"Örjan" , bor i Västverige
Ålder: snart 60.
Gör: i fas 3 sedan 2009 hos en ideell förening.

"Fas 3 har blivit en samtidens skampåle. Det är så stigmatiserande. Jag har sagt till min fru att säga att jag har en projektanställning. I dag får man jobb genom kontakter. Men har man halkat efter så långt att man hamnat i fas 3 så ses man som en förlorare, en sådan vill ingen anställa. Man får odla en massa livslögner, det är en överlevnadsstrategi.

Från början är jag utbildad tekniker, jag har jobbat tio år i tillverkningsindustrin, men på 80-talet omskolade jag mig till konstnär, jag har en åttaårig konstutbildning, ettårig pedagogutbildning och så har jag en treårig datautbildning ovanpå det.

Jag har skickat iväg 1 300 jobbansökningar, och kommit på intervju vid sju tillfällen. Jag har sökt allt från fastighetsskötare till skolchef. Det senaste jobb jag hade var för fem år sedan, då jag vikarierade som konstlärare en termin.

De flesta yrken har blivit djupt specialiserade. Jag passar inte någonstans.

Jag har försökt ta mig ur det. Jag ville komplettera min utbildning med att lära mig entreprenörskap och kom in på högskolan. Men jag fick nej från Arbetsförmedlingen. Som fas 3:are får man inte plugga ens på sin fritid, sa de.

Sedan blev jag ivägskickad på en arbetsmässa, och sökte upp alla arbetsgivare som var där och berättade att det kan vara bra att anställa konstnärer bland annat för att förbättra kommunikationen inom företaget. Jag träffade 57 arbetsgivare som bara hånlog. Då blev jag nästan knäckt av all negativ feedback.

I fas 3 är jag hos en ideell förening och sysslar med kulturellt utvecklingsarbete, jag fyller mina dagar med vettiga saker. Men betalningen är ett problem. Jag får ut 6 500 kronor i månaden, och klarar mig tack vare min fru. Hade jag suttit ensam hade det inte gått.

Jag vill inte identifiera mig med den här situationen, jag vill inte känna att jag är fas 3-are ända tills pensionen. Det är nedbrytande, man har berövats möjligheten att bidra till något vettigt i samhället. Man är bortsorterad. Att vara i fas 3 har inte brutit utanförskapet som regeringen pratar om. Det är så uppenbart att man är utanför här.

Jag hoppas så klart. Man är som fågel Fenix, man kommer ur askan och tänker att nu har jag hittat grejen. Det kan kännas lite positivt tills man hör att det är 200 sökande till jobbet och att jag inte tillhör de yngre.

Vad ska man göra åt det? Det börjar komma upp idéer om socialt företagande och pratas om alternativa ekonomiska modeller. Med de ekonomiska och miljömässiga problem som världen står inför, kan man kanske använda de arbetslösa som experimentellt fält för den nya ekonomin.

I Europa är det väl sex miljoner arbetslösa idag. Det börjar bli hiskliga siffror. Det kommer att hända saker, till slut står det en upp i halsen."