Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inför index för hållbarhet inom arbetslivet

Kan vi mäta hur hållbart arbetslivet är? Inför ett index där ålderkategorier och arbetsområden kartläggs och riskbedöms. Det skriver arbetsplatsstrategen Karin Ståhl.
Publicerad
Colourbox
Ansvaret för att genomföra ett index för arbetsmiljö ska ges till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet och se till att löpande kartlägga läget, skriver Karin Ståhl. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har slagit hårt mot stora delar av samhället och allas arbetssituationer har påverkats i hög grad. Men trots en stor påfrestning på mångas liv så finns det fördelar. Om vi ser bortom själva viruset så kan vi faktiskt påstå att pandemin har skapat förutsättningar för välmående. Inte minst handlar det om livssituationer som nu upplevs som mindre betungande.

Det som tidigare var transporttid till och från arbetsplatser, kan nu spenderas på hälsofrämjande aktiviteter och tid med närstående. Pandemin har inte bara accelererat en teknikomställning. Den har även snabbat på en omställning som drivs av en vilja att påverka den egna livssituationen.

Det blir också allt tydligare att det inte finns ett alternativ som heter tillbakagång när väl pandemin klingar av. En aktuell undersökning från PwC visar att var femte medarbetare aldrig kan tänka sig att gå tillbaka till kontoret igen överhuvudtaget. Samma undersökning visar att kompetens inom det digitala området risker att bli en klassfråga då skillnaderna är mycket stora mellan den kompetenshöjning som erbjuds medarbetare utefter utbildningsnivå.

De arbetsgivare som lyckas bäst med att se till medarbetarens helhetsperspektiv och bygga upp arbetsplatsstruktur med delaktighet och flexibilitet, kommer att lyckas bäst med att attrahera framtidens medarbetare. Det är här begreppet hållbart arbetsliv måste in. Hållbarhet handlar om de förutsättningar som finns för själva verksamheten, men även för medarbetarnas välbefinnande.

Utmaningen när det gäller ett hållbart arbetsliv kan inte enbart axlas av näringslivet. Politiken måste stödja en förändring och en omställning med tydliga åtgärder och rättvisa förutsättningar. Till exempel behöver vi få tydligare riktlinjer för hur arbetsplatser i hemmet behöver utformas. Om det inte är möjligt att skapa en hållbar arbetssituation i hemmet, så måste det finns krav på att tillhandahålla närbelägna kontorsmiljöer som är tillgängliga oavsett vilken arbetsgivare du har.  

Vi ser även behov av ett tydligare politiskt ansvar för att lyfta begreppet hållbart arbetsliv inom ramen för myndighetsuppgifter.

Ett konkret exempel kan vara ett nytt index som fokuserar på graden av hållbarhet inom olika delar av arbetslivet. Indexet skulle då följa synen på hållbarhet inom olika yrken och hur den upplevs i olika åldrar. Andra exempel på perspektiv kan vara skillnader mellan kvinnor och män eller den upplevda situationen bland personer med utländsk bakgrund.

Lämpligen ges ansvaret att genomföra det till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet. Här ser vi gärna en målsättning med ett uttalat årtal då vi har nått fram till att en majoritet på arbetsmarknaden upplever att de har ett hållbart arbetsliv.

Arbetssituationen är en viktig kugge i en helhet när det gäller en hållbar livssituation. Tur och tillfälligheter ska inte avgöra graden av välmående på Sveriges arbetsplatser. Gör därför det hållbara arbetslivet till en rättvisefråga genom att visa politisk handlingskraft som en del i framtidens samhällsbygge.

/Karin Ståhl, Vd och arbetsplatsstrateg, GoToWork

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA