Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att må dåligt ska inte kosta allt

I Sverige ska ingen behöva välja mellan mat och medicin. Ändå är det vardag för många människor med psykisk ohälsa, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger.
Conny Allaskog Publicerad 8 september 2026, kl 09:16
Depression och ekonomi
Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger. Foto: Janerik Henriksson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Kristina Båth Sågänger
Kristina Båth Sågänger

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Conny Allaskog
Conny Allaskog

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Rickard Bracken
Rickard Bracken

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)