När konjunkturen är på väg ner och arbetslösheten på väg upp stiger intresset för den kommande avtalsrörelsen. I den förra avtalsomgången, för tre år sedan, kom fack och arbetsgivare överens om löneökningar på 2,1 procent per år. I praktiken, inräknat löneglidning, har det inneburit en löneökningstakt på cirka 2,5 procent per år.
Läs mer: Så höga löneökningar ger det nya avtalet
Det är, i förhållande till det höga resursutnyttjandet i svensk industri de senaste åren, överraskande låga löneökningar, anser KI som menar att en orsak är att löneutvecklingen i flera viktiga konkurrentländer varit svag. Enligt KI kan det svenska systemet, där det är industrin som styr avtalen för hela arbetsmarknaden, medföra att löneökningarna blir för låga i förhållande till Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent.
KI:s beräknar nu att löneökningar på 3,0 procent i näringslivet de närmaste åren skulle vara förenliga med inflationsmålet. Detta förutsatt att produktivitetstillväxten är lika låg som de senaste åren. Stiger däremot produktivitetsutvecklingen till den tidigare genomsnittsnivån kan det i stället handla om löneökningar på 3,5 procent per år.
Nu tror inte KI att ökningarna kommer att hamna riktigt på den nivån. I stället bedömer man att det kommande avtalet kommer att hamna i nivå med det nu gällande, vilket i sin tur innebär en löneökningstakt på 2,6 procent nästa år. I den prognosen har man bland annat tagit hänsyn till det faktum att löneökningstakten inom tysk industri växlat ner.
Att avtalen hamnar på en låg nivå är dock inte bara av ondo. På så vis har arbetsmarknadens parter sannolikt bidragit till ökad sysselsättning.
Det finns dock ett annat sätt för parterna att bidra till att hålla arbetslösheten nere är, anser KI. De kan bidra till lägre arbetslöshet genom att verka för lägre lägstalöner. Sverige har internationellt sett höga lägstalöner. Sverige har internationellt sett höga lägstalöner, sade Karolina Holmberg, enhetschef för arbetsmarknad och prisbildning på KI, när rapporten presenterades under onsdagen.
Hon påpekade dock att det ”inte kan uteslutas” att lägre lägstalöner kan leda till lägre löner även för dem som har jobb i vissa branscher, men att den risken måste vägas mot de kostnader som uppstår om lönebildningen försämrar möjligheterna att få jobb för många.
Inflationsmålet
Riksbankens inflationsmål började gälla 1995. Avsikten med ett inflationsmål är att det ska fungera som riktmärke som vägleder förväntningarna om den framtida inflationen. På så vis ska det lägga en grund för en fungerande pris- och lönebildning.
Det viktiga anses vara att inflationen är låg och stabil. Att inflationsmålet sattes till just två procent beror bland annat på att det ansågs ge tillräckligt utrymme för att sänka räntan för att få inflationen i lågkonjunkturer.
Riksbanken
