Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

"Bland ingenjörer i min ålder finns massa klimatförnekare"

Redan i början av 1990-talet hade civilingenjören Per Ribbing ett stort miljöintresse. Han var bland annat med när Ingenjörer för miljön drog igång sin verksamhet. Men den riktiga ögonöppnaren kom först i samband med en jorden runt-resa några år senare.
Niklas Hallstedt Publicerad
Privat
Civilingenjören och teknologie licentiaten Per Ribbing under en av sina resor. Sedan 2011 väljer han tåg och cykel framför flyget. Privat

Som ung civilingenjör fick Per Ribbing se hur urinvånarna i Ecuador behandlades av de multinationella oljebolagen och hur striden om oljan ledde till en gränskonflikt med 25 döda som följd. I en radiopodd har han berättat hur han insåg att de hade dött ”på grund av att jag ska kunna köra bil i Stockholm. Där och då bestämde jag mig för att köpa en elbil”.

– Det var då jag fick upp ögonen för vårt oljeberoende. Jag gick från att vara en teknikglad och obekymrad ingenjör till att plötsligt inse att vi har enorma utmaningar på grund av vår beroendesjukdom: oljeholism.

Miljöengagemanget styrde också hans fortsatta yrkesbana. Efter att först ha arbetat på en stor teknikkonsultfirma blev han energihandläggare på Naturskyddsföreningen. Samtidigt, i januari 1997, köpte han sin första elbil. Den hade blybatterier som räckte åtta mil - om man hade medvind och nedförsbacke.

– Elbil var ju väldigt udda på den tiden. Då var den bara för den mest extreme miljövännen. I dag anses man nästan lite korkad om man inte köper elbil.

Tiderna har förändrats. Per Ribbing är numera också teknologie licentiat i teknisk fysik, fokuserad på förnybar el och klimatledarskap.

Nu är det väl väldigt mycket medvind för miljön?
– Nja, vi har ett gigantiskt problem: vi hanterar inte klimatkrisen som den kris det är. Gör vi det så finns det lösningar, vi kommer att få väldigt många positiva saker genom att ställa om till ett hållbart samhälle.

Är ni ingenjörer i allmänhet krismedvetna?
– Det är en generationsfråga. Är du en yngre ingenjör fattar du det här. Men bland ingenjörer i min ålder, 55 plus och äldre, finns massor av klimatförnekare. Det är bedrövligt, de borde vara klimatkämpar så det bara visslar om det. Dessutom behövs deras insatser. Gubbarna är ju inte korkade, men det är en fråga om skuld. Erkänner man att det finns en klimatkris erkänner man sitt eget ansvar. De har ju varit med och blundat.

Och vi andra, tar vi vårt ansvar?
– Det är lätt att säga att man är för miljön. Det tycker alla är jättebra, men sedan bokar de ändå en resa till Mallorca eller tar bilen till jobbet. Påpekar jag detta blir jag ”the bad guy”.

Hur lever du själv?
– Jag lever väldigt miljörätt, det sticker i ögonen på en del. Jag har inte ens elbil nu, jag har en hopfällbar cykel som jag tar med på tåget. Jag slutade flyga 2011. När jag föreläser på klimatkonferenser runt om i Europa tar jag tåget och cyklar. En gång skulle jag föreläsa i Japan, då tog jag transsibiriska. Och så bor jag i en bostadsrättsförening som ska sätta upp solceller nu.

Hur kommer våra liv se ut om tio år?
– Om moder jord slår bakut då blir det hundratals miljoner klimatflyktingar, krig och konflikter och ett rent helvete på jorden. Men om allt går bra har vi några år på oss att sluta med fossila bränslen. Det kan gå, men vi måste sluta knarka olja.

I dag forskar Per Ribbing om förnybar el. Enligt honom går det att skilja på el producerad på olika vis, exempelvis kolkraftsel och vindkraftsel. Därmed skulle konsumenterna faktiskt sitta på makten för att få till en omställning från fossil energi. Den åsikten delas dock inte av alla kollegor.

– Ursprungsmärkt el blandas inte. Det nya paradigmet innebär ju att massor av ingenjörer har gått och sagt fel under 20 års tid, därför har det gått personlig prestige i saken.

Läs mer: "Snedrekryteringen av ingenjörer går att påverka"

Läs mer: Ingenjörer som hjälper barn att få tillgång till vatten

Ingenjörer för miljön

Ingenjörer för miljön bildades 1992. Organisationen, som bland annat samarbetar med Naturskyddsföreningen, ordnar bland annat föreläsningar och studieresor.

Läs mer om IfM

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Så klär vi oss på jobbet

Slänger du bara på dig något eller klär du dig genomtänkt när du ska gå till jobbet? Vi har träffat fyra Unionen-medlemmar som alla gör medvetna val – frivilligt eller för att tjänsten kräver det.
Petra Rendik Publicerad 17 januari 2025, kl 06:00
personer med olika arbetskläder
Arbetskläder kan ha olika betydelse. Vissa måste ha dem, andra väljer dem frivilligt för att skilja på privatliv och arbetsliv. Foto: Christopher Hunt, Nicke Messo, Fredric Alm, Mats erlandsson

När Applegrundaren Steve Jobs bad designer Issey Miyake att designa en väst som alla anställda på techföretaget skulle bära möttes han av motstånd. Han blev utbuad på scenen när han visade plagget som skulle binda medarbetarna till företaget.

Det blev ingen gemensam uniform, men Steve Jobs själv blev förknippad med svart polotröja, Levi’s jeans och sneakers, som var företagskostymen han bar i nästan alla sammanhang.

Svenskan Matilda Kahl blev en världsnyhet när hon berättade om sin egenkomponerade jobbuniform – en vit blus med svart rosett och svarta byxor som hon har burit i flera år för att slippa lägga energi på klädvalet varje morgon.

Vi har träffat Annika, David, Carl och Ida för att prata arbetskläder.

David har en jobbkostym som han bär frivilligt för att skilja på privatliv och arbete. Carl på Systembolaget och Annika på SAS har inget val – deras kläder symboliserar företagen i första hand. För Ida på LKAB handlar det främst om att inte skada sig på jobbet.

Vad tar du på dig nästa gång du går till jobbet?

David Björkeryd, Grundare av Grandur digital, Göteborg.

När David Björkeryd spelade elitfotboll i bland annat Örgryte IS och Gais slog en nästan magisk känsla till varje gång han drog på sig matchtröjan. Det blev en signal om att nu gällde det att fokusera, gå ut på plan och prestera.

– Det var en fantastiskt skön trigger som gav mig kraft, säger David Björkeryd.

När han lade fotbollsskorna på hyllan 2016 och satsade fullt ut på karriären inom digital marknadsföring insåg han ganska snabbt att han saknade den där känslan.

Lösningen blev en ny typ av matchtröja – kostym och slips som han nu bär varje dag på jobbet.

Proper på kontoret

För David Björkeryd handlar det inte om att vara överdrivet proper på kontoret. Det är ett sätt att mentalt växla mellan olika roller i livet.

– Det hjälper mig att skilja på arbete och vardag. När jag tar på mig kostymen går jag in i jobbläget – det ger mig fokus och energi att prestera på topp.

Han är medveten om att kostym och slips kan uppfattas som stelt och lite formellt. Därför försöker han tänka på sin framtoning, men också variera färg och material på plaggen.

I hans garderob hänger ett 30-tal kostymer i olika prisklasser. En är lila, den bär han gärna på sommaren. Den marinblåa dubbelknäppta kostymen sparar han till de tillfällen när han behöver lite extra styrka och trygghet.

– Jag fick inspirationen av en gammal fotbollstränare som hade en ”vinnarkostym”. Alla borde ha ett sådant plagg i garderoben. Det behöver inte vara en kostym – välj det som får dig att känna dig oslagbar.

Carl Spång, Säljare på Systembolaget, Västerås.

När Systembolaget skulle lansera nya uniformer förra året fick Carl Spång och hans kollegor agera testpiloter för plaggen under ett år. Några justeringar senare, som nya knappar på skjortorna, bär nu alla anställda i hela landet de nya kläderna som Carl Spång beskriver som ”casual” jämfört med den förra uniformen.

– Det var mer uppklätt innan, med skjorta och slips, som kanske ingav ett visst förtroende, men de yngre kunderna uppfattade oss som lite auktorära. Och personligen satt inte skjortan så bra på mig.

De enda nackdelar han kan komma på med den nya kollektionen är att designen är så pass ledig att man inledningsvis blev lite osynlig för kunderna. Men så är det inte längre.

– I början fick jag ofta frågan om jag jobbade här. Vi fick helt enkelt vara lite mer proaktiva än vanligt ett tag, säger han.

Svettfläckar på skjortan

Carl Spång jobbar i en större butik där medarbetarna är i nästan ständig rörelse. Det är mer plock av varor under hela dagen, inte bara innan öppning som tidigare. Sortimentet har också utökats, vilket kräver mer av arbetskläderna.

– För några år sedan hade vi kanske 5–6 sorters ale, nu har vi 200. Då är det bra med kläder som vi kan vara rörliga i och som andas.

För svettigt kan det bli ibland. På den förra skjortan syntes svettfläckarna tydligt, berättar han.

– Men mina äldre kollegor har då sagt att vi skulle varit med på den tiden då vi hade gulbeige skjortor. Då kunde man prata om synliga svettringar under armhålorna.

Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.
Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.

Få jobbuniformer har förknippats lika mycket med glamour, men också med strikta klädkoder, som flygvärdinnornas. I sina snäva kjolar blev de ett slags kuttersmycke för bolagen.

– Det var mycket mer utmanande uniformer förr. I dag är det fortfarande figursytt, men mer bekvämt och praktiskt som är bättre för hälsan och kroppen, säger Annika Lolic, steward på SAS.

Hon har upplevt det mesta i klädväg under sina snart 30 år i luften, de senaste 26 på SAS.

Mycket har förändrats och valfriheten att välja kläder är större. Flyger hon till Miami lämnar hon den varma jackan hemma. Är det vinter arbetar hon i byxor. Släpper hon på eller av passagerare i Kiruna tar hon på sig kappan. Och på fötterna, när hon är ombord, har hon ofta svarta sneakers med svart sula.

– Det blir många timmar som vi står upp, särskilt under långflygningarna som kan vara i 14 timmar. Jag ser ofta nyanställda som i början har höga klackar, men de ger upp ganska snart.

Hästsvans är okej

Men det finns regler att förhålla sig till. Du får inte ha håret utsläppt om det går längre än till axlarna. Hästsvans är okej så länge den inte är för lång, naglar och makeup ska var diskreta. Och har man inte strukit skjortan eller om kavajen har blivit lite för tajt så får man en vänlig uppmaning att se över det.

Annika Lolic har nästan alltid gillat sina uniformer. Favoriten är en som designats av Calvin Klein, men den fick hon aldrig chansens att bära.

Och så finns där uniformen som hon helst vill glömma.

– Vi hade något som såg ut som en slips som man knäppte runt blusen och så var det stora axelvaddar på kavajen. Usch … Men det var ju 90-tal och så man skulle se ut.

Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna.

Byxor och jacka med reflexer, långärmad tröja under, skyddsskor med stålhätta och spiktramp, hjälm, skyddsglasögon, hörselkåpor och handskar. Det är en smärre procedur varje gång Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna, ska lämna kontoret för att ge sig ut i verken.

– Det är ju ett krav att ha på oss allt det här ute i verksamheten och jag har respekt för varför det är så. Vätskor kan spruta och sten och verktyg ramla ned. Men visst skulle jag hellre ha mina vanliga kläder, säger hon.

För Ida Lund handlar arbetskläderna främst om säkerhet och funktion. Hur plaggen ser ut bryr hon sig inte så mycket om. Desto viktigare är det med bekvämligheten, att tyget är stretchigt och andas.

– Det är fysiskt jobb vi utför i verken, vi går långa sträckor och det är många trappor.

Flamsäkra ytterplagg

Men allt är inte skönt att bära på kroppen. De flamsäkra ytterplaggen som ibland måste på är otympliga och varma. Där finns utvecklingspotential, anser Ida Lund.

Kanske lyssnar arbetsgivaren precis som de har gjort när det kommer till arbetskläderna i dammodell på LKAB. Ida Lund och flera av hennes kvinnliga kollegor har fram till nu valt att använda herrkläder i mindre storlekar eftersom framför allt tjejbyxorna inte fungerar i industrimiljö.

– Byxorna har varit för tajta och lågt skurna. Men nu har det kommit en ny kollektion som man faktiskt kan ha på sig och bara det är ju ett framsteg.