Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB