Pia Sundhage har nära till sina känslor. I dag är hon på ett alldeles strålande humör. Fnittrande kickar hon bollen högt upp över huvudet, en liten spontan antydan om vad en av Sveriges genom tiderna bästa kvinnliga fotbollsspelare kunde göra under sina glansdagar. 71 mål på 146 landslagskamper.

Här på Skytteholms fotbollsplan i Solna coachade hon AIK:s damlag så sent som för tio år sedan. Närkontakten med fotbollsplanen leder hennes tankar till OS 1996 i Atlanta, USA. Sverige vinner över Danmark med 3-1. Efter matchen storgråter hon. Kamraterna försöker förgäves att trösta henne.

- Det var min sista landslagsmatch. Jag var slut, säger hon på sin blanddialekt, till hälften västgötska, till hälften göteborgska.

Tiden som Sveriges kvinnliga fotbollsstjärna är förbi. Framtiden som en av världens bästa fotbollscoacher finns inte ens i en dröm.

Elva år senare, året är 2007, har gråten upphört sedan länge och förbytts mot ett vrål som kunde höras över Atlanten. Pia Sundhage får ett långväga telefonsamtal, ett erbjudande att bli förbundskapten för USA:s damlandslag, leda USA mot ett OS-guld. Ett drömjobb. Fast bara ett år senare tycks drömmen ha förvandlats till en mardröm.

Den inledande gruppspelsmatchen mellan USA och Norge har just avgjorts i Peking. Pias lag har förlorat med 2-0.

- Det var en katastrof, ett slag i ansiktet! Vi hade inte förlorat en enda av 22 matcher inför OS, så nu kommer förlusten, just när vi behöver den som sämst. Stämningen var i botten, ingen var nöjd med sin insats. Vilken psykolog som helst hade kapat oss jäms med fotknölarna.

Lektion 1: Det är lätt att vara
ledare när det går bra.

Men ibland inträffar en katastrof. Planera för både med- och motgång.

Det hade Pia gjort. Att vara en god och noggrann planerare räknar hon bland sina starkaste ledaregenskaper. Så hon har en noga och i förväg uttänkt katastrofplan som kan användas när spelarna sitter modfällda på gräset efter slutsignalen i Peking.

- Jag sa till dem: Alla tittar på oss, alla undrar hur USA ska agera vid en förlust. Tänk på vad ni säger med ert kroppsspråk. Och tänk på att vi har två matcher till, vi har fort-farande chansen.

Därpå sprang spelarna rakryggade till omklädningsrummet.

Lektion 2: Kroppsspråk får
konsekvenser.

Man ska ta ansvar för sitt kroppsspråk, inte minst ledaren.

- Det var oerhört viktigt! Vi skickade signaler till våra motståndare att vi var redo för nästa match.

För att kunna förstå hur hennes ledartalang har utvecklats så till den grad att hon klarat denna tuffa motgång, backar vi 35 år. Som enda tjej i grannskapet i västgötska Marbäck var hon fotbollstokig från start, något som inte smittade av sig på föräldrarna, hennes tre systrar och två bröder. Det fanns inte ens regler som tillät flickor att vara med i pojkarnas knattelag, så hon fick heta Pelle de första två-tre åren.

- Jag var udda och utan fotboll var jag ganska blyg. Men så fort det handlade om fotboll hade jag alltid synpunkter.

Det upptäcker hennes tränare, Kaj Hansson, som skickar denna ivriga, läraktiga 20-åring på ledarskapsutbildning. Hon blir trollbunden av rollspel och lockad av möjligheten att kunna påverka andra.

- För att bli ledare måste man gilla makt mer än nära relationer till spelare. Med makt menar jag vara med och välja inriktning som man sedan tar ansvar för. Att vara med och välja en coachingstil och sätta sin prägel på gruppen rymmer många spännande möjligheter.

Under loppet av fem år tar hon sig igenom fotbollens alla tillgängliga ledarskapsutbildningar med glupande aptit. En dröm föds, vilken hon noga antecknar i sin drömbok.

- Jag tänkte bli förbundskapten för det svenska damlandslaget. Jag tänkte att det var det bästa jobbet man kunde ha.

Fem år senare blir hon förbundskapten för flick- och U21-damlandslagen, 30 år gammal. Fastän det inte blivit exakt som i drömmen, känner hon då att drömmen har gått i uppfyllelse. Två år senare blir hon dessutom spelande tränare i Hammarby. För den unga tränaren är de kommande två åren avgörande. Gruppen tar emot henne med öppen famn.

- Jag är innerligt tacksam för att de ville att jag skulle lyckas, för precis så kändes det. I stället för att leta fel ställde de upp för mig till hundra procent. Vi hade en fantastisk stämning, vi kunde flabba och skämta med varandra.

Lektion 3: Stämningen i gruppen betyder
enormt mycket.

Gruppen presterar bättre med positiv och tillåtande atmosfär. Hitta något positivt som skapar god dynamik, passion smittar av sig. Gruppens filosofi ska vara: vi gör varandra väl, vi lyfter varandra.

Den goda spiralen för med sig nya insikter, hon bestämmer sig för att lyfta upp positiva saker, i stället för misstag som man tidigare har gjort. Hennes framgångsrecept föds och hon döper det till 7-1.

Lektion 4: 7-1. Sju positiva feedback uppväger
en tillrättavisning.

Positiv feedback skapar bra stämning, men är också ett effektivt sätt att förstärka och få det goda beteendet att upprepas.

En rak tillrättavisning kan vara nödvändig för att sätta ner foten, när en spelare inte vill eller kan ta det förväntade ansvaret.

Tio år senare blir hon bryskt påmind om vikten av att ha allas stöd. För det saknar hon som tränare för norska elitklubben Kolbotn. Så hon väljer att svälja sin stolthet, på egen begäran lämna uppdraget och åka till en tillvaro som arbetslös i Sverige.

- Det var ett viktigt år. Att erkänna för sig själv att det finns ett val när ett jobb inte längre är roligt.

Tillbaka till OS i Peking. Nederlaget mot Norge svider och lägger sordin över stämningen i gruppen. Dags för kvartsfinal. På morgonen vaknar Pia i sitt hotellrum och känner tvivlet komma. Förvisso har de sedan nederlaget mot Norge spelat mot Japan och Nya Zeeland och vunnit mot båda. Men i dag ska de möta Kanada, som har en norsk tränare. Hon är nervös. I det läget bestämmer hon sig för att tillämpa lektion nummer två. Ta ansvar för sitt kroppsspråk.

- Jag peppade mig själv och gick till gymmet, ställde mig på löpbandet och sprang med rockmusik i öronen. Sedan gick jag till frukostbordet som en vinnare. Jag sa till tjejerna att vi ska försöka se pressen vi har på oss som ett privilegium.

Sedan skrattade de. Där någonstans vände det.

De vann mot Kanada med 2-1, på övertid.

Resten är OS-historia. Guldhistoria. Hon har fortfarande svårt att beskriva känslan efter 1-0-segern i finalen mot Brasilien.

- Det går inte att sätta ord på. Känslan kommer i omgångar. Jag har blivit påmind om det så många gånger, som när jag blev utnämnd till Årets tränare i USA. Guldet lever i mig på ett fantastiskt sätt. Jag plockar fram det när jag behöver fylla på självförtroendeburken.

Lektion 5: Njut av era framgångar. Det ger
mycket energi.

OS-vinsten har även inneburit något annat än urstarkt självförtroende: ett förlängt USA-kontrakt. Inte illa, kan tyckas.

- Hade jag varit man hade det varit en helt annan värld! Jag är uppvuxen i en mansdominerad sport, man väger mycket tyngre som man. För oss i damfotbollen har det gällt att överleva, att ta sig förbi glastaket. Men jag ska inte klaga, livet jag lever är otroligt. Vem hade ens kunnat drömma om att bli heltidstränare? Sådant fanns inte när jag var barn, säger hon vars gamla förbundskaptensdröm för det svenska damlandslaget har fått liv igen på senare tid.

Nu har Pia Sundhage jonglerat färdigt med bollen och kan snart återgå till att vara privat, som hon brukar vara när hon träffar särbon Marie i Örebro eller besöker systern i Solna. Då är hon helt annorlunda än på plan.

- Jag är inte alls den som organiserar fester och så, nej nej. Privat är jag den som slappar, eller blir lik en hoppande boxerhund som bara leker utan någon ordning alls.