Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Återhämtningsbonus även utanför vården

Låt återhämtningsbonusen regeringen beslutat om, omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Behovet av stöd efter coronautbrottet är stort även i privata, ideella och statliga verksamheter, skriver Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.
Publicerad
Colourbox/Juliana Wiklund
Efter finanskrisen växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser under flera år. Nu behövs tidiga insatser för att inte hamna där, skriver Peter Munck af Rosenschöld. Colourbox/Juliana Wiklund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det senaste året har präglats av Coronapandemins spridning och dess konsekven­ser. I första hand drabbas förstås sjuka och deras anhöriga. Därutöver har vården och vårdpersonalen pressats mycket hårt. Deras berättelser vittnar om behovet av den återhämtning som sommaren skulle ge möjlighet till.

För många andra har oron för det egna jobbet och för ekonomin växt. Ekonomin viker, arbetslösheten stiger. Hundratusentals anställda jobbar dessutom från hemmet på obestämd tid, en ofta ny arbetsmiljö med psykiska såväl som ergonomiska utmaningar.

Arbetslivet under Corona är ansträngt på många sätt, och därför är ar­betsmiljön minst lika viktig som under mer normala omständigheter. Tyvärr är företagens möjligheter att satsa resurser på arbetsmiljöarbetet reducerade. Det är en finansiell fråga, omsättningen har i många företag minskat kraf­tigt.

I praktiken ser våra experter inom medicin, psykologi, ergonomi, hälsovetenskap och teknik hur mycket av det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet pausats. Utbildningar om arbetsrelaterad hälsa skjuts upp. På så sätt sjunker beredskapen på landets arbetsplatser, såväl som arbetsgivarens möjligheter att ta hand om sina medarbetare efter den påfrestning de är utsatta för. Detta kommer att påverka folkhälsan negativt.

Erfarenheter från tidigare kriser talar sitt tydliga språk. Oron för ekonomin ökar, neddragningar ökar pressen på de som har jobbet kvar, missbruk av alkohol och andra droger ökar på många håll. Människor blir sjuka. Efter finanskrisen för ett drygt decennium sedan växte sjukfallen till följd av psykiska diagnoser obönhörligen under flera år. Antalet nya sjukfall bland kvinnor, till följd av stress och andra sociala faktorer, ökade med 10 till 20 procent varje år, under de sex år som följde på finanskrisen.

Vi bedömer nu risken som påtaglig för att den psykiska ohälsan ska öka dramatiskt när Coronakrisen klingar av. Att krisen orsakas av just ett virus riskerar dessutom att bidra till ytterligare osäkerhet och oro för många. Därför behöver regeringen genomföra en satsning på bättre arbetsmiljö och beredskap på Sveriges arbetsplatser.

Vi föreslår regeringen att:

1. Låt den återhämtningsbonus som regeringen beslutat om att omfatta även verksamheter utanför vård och omsorg. Det finns ett stort behov av stöd även i privata, ideella och statliga verksamheter. 

2. Förändra rehabiliteringsstödet. Det finns sedan tidigare ett årligt rehabiliteringsstöd motsvarande 218 miljoner kronor, avsatt för företag och organisationer som arbetar med att förebygga och förkorta sjukfrånvaron. Stödet har en rad restriktioner och används inte fullt ut i dag. Exempelvis är det maximala stödet för en organisation 200 000 kronor, vilket hindrar större arbetsgivare som kommuner och regioner från att ta del av resurserna. För att fler anställda ska få tillgång till den rehabilitering de behöver, föreslår vi:

  • stödet per anställd höjs från 10 000 kr till 20 000 kr,
  • kravet på egen­finansiering sänks från 50 procent till 25 procent, samt att
  • det totala belopp som organisationer kan få i bidrag höjs.

Många arbetsplatser saknar just nu finansiella möjligheter för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Det riskerar leda till en kraftig uppgång av sjukskrivningar, inte minst givet den press som Coronapandemin sätter på människor och arbetsplatser. Regeringen bör förebygga en sjukskrivningsboom genom att satsa på arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

/Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag