
Allt är ändå som vanligt den här annandag jul 2018. Det spelas hockey lite varstans i landet. Tobias Forsbergs Leksand möter Uppsalalaget Almtuna hemma i hockeyallsvenskan. Två minuter återstår av andra perioden i Tegera Arena när olyckan sker.
Leksand har spel i numerärt överläge, men det är Almtuna som trycker på. Tobias Forsberg jagar pucken när han råkar haka i motspelarens arm. Han tappar balansen, hinner inte ta emot sig och kör in huvudet med full kraft i sargen.
Han blir liggande orörlig på isen, men utan att bli medvetslös. Tobias fryser men har inte ont – vilket är lite konstigt.
För smällen var brutal. Publiken har tystnat, tv-kommentatorerna låter bistra. Men ändå är det ingen som just då riktigt förstår hur allvarligt skadad Leksandsforwarden är. Hockeyspelare skadar sig ibland, sporten är fysisk och hård. Tobias har genom åren själv varit med om tusentals farligare situationer. Nio av tio gånger har han rest sig igen och ibland även spelat vidare.
Men inte den här gången.
– Jag visste att det var kört, jag skulle aldrig mer spela igen, säger han.
Det har snart gått två år sedan den där hemska dagen. När huvudet kolliderade med sargen bröt Tobias flera nackkotor och skadade ryggmärgen. Han blev förlamad nedanför bröstet och fick nedsatt funktion i armarna. Bicepsen fungerar som vanligt, men inte hans triceps. Hans slitna hockeyaxlar är starkare än någonsin, men fingrarna lyder inte. Tobias berättar sakligt om skadorna och om sin vardag när vi ses i hans och sambon Filippas lägenhet utanför Stockholm.
Tobias tränar i gymmet minst tre gånger i veckan. Utan rehab skulle vardagen fungera sämre. Foto: Mikael Sjöberg
Det här skulle kunna bli ett deppigt samtal med en 32-åring som förlorat sin förmåga att röra kroppen, sin karriär som hockeyspelare, ja hela sin identitet.
Så blir det inte alls. Det kommer i stället att handla om acceptans, pannben och nya mål.
Vem är jag om inte jag spelar hockey?
Men resan har varit tuff, såväl mentalt som fysiskt. Och den är långt ifrån slut. En dag i taget har gällt. Men den sista tiden har Tobias börjat blicka lite längre framåt.
Han vill tillbaka till hockeyn, som han älskat sedan den dagen han som knatte snörde på sig skridskorna för första gången hemma i Piteå. Han blev bra på det. TV-pucken, juniorlandslaget, Allsvenskan och SHL – Sveriges högsta hockeyserie.
Men karriären som professionell hockeyspelare tog alltså ett abrupt slut julhelgen för två år sedan.
Tobias tycker fortfarande att det är jobbigt att svara på frågan om han någonsin kommer att kunna gå igen, även om läkarna har dömt ut hans chanser. Däremot har han accepterat vad som hänt.
– Men jag kommer nog aldrig acceptera att jag sitter i rullstol, säger Tobias.
Tycker synd om sig själv, det gör han inte. ”Det är faktiskt inte mer synd om mig än någon annan”, resonerar han. Men han har fått kämpa med en identitetskris, den som många andra professionella idrottare drabbas av när de en dag slutar med sin sport.
– Vem är jag om inte jag spelar hockey? Det har varit mitt liv, mitt jobb. Jag kan inte göra det jag gjorde tidigare. Men jag kan göra något annat, och bättre, säger han.
Det var just en olycka och inget annat som Tobias råkade ut för. Den vetskapen har hjälpt honom i bearbetningsprocessen. Det var ingen motspelare som gjorde något medvetet – som en ful tackling – mot honom. Sporten tampas med en del skador, inte sällan till följd av hårt och ibland oschysst spel. Men då handlar det ofta om hjärnskakningar. Allvarliga ryggmärgsskador hör till ovanligheterna.
Tobias hade lika gärna kunnat skada sig allvarligt i trafiken eller någon annanstans, resonerar han. Så på frågan om han ångrar att han började spela hockey är svaret glasklart nej.
Tobias som hyllad forward i Leksand. Foto: Noella Johansson/TT
Vad minns han från olyckan?
Nästan allt.
Tobias kommer ihåg hur fruktansvärt rädd han blev. Hur kall isen kändes mot kinden, något han aldrig tidigare reflekterat över. Hur han ville resa sig men att det inte gick. Omgivningen som tröstade med att ”det blir bra, Tobbe”. Men han visste att det inte skulle bli det.
På sjukhuset i Uppsala blev han opererad och nersövd i nästan en vecka. Några månader på intensiven följde innan han flyttade vidare till en mer rehabinriktad vård.
Den första tiden var suddig. Tobias förstod inte, eller rättare sagt, han kunde inte ta in skadans omfattning. Chocken ville inte släppa. Men när den väl gjorde det så blev det riktigt tungt.
– Det tog tid att landa i min nya verklighet. Men det här låter kanske konstigt – under hela den här tiden har jag inte haft en hel dålig dag. Jag ville inte låta mig gå ner i en svacka, för då skulle jag fastna där.
Det är svårt att ta in att människor bryr sig så mycket. Jag är väldigt lyckligt lottad.
Hans familj vek aldrig från hans sida. Brorsan Johan trotsade besöksförbudet på nyårsafton så att Tobias, som var sövd, inte skulle behöva vara ensam in i det nya året. Och så sambon Filippa, som funnits där varenda sekund, under såväl bra som sämre dagar.
– Det är svårt att sätta ord på hur mycket de har betytt för mig. Varje gång jag blev lämnad ensam på sjukhuset, om så för en kort stund, kom mörkret. Jag har träffat många andra med liknande skador som inte haft samma support – de har haft det tufft.
Och det var inte bara familjen som backade upp Tobias. Hela hockeysverige slöt upp: spelare, föreningar och supportrar, inte bara från det egna laget, visade på ett massivt stöd. Runtom i arenor syntes banderoller med texten ”Kämpa Tobbe”. Det startades också en stiftelse, där pengar har samlats in för Tobias rehabilitering.
– Det är svårt att ta in att människor bryr sig så mycket. Jag är väldigt lyckligt lottad.
På årets idrottsgala höll Tobias ett starkt tal: ”Glöm inte njuta, ni har världens bästa jobb”, sa han till alla idrottare på plats. Här med sambon Filippa. Foto: Janerik Henriksson/TT
Rehabträningen är a och o för att Tobias vardag ska fungera. Att vara i gymmet är lite som att komma hem, en miljö han är så välbekant med. Tre gånger i veckan tränar han med sin personlige tränare, fysioterapeuten Andreas ”Ante” Simensen, som också har hockeybakgrund. Han har också regelbundna samtal med en mental coach.
– Precis som att hitta rätt teknik när du gör benböj behöver hjärnan lära sig ny teknik för att möta nya situationer, vilket jag gör hela tiden.
Att göra något för första gången väcker alltid motstånd, däri ligger stora delar av Tobias utmaning. När han lämnade intensiven för en vanlig vårdavdelning tänkte han att det inte skulle gå. Intensiven kändes så trygg. När han flyttade hem till lägenheten från sjukhuset kom samma negativa tankar. Alla vardagliga saker han tagit för givet, som att borsta tänderna eller kliva upp ur sängen, fungerade inte som tidigare. Allt gick ju, fast han tänkte att det skulle skita sig.
– Jag får inte fastna i tryggheten, utan måste utmana mig själv. Jag testar hellre flera gånger och misslyckas.
Då är vi tillbaka till där vi började – att Tobias börjat tänka större. Han har en hel del grejer på gång, säger han. Innan olyckan pluggade han kost och hälsa, något han kan tänka sig göra igen.
Att föreläsa om det han varit med om och allt en lagsport har lärt honom är också något han funderar på att göra. Kanske hägrar ett samarbete med brorsan Johan, som också spelat hockey men nu pluggar till psykolog.
Och till hockeyn ska han återvända. Även det blir en karriär utanför isen. För just i dag när vi ses blir det klart att Tobias ska vara gästexpert för tv-kanalen C More när de sänder hockeyallsvenskan.
– Det känns helt fantastiskt. Jag får komma tillbaka till sporten som varit en så viktig del av mitt liv!
Många hockeyspelare med i facket
- Sedan 2008 har Unionen har ett samarbete med Sico, Sveriges ishockeyspelares centralorganisation, som företräder anställda hockeyspelare.
- Sico tillvaratar medlemmarnas idrottsliga, ekonomiska och sociala intressen, medan Unionen sköter arbetsrättsliga frågor och företräder spelarna i tvister.
- I dagsläget är 308 spelare i SHL (tidigare Elitserien) medlemmar i facket, vilket motsvarar en klar majoritet av det totala antalet. Motsvarande siffra i den näst högsta serien, Hockeyallsvenskan, är 246.