty kallade förlaget det nu för “tilläggsersättning”.

På så sätt kringgick de den starka branschpraxis, både nationellt och internationellt som slår fast att royalty är en betalning för att någon nyttjar en upphovspersons skyddade verk. De fick domstolen att tolka mitt royaltyavtal som ett slags ospecificerat bonusavtal, som aldrig hade innefattat mina upphovsrättigheter. De hade jag ovetandes blivit av med 15 år tidigare. Enligt domslutet var allt en missuppfattning från min sida.

Det gav mig mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, istället för en årlig ersättning från förlaget

Domen mot mig blev prejudicerande, vi kan kanske inte längre utgå ifrån att royalty har med upphovsrättsersättning att göra.  Arbetsdomstolens dom har visat att upphovsrättslagstiftningen har stora brister, och att lagen relativt enkelt kan kringgås.

Att stå upp för mina grundlagsskyddade rättigheter, att lita på lagstiftningen och allt det jag lärt mig om upphovsrätt, gav mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, i stället för en årlig ersättning från förlaget som i dag tjänar stora pengar på det jag skapat. Domen har visat på att vi upphovspersoner har allt att riskera när vi står upp för vår rätt, och att bolag har allt att vinna på att utmana lagstiftningen, speciellt om det finns en chans att driva ärendet i fel domstol. 

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB