Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.