Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återhämtningsbonus även utanför vården

Låt återhämtningsbonusen regeringen beslutat om, omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Behovet av stöd efter coronautbrottet är stort även i privata, ideella och statliga verksamheter, skriver Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.
Publicerad
Colourbox/Juliana Wiklund
Efter finanskrisen växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser under flera år. Nu behövs tidiga insatser för att inte hamna där, skriver Peter Munck af Rosenschöld. Colourbox/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det senaste året har präglats av Coronapandemins spridning och dess konsekven­ser. I första hand drabbas förstås sjuka och deras anhöriga. Därutöver har vården och vårdpersonalen pressats mycket hårt. Deras berättelser vittnar om behovet av den återhämtning som sommaren skulle ge möjlighet till.

För många andra har oron för det egna jobbet och för ekonomin växt. Ekonomin viker, arbetslösheten stiger. Hundratusentals anställda jobbar dessutom från hemmet på obestämd tid, en ofta ny arbetsmiljö med psykiska såväl som ergonomiska utmaningar.

Arbetslivet under Corona är ansträngt på många sätt, och därför är ar­betsmiljön minst lika viktig som under mer normala omständigheter. Tyvärr är företagens möjligheter att satsa resurser på arbetsmiljöarbetet reducerade. Det är en finansiell fråga, omsättningen har i många företag minskat kraf­tigt.

I praktiken ser våra experter inom medicin, psykologi, ergonomi, hälsovetenskap och teknik hur mycket av det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet pausats. Utbildningar om arbetsrelaterad hälsa skjuts upp. På så sätt sjunker beredskapen på landets arbetsplatser, såväl som arbetsgivarens möjligheter att ta hand om sina medarbetare efter den påfrestning de är utsatta för. Detta kommer att påverka folkhälsan negativt.

Erfarenheter från tidigare kriser talar sitt tydliga språk. Oron för ekonomin ökar, neddragningar ökar pressen på de som har jobbet kvar, missbruk av alkohol och andra droger ökar på många håll. Människor blir sjuka. Efter finanskrisen för ett drygt decennium sedan växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser obönhörligen under flera år. Antalet nya sjukfall bland kvinnor, till följd av stress och andra sociala faktorer, ökade med 10 till 20 procent varje år, under de sex år som följde på finanskrisen.

Vi bedömer nu risken som påtaglig för att den psykiska ohälsan ska öka dramatiskt när Coronakrisen klingar av. Att krisen orsakas av just ett virus riskerar dessutom att bidra till ytterligare osäkerhet och oro för många. Därför behöver regeringen genomföra en satsning på bättre arbetsmiljö och beredskap på Sveriges arbetsplatser.

Vi föreslår regeringen att:

1. Låt den återhämtningsbonus som regeringen beslutat om att omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Det finns ett stort behov av stöd även i privata, ideella och statliga verksamheter. 

2. Förändra rehabiliteringsstödet. Det finns sedan tidigare ett årligt rehabiliteringsstöd motsvarande 218 miljoner kronor, avsatt för företag och organisationer som arbetar med att förebygga och förkorta sjukfrånvaron. Stödet har en rad restriktioner och används inte fullt ut i dag. Exempelvis är det maximala stödet för en organisation 200 000 kronor, vilket hindrar större arbetsgivare som kommuner och regioner från att ta del av resurserna. För att fler anställda ska få tillgång till den rehabilitering de behöver, föreslår vi:

  • stödet per anställd höjs från 10 000 kr till 20 000 kr,
  • kravet på egen­finansiering sänks från 50 procent till 25 procent, samt att
  • det totala belopp som organisationer kan få i bidrag höjs.

Många arbetsplatser saknar just nu finansiella möjligheter för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Det riskerar leda till en kraftig uppgång av sjukskrivningar, inte minst givet den press som Coronapandemin sätter på människor och arbetsplatser. Regeringen bör förebygga en sjukskrivningsboom genom att satsa på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

/Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare