Det är dags att växla upp löneökningstakten i Sverige. Det är budskapet från Facken inom industrin när de i dag presenterar sina krav inför avtalsrörelsen 2025. 

Kravet landar på 4,2 procent löneökningar över ett år – i linje med det man krävde i den förra avtalsrörelsen och betydligt högre än hur det sett ut under hela 2010-talet.

Enligt Tobias Brännemo, chefsekonom på Unionen, kommer löneökningarna leda till att de anställdas köpkraft snart återhämtar sig efter pandemiårens inflationschock. Hans prognos är att det tar 3-5 år.

– Om det blir ett långt avtal så kan tappet vara återhämtat under det avtalets gång, om det blir ett treårsavtal.

Dags för kortare arbetstid

Facken kräver också "ytterligare avsättningar" till arbetstidsförkortning. Exakt vad det betyder ska preciseras senare. Olika kollektivavtal har olika system för arbetstidsförkortning. Unionen har många avtal där man har satt upp ett mål om att sänka arbetstiden, utan att komma igång. Ordföranden Peter Hellberg säger till Kollega att det är dags nu.

– Det här är en signal. Vårt inriktningsbeslut säger att där vi har system ska de utökas och där vi inte har system ska de införas. 

Unionen har sagt att frågorna om ökad lön och minskad arbetstid hänger ihop, att man behöver göra avvägningar mellan dem. Vilket har varit viktigast?

– Jag tror att det viktiga är att vi kan få ihop kombinationen, både reallöneökningar och arbetstidsförkortning, under den här avtalsperioden som kommer.

Rekordstor avtalsrörelse

2025 års avtalsrörelse blir rekordstor. Över 500 centrala kollektivavtal ska omförhandlas. Unionen har en avgörande roll, eftersom man är med och förhandlar om lönerna i den konkurrensutsatta exportindustrin. Det är kraven inför de förhandlingarna som man nu presenterar. Förhandlingarna ska vara klara 31 mars 2025, och det man kommer överens om blir normen för hela arbetsmarknaden (se faktaruta).

Inför dagens presentation har industrifacken gjort flera medieutspel om att det är dags att växla upp löneökningstakten.

Tror du att en medlem som inte följer detaljerade ekonomiska debatter uppfattar dagens besked som en uppväxling?

– Jag hoppas att vi har varit tydliga med att det är en uppväxling utifrån den nivån som vi hade efter finanskrisen i tio år, där vi låg på mellan 2 och 2,5 procent. Nu fick vi en rejäl uppväxling förra gången, och det är den vi säger att vi ska hålla i, säger Peter Hellberg.

Är detta det nya normala, något som man kan vänta sig i kommande avtalsrörelser också?

– Just nu är det här rätt nivå som vi ser det, men det kan bli något helt annat nästa gång. Det beror också på hur långt avtalet blir.

Just nu ligger inflationen i Sverige på 1,1 procent. I den förra avtalsrörelsen var ni väldigt tydliga med att krav som är högre än inflationen riskerar skapa en så kallad löneprisspiral. Innebär inte det att det här kravet också kan skapa en sådan spiral?

– Det är inte bara inflationen som styr, utan det är inflationen plus produktivitetsutvecklingen. Och där gör ju vi en bedömning, och även Konjunkturinstitutet till exempel, att det finns ett utrymme på kanske 1,5 procent över inflationen. Och då ska man komma ihåg att vi siktar aldrig på nuvarande inflation, vi siktar alltid på inflationsmålet, alltså 2 procent, säger Peter Hellberg och fortsätter:

– Just nu gör vi bedömningen att det här ligger i ett härad som inte kommer skapa inflationstryck, utan snarare en positiv förutsättning både för företag och anställda.

Arbetsgivarna: ”Fullkomligt orealistiskt”

På arbetsgivarsidan påpekar man att svensk industri befinner sig i en pressad ekonomisk situation. Fackförbunden behöver därför ta ansvar för utvecklingen.

– Jag är uppriktigt förvånad. Kravet om 4,2 procent är fullkomligt orealistiskt. Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen. Vi förväntar oss ett större ansvarstagande än så av motparterna, säger Henrik Stävberg, förhandlingschef, på IKEM, Innovations- och kemiindustrierna, i en kommentar.

Fackens krav på kortare arbetstid får också kalla handen. Industrin har redan förkortad arbetstid i kollektivavtalen, påpekar Henrik Stävberg.

– Faktum är att vi behöver jobba mer, inte mindre. Krav om en orealistisk löneutveckling och ytterligare arbetstidsförkortning gynnar inte företagens internationella konkurrenskraft och således heller inte Sverige och de anställda.

Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf anser att fackens krav är bekymmersamt höga.

– Vi ser inget i de ekonomiska fundamenten som talar för ett så här högt avtal. Vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur, vi har en svag utveckling av produktiviteten och vi har en stigande arbetslöshet. Kostnadsökningarna skulle riskera sysselsättningen. 

Efter de senaste årens inflation har löntagarna fått mindre pengar att röra sig med – är det inte rimligt att man nu åter får reallöneökningar?
– Vi förhandlar inte om disponibla inkomster, Industriavtalet handlar om att säkerställa konkurrenskraften – på lång och kort sikt. Är företagen konkurrenskraftiga skapas utrymme för sysselsättning, tillväxt och därefter en utveckling av löner. 

Facken vill ha förkortad arbetstid – hur ser ni på den frågan? 

– Beskeden på presskonferensen var inte tillräckligt tydliga för att veta vad de vill på respektive avtalsområde. Men generellt anser vi att lön betalas för arbetad tid, inte att vara ledig. Arbetstidsförkortning innebär att det kommer att produceras mindre och då måste vi öka antalet skiftlag, det skulle slå direkt mot produktiviteten, säger Per Widolf .

Unionen är tillsammans med fyra andra industrifack med och sätter ”märket” – löneökningsnivån som blir norm för nästan alla anställda i Sverige. Nu har Unionens medlemmar börjat förbereda sig för nästa avtalsrörelse, som ska vara färdig våren 2025. Bland annat har en digital medlemsenkät skickats ut.

Avtalskraven presenteras först i slutet av oktober. Men redan nu har de första förhandlingarna gått i mål i det land som både fack och arbetsgivare jämför med allra mest: Tyskland.

Anställda i trä- och plastindustrin i delstaten Baden-Württemberg får – utöver vanlig löneökning – en engångssumma som kompensation för inflationen: 2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor. I delstaterna Niedersachsen och Bremen betalas en likadan kompensation på 1800 euro, motsvarande omkring 20 000 kronor. I andra delstater fortsätter förhandlingarna. Även där kretsar det kring inflationskompensation. 

Engångsbelopp eller procentuell ökning

Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen, säger att Tyskland är det ”avgjort viktigaste” konkurrentlandet för svensk industri och att facken alltid följer utvecklingen i landet ”väldigt noga”. Därför känner Wästfelt igen fenomenet med engångsbelopp.

I den förra svenska avtalsrörelsen lade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen fram ett sådant förslag, och enligt Wästfelt har det funnits som ett konkret alternativ vid förhandlingarna om ”märket” flera gånger tidigare.

– Idén om engångsbelopp har nog alltid funnits i förhandlarvärlden, men facken inom industrin och Unionen tycker, av principiella skäl, att vår modell är klart bättre.

Modellen han pratar om innebär att facken kräver jämna procentuella löneökningar varje år och inte söker kompensation för inflationen. På så sätt, säger Wästfelt, ökar reallönerna på lång sikt för alla i Sverige. Han talar om en ”ränta på ränta”-effekt (se faktaruta) och att den effekten försvinner om man börjar använda engångsbelopp. Dessutom pekar han på att sjuklön och andra försäkringar hänger ihop med lönerna och därför inte höjs om man satsar på engångsbelopp.

Men nu har det varit en inflationschock och medlemmars köpkraft har försämrats snabbt. Kan det inte vara aktuellt med ett engångsbelopp just denna gång, som ett komplement till de vanliga löneökningarna?

– Det är en högst relevant fråga. I frågan läser jag in ett kompensationstänk och det är en annan hörnsten i vår lönebildningsmodell: vi förhandlar framåt. Vi ägnar oss inte åt kompensation bakåt. För skulle man göra det, då tappar man den stabiliserande faktorn.

Kraftigt höjda lägstalöner

På andra håll i Tyskland pågår förhandlingar om kraftigt höjda lägstalöner. Landets byggfack – där även tjänstemän är medlemmar – har krävt 5700 kronor mer i månaden för de med lägst löner. Anställda på landets tåg har krävt liknande summor.

Även detta var på tapeten i den förra svenska avtalsrörelsen. Resultatet blev en höjning med 1350 kronor av de lägstalöner som finns utskrivna i kollektivavtalen. För de som låg allra sämst till innebar det en större lönehöjning än de 4,4 procent som parterna enades om i övrigt.

Martin Wästfelt säger att han inte spekulerar i vad medlemmarna kommer vilja lägga fram för krav nu, men säger att det var ”extraordinära omständigheter” som gjorde att man krävde särskilda höjningar av lägstalönerna förra gången.

– Vi är en förening som väldigt många tjänstemän är med i, så man får se vad diskussionerna blir. 

– Det man ska tänka på är att när man driver en sak som arbetsgivarna tycker väldigt illa om – höjda lägstalöner – så innebär det att det finns andra saker man inte får igenom. 2023 hade vi extraordinära skäl och jag ser inte att de skälen föreligger på samma sätt här och nu.

Inflationen fortfarande tuff

Samtidigt slår han fast att det ekonomiska läget fortfarande är tufft för många av Unionens medlemmar, på grund av inflationen.

– Siffrorna visar att det fortfarande inte är positiv reallöneutveckling. Men vi tror att det snart kommer bli det. Och då kommer det ta, utifrån vår modell, ett par år innan man är i kapp den förlust i köpkraft man gjort. Jag tycker man ska vara ärlig och säga att det har varit tufft.

Vilka andra prioriteringar tror du att medlemmarna kommer landa i när ni tar fram avtalskrav?

– I det första skedet handlar det om att få en diskussion om vilka frågor som är viktiga. Man börjar inte med att ställa frågan ”vad vill du exakt att vi ska kräva”. Det är också ganska stora skillnader mellan medlemsgrupper. Men vi vet att frågan som vi höll på med förra gången, men inte kom någon vart – reglering av distansarbetet – fortfarande är angelägen för många tjänstemän. 

– Sedan tror jag att just reallöneutvecklingen kommer vara minst lika central som den brukar vara. Lönefrågan är på något sätt alltid pudelns kärna.

Det är bara en vecka kvar tills avtalen löper ut. På torsdagen lämnade medlarna, de opartiska ordförandena, Opo, en hemställan till parterna och föreslog en tvåårigt avtal med en löneökning på 3,7 procent första året och 2,8 år två. 

– Vi tackade nej till budet i dag och kan konstatera att det krävs ganska stora förändringar för att vi ska acceptera budet, säger Martin Linder, förbundsordförande i Unionen som tillsammans med IF Metall, Sveriges Ingenjörer, GS och Livsmedelsarbetareförbundet, utgör Facket inom industrin. 

Facken inom industrins krav på löneökningar på 4,4 procent var de högsta som ställts under Industriavtalets historia. Industrifacken krävde dessutom  ytterligare avsättningar till flexpension och en höjning med 1600 kr i de avtal där lägst löner finns.

Flexpension saknas i budet

Martin Linder menar att löneökningarna behöver vara högre än medlarnas förslag och att de 1300 kronor som föreslås i höjning av de lägsta lönerna ligger för lågt. Dessutom saknar han avsättningar till flexpension i budet. 

– Det är omöjligt för Unionen att säga ja till ett avtal där det saknas avsättningar till flexpension, säger han och fortsätter: 

– När vi landade på 4,4 procent för några månader sedan, utgick vi från en gedigen analys om en rimlig lönetakt långsiktigt. Vår slutsats nu är att den analys vi gjorde då fortfarande håller - företagen levererar bra och svensk industri är konkurrenskraftig. 

Kommer ni att kunna enas innan avtalen löper ut nästa vecka? 

–  Jag kan konstatera att parterna står långt ifrån varandra och att det krävs en ordentlig förflyttning från arbetsgivarens sida. Men jag har samtidigt goda förhoppningar om att vi kommer att lyckas träffa nytt avtal i tid, säger Martin Linder. 

Under förra veckan tackade de fem facken inom industrin nej till medlarnas bud om ett treårigt avtal. De förklarade att de möjligen kunde sträcka sig till att träffa ett tvåårigt avtal under förutsättning att det andra avtalsåret går att säga upp.