Givakt för generalen! Det beridna livgardet på kavallerikasernens stallplan har fått ett oväntat besök kort före eftermiddagens lystring-ställ-manöver, en fyrstjärnig general och tillika överbefälhavare.

När soldaterna på sina ståtliga hästar har saluterat generalen är denne tydlig med att manskapets kapten för befäl under fotograferingen. På liknande sätt kan han låta sig kommenderas av underofficerare när han är på besök i Afghanistan, eller vara "en kamrat" när han är med och tröstar en medarbetare.

Utan tillstymmelse till rädsla stryker han hästen Mälarprinsen och utstrålar lågmäld energi spetsad med en god portion humor.

- Hästen och jag är överens om att om han ska göra någonting så är det mot dig, skämtar han med fotografen på sin milda skånska.

Detta första intryck består även sju våningar upp när han har slagit sig ner i en av tjänsterummets murriga skinnfåtöljer och smuttat på mineralvatten.

- Jag är nästan alltid glad och försöker att se glädjen både privat och yrkesmässigt, säger han och talar i nästa andetag om sorgen som hemsöker honom när soldater stupar eller lemlästas. Då blir "ventilen" hemma desto viktigare.

- Min fru och jag har varit gifta i 35 år, vi är en oerhörd ventil för varandra och har stort intresse för hur människan är. Vi diskuterar våra vedermödor på jobbet och delar både med- och motgångar. Ingen skugga över mina rådgivare, men min fru är min bästa rådgivare. Hon läser mitt kroppsspråk som en öppen bok och vet om något tynger mig.

Vilket har förekommit ett antal gånger, eftersom hans medarbetare både stupat och skadats i insatsen i Afghanistan. Detta är den stora skillnaden mellan att vara chef inom militären och "i samhället", menar han.

- I försvaret utövar vi väpnad strid. Som soldat ställs du inför situationer där du måste ta livet av andra eller till och med offra ditt eget liv för att skydda människor. Det är sådana situationer som våra soldater i Afghanistan står inför varje dag. Då krävs något alldeles extra för att kunna värdera situationen och agera.

Därför övas soldaterna i att fatta adekvata beslut trots extrem trötthet och stress. Och fastän det bär emot att kröna försvarets ledarskapsutbildning till "världens bästa" säger han sig inte ha sett en bättre utbildning. Vad lär de ut som är så bra?

- Att inte kräva det som man inte ställer upp på själv, vara tydlig och berätta vad man förväntar sig av soldaterna och om målen och fungera i komplexa beslutssituationer - kunna stänga av för att inte belasta för mycket när det blir tufft och tungt.

Likväl finns det förbättringsområden, medger han.

- Vi har exempel på folk som i svåra situationer inte levt upp till kostymen. I Balkan till exempel hade människor som jag känt väl svårt att hantera sina känslor vid möten med stupade och skadade, säger han refererande till sin tid som ställföreträdande bataljonschef för Swebat IFOR i Bosnien.

Hans slutsats är att hur realistisk träningen än månde vara, kan man aldrig på förhand vara säker på hur en människa agerar i stridens hetta, "när pulsen är hög och adrenalinet pumpar".

För egen del var han redan för högt rankad, överstelöjtnant, för att personligen leda styrkorna och uppleva adrenalinstormen när hans soldater blev beskjutna - och besvarade elden - i separationszonen vid Tuzla i det som numera är Bosnien.

I ledarskapsutbildning övar man de senaste åren för strid. Befäl tränas att hoppa in för varandra, för att vara redo ifall en kollega skadas i strid. För Sverker Göranson är en försiktig general. Förvisso pågår inga strider just nu, resonerar han, men vad vet vi om framtiden?

- När striden kommer ska vi vara förberedda. Att träna inför stressade situationer är den bästa livförsäkringen.

På antydan om att näringslivets ledarskapsutbildning kan vara vassare på att anpassa sig till snabba förändringar går han till anfall, dock vänligt och lågmält.

- Vi har ett bättre koncept. Vi jobbar med omvärldsanalys, tittar på vilka krav en situation ställer på oss, tar fram alternativ och implementerar slutligen det bästa möjliga alternativet. Jag känner folk som gått från försvaret och det har gått väldigt bra för dem ute i samhället. Våra chefer håller tveklöst väldigt hög kvalitet.

Emellertid är han medveten om att krockar kan uppstå. Som när en officer försökte tillämpa sina erfarenheter från värnpliktiga på studenter.

- Det blev en krock, han borde i sin pedagogik ha gett studenterna större ansvar, säger generalen som tidigt visat intresse för psykologi och även påbörjade en högskoleutbildning i psykologi, tills det blev för mycket, så han "fick öva i verkligheten i stället".

Eftersom försvaret hittills har varit självförsörjande på chefer har han ingen erfarenhet av hur chefer från samhället klarar sig som ledare inom militären. Men snart. I och med värnpliktens avskaffande har försvarets naturliga rekryterinsgunderlag för officerare försvunnit. Därför kastar han lystna blickar på civila med ledarskapserfarenhet, låt gå att de saknar militärutbildning.

För egen del var denna skåning från Lund helt inställd på en civil karriär. Det fanns absolut ingenting som talade för att han en gång skulle bli en general med 50 000 medarbetare och budgetansvar för drygt 40 miljarder kronor.

- I skolan tyckte jag att det var väldigt skönt att studera På fritiden höll jag på med basket och friidrott.

Hur skulle mamma beskriva dig under uppväxten?

- Hon skulle nog säga att jag var utåtriktad, jag hade inga som helst problem att umgås med många människor, att jag tyckte att det var roligt med idrott - och att jag var mycket intresserad av flickor.

Redan under gymnasietiden träffade han dock sin stora kärlek, Ann, genom idrotten.

- Hon fastnade nog för en person som var lyssnande, men också energisk och ville göra saker. En person som är väldigt emotionell.

Uppenbarligen är han det fortfarande.

- Häromdagen satt jag med en arbetskamrat och var nära att gråta, för att kamratens vän hade gått bort. Om man känner något ska man visa det. Samtidigt har jag en av-knapp som jag kan trycka på för att kunna hantera pressade situationer.

Under gymnasietiden meckade han med en tekniklåda och byggde både en egen radio och en elorgel. ("Problemet var att jag inte kunde spela...") Han blev gymnasieingenjör, drömde om att bli svagströmsingenjör och kom även in på Chalmers. Däremellan hände något - han blev inkallad till plikttjänstgöringen. Ändå hade han inga planer på militär karriär förrän en kompis förmådde honom att hänga med på besök till aspirantskolan i Enköping. Under sin officersutbildning blev 20-årige Sverker tilltalad av att öva ledarskap i en grupp på 7-8 personer, han märkte att han kunde göra en skillnad. Men kanske mest avgörande för det fortsatta ledarskapet var krigsförbandsövningarna ett år senare.

- Jag var yngre än mina soldater, som var 3-4 år äldre. Jag visste att jag måste vinna deras förtroende som ledare.

Efteråt visste han, han var kapabel att leda människor. Med tiden gick han från klarhet till klarhet och har nu en betydligt större grupp människor att kommendera. Fastän fundamentet för ledarskapet är detsamma får kommunikationen allt större vikt. Därför var bland det första han gjorde när han tillträdde som ÖB 2009 att under en 32 tillfällen lång turné informera om försvarets mål och strategiska inriktning.

- För att kunna motivera sina soldater är det viktigt att ta sig tid för det personliga mötet. Kan man inte förstå varför vi gör saker, så kan man inte agera i ytterligheter.