Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ändra reglerna kring friskvårdsbidraget

Vi blir sjuka av att sitta och jobba. Skatteverket borde se över hur friskvårdsbidraget får användas för att underlätta för anställda med hemmakontor, skriver Annika D´Este som är huvudskyddsombud på Stampen Media.
Publicerad
Colourbox
Det är dags för Skatteverket att se över vad som är tillåtet att använda friskvådsbidraget till, anser Stampens huvudskyddsombud Annika D´Este. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler undersökningar visar att det är många som vill fortsätta jobba hemma även efter att pandemin är över. I alla fall någon eller några dagar i veckan. Många arbetsgivare som inte tillämpat flexibilitet i frågan tidigare, kommer att behöva inse att det är nödvändigt att tillmötesgå denna önskan. Dels för att få behålla sin personal, men också för att fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare.

Men var går gränsen för arbetsgivarens ansvar för din arbetsmiljö, när du frivilligt arbetar hemma? Att de är ansvariga för att du ska ha en god arbetsmiljö på kontoret är en sak. När du frivilligt jobbar hemma, en annan. 

Ett höj och sänkbart bord eller ett laptopstativ för att få upp din skärm och tangentbord hade förebyggt många ömma nackar och onda axlar. Det har ju blivit väldigt tydligt under pandemin, då många sitter hemma vid köksbordet eller i sängen och arbetar. Att arbetsmiljön hemma är sämre visar också Unionens egen undersökning där 59 procent av hemmajobbarna uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan de flyttade hem kontoret.

Så är det inte dags för Skatteverket att se över reglerna för vad som är tillåtet att använda friskvårdsbidraget till? För det är ju faktiskt friskvård att kunna ha en bra arbetsplats hemma också, utan att det ska kosta företagen en förmögenhet. Genom att ändra på reglerna och ge alla chansen att få en bra arbetsplats även hemma är det faktiskt friskvård och arbetsmiljö i ett.

För faktum är, stillasittande förkortar livet och livskvaliteten. Du har säkert hört uttrycket ”Att sitta stilla är det nya röka” och det innebär egentligen att du förkortar ditt liv med 22 minuter för varje timma du sitter ner. Livsviktiga funktioner försämras och studier visar att när vi sitter still i mer än 30 minuter påverkas vår kropp negativt. Blodcirkulationen går ner, blodsockerupptaget minskar, fettinlagringen ökar, blodkärlens hälsa försämras och risken för proppbildning ökar.

Dessutom minskar blodcirkulationen i hjärnan, vilket i sin tur minskar vår koncentration och prestationsförmåga. Bara det gör ju att alla företag vill se till att sin personal rör på sig och står upp när de arbetar. Men det räcker inte där.

Vi blir sjuka när vi sitter ner för mycket. Det ökar risken för folksjukdomar som diabetes typ 2, högt blodtryck, förhöjda blodfetter, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke, cancer (bröst, prostata och tjocktarmscancer), psykisk ohälsa, stressproblematik och ångest.

Alla tjänar på friska medmänniskor. Inte bara arbetsgivaren, utan samhället i stort.  Vi måste uppmuntra och underlätta ett mer aktivt liv, inte bara genom avdrag för träning och massage, utan även för att kunna stå upp och därmed må bättre och främja vår hälsa och vårt liv. Det är en enkel sak att ändra men som kan göra stor skillnad i så många led.

Skatteverket behöver följa med i utvecklingen och ta till sig fakta. Ändra vad som är giltigt inom frisvårdsbidraget och tillåt avdrag för även denna typ av friskvård, att kunna stå upp när du arbetar hemma. Det ger en friskare befolkning och effektivare medarbetare. Och för att få större genomslagskraft och en snabbare hantering bör Unionen tillsammans med andra fackföreningar gå samman och försöka påverka uppåt mot politiker och Skatteverket i gemensam sak. Ju fler vi är, desto starkare blir vi!

/Annika D´Este, huvudskyddsombud, Stampen Media AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.