I april förra året valde Teknikföretagen att hoppa av industrisamarbetet. Den främsta anledningen var att löneökningarna som förhandlades fram inom industrin inte blev den norm som var tänkt, delvis på grund av IF Metalls starka koppling till LO-samordningen.
Teknikföretagens beslut innebar att industrisamarbetet plötsligt stod utan sin största arbetsgivarpart. Därför var det angeläget att finna en ny överenskommelse innan årets avtalsrörelse drar igång på allvar.
Igår, måndag, presenterades ett förslag där det bland annat framgår att parterna ska verka för att industrins lönenormerande roll ska förstärkas.
- Vi har inget veto som gör att vi kan hindra andra parter från att träffa avtal som är olyckliga. Men vi kan arbeta för att få acceptans för att den här modellen är förhärskande, säger Anders Weihe, förhandlingschef Teknikföretagen.
- Det är de företag och sektorer som tävlar internationellt som ska sätta märket, instämmer Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef.
I förslaget har man försäkrat sig om att LO-samordningen inte kommer att stå i vägen för industrisamarbetet.
- Industriavtalet är prioritet. Andra avtalssamarbeten ska vara förenliga med detta, annars lever man inte upp till avtalet, säger Anders Weihe.
Andra nyheter är att de opartiska ordförandena (opo) får en delvis ny roll. Om endera parten tycker att förhandlingarna gått i stå kan man begära opo:s hjälp för att få igång konstruktiva diskussioner.
- Det fanns perioder förra avtalsrörelsen när vi upplevde frustration för att det hände väldigt lite i förhandlingarna, säger Niklas Hjert.
Opo får också i uppdrag att samordna förhandlingarna, så att de nya avtalen blir klara vid samma tid för alla fack och arbetsgivare inom industrin.
Tanken är att det nya industriavtalet ska undertecknas i juni, för att träda i kraft den 1 juli.
Fakta
Det första industriavtalet undertecknades 1997, sedan man upplevt att det behövdes mer ordning och reda i avtalsförhandlingarna i Sverige. Avtalet har vunnit acceptans för idén att det är de sektorer som konkurrerar på den globala marknaden som ska teckna avtal först, och därmed lägga ribban för löneökningarna för resten av arbetsmarknaden.
