Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inför index för hållbarhet inom arbetslivet

Kan vi mäta hur hållbart arbetslivet är? Inför ett index där ålderkategorier och arbetsområden kartläggs och riskbedöms. Det skriver arbetsplatsstrategen Karin Ståhl.
Publicerad
Colourbox
Ansvaret för att genomföra ett index för arbetsmiljö ska ges till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet och se till att löpande kartlägga läget, skriver Karin Ståhl. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har slagit hårt mot stora delar av samhället och allas arbetssituationer har påverkats i hög grad. Men trots en stor påfrestning på mångas liv så finns det fördelar. Om vi ser bortom själva viruset så kan vi faktiskt påstå att pandemin har skapat förutsättningar för välmående. Inte minst handlar det om livssituationer som nu upplevs som mindre betungande.

Det som tidigare var transporttid till och från arbetsplatser, kan nu spenderas på hälsofrämjande aktiviteter och tid med närstående. Pandemin har inte bara accelererat en teknikomställning. Den har även snabbat på en omställning som drivs av en vilja att påverka den egna livssituationen.

Det blir också allt tydligare att det inte finns ett alternativ som heter tillbakagång när väl pandemin klingar av. En aktuell undersökning från PwC visar att var femte medarbetare aldrig kan tänka sig att gå tillbaka till kontoret igen överhuvudtaget. Samma undersökning visar att kompetens inom det digitala området risker att bli en klassfråga då skillnaderna är mycket stora mellan den kompetenshöjning som erbjuds medarbetare utefter utbildningsnivå.

De arbetsgivare som lyckas bäst med att se till medarbetarens helhetsperspektiv och bygga upp arbetsplatsstruktur med delaktighet och flexibilitet, kommer att lyckas bäst med att attrahera framtidens medarbetare. Det är här begreppet hållbart arbetsliv måste in. Hållbarhet handlar om de förutsättningar som finns för själva verksamheten, men även för medarbetarnas välbefinnande.

Utmaningen när det gäller ett hållbart arbetsliv kan inte enbart axlas av näringslivet. Politiken måste stödja en förändring och en omställning med tydliga åtgärder och rättvisa förutsättningar. Till exempel behöver vi få tydligare riktlinjer för hur arbetsplatser i hemmet behöver utformas. Om det inte är möjligt att skapa en hållbar arbetssituation i hemmet, så måste det finns krav på att tillhandahålla närbelägna kontorsmiljöer som är tillgängliga oavsett vilken arbetsgivare du har.  

Vi ser även behov av ett tydligare politiskt ansvar för att lyfta begreppet hållbart arbetsliv inom ramen för myndighetsuppgifter.

Ett konkret exempel kan vara ett nytt index som fokuserar på graden av hållbarhet inom olika delar av arbetslivet. Indexet skulle då följa synen på hållbarhet inom olika yrken och hur den upplevs i olika åldrar. Andra exempel på perspektiv kan vara skillnader mellan kvinnor och män eller den upplevda situationen bland personer med utländsk bakgrund.

Lämpligen ges ansvaret att genomföra det till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet. Här ser vi gärna en målsättning med ett uttalat årtal då vi har nått fram till att en majoritet på arbetsmarknaden upplever att de har ett hållbart arbetsliv.

Arbetssituationen är en viktig kugge i en helhet när det gäller en hållbar livssituation. Tur och tillfälligheter ska inte avgöra graden av välmående på Sveriges arbetsplatser. Gör därför det hållbara arbetslivet till en rättvisefråga genom att visa politisk handlingskraft som en del i framtidens samhällsbygge.

/Karin Ståhl, Vd och arbetsplatsstrateg, GoToWork

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag