Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsskada

Tobias Forsbergs liv förändrades på ett ögonblick

Hockeyspelaren Tobias Forsbergs karriär fick ett abrupt slut under en match för två år sedan. Livet sedan dess har varit en mental resa och jakt på en ny identitet.
Petra Rendik Publicerad
Tobias Forsberg sitter i sin permobil vid vattnet.
Två år har gått sedan olyckan. Nu vågar Tobias Forsberg planera lite längre än bara en dag i taget. Foto: Mikael Sjöberg

Allt är ändå som vanligt den här annandag jul 2018. Det spelas hockey lite varstans i landet. Tobias Forsbergs Leksand möter Uppsalalaget Almtuna hemma i hockeyallsvenskan. Två minuter återstår av andra perioden i Tegera Arena när olyckan sker.

Leksand har spel i numerärt överläge, men det är Almtuna som trycker på. Tobias Forsberg jagar pucken när han råkar haka i motspelarens arm. Han tappar balansen, hinner inte ta emot sig och kör in huvudet med full kraft i sargen.

Han blir liggande orörlig på isen, men utan att bli medvetslös. Tobias fryser men har inte ont – vilket är lite konstigt.

För smällen var brutal. Publiken har tystnat, tv-kommentatorerna låter bistra. Men ändå är det ingen som just då riktigt förstår hur allvarligt skadad Leksandsforwarden är. Hockeyspelare skadar sig ibland, sporten är fysisk och hård. Tobias har genom åren själv varit med om tusentals farligare situationer. Nio av tio gånger har han rest sig igen och ibland även spelat vidare.

Men inte den här gången.

– Jag visste att det var kört, jag skulle aldrig mer spela igen, säger han.

Det har snart gått två år sedan den där hemska dagen. När huvudet kolliderade med sargen bröt Tobias flera nackkotor och skadade ryggmärgen. Han blev förlamad nedanför bröstet och fick nedsatt funktion i armarna. Bicepsen fungerar som vanligt, men inte hans triceps. Hans slitna hockeyaxlar är starkare än någonsin, men fingrarna lyder inte. Tobias berättar sakligt om skadorna och om sin vardag när vi ses i hans och sambon Filippas lägenhet utanför Stockholm.


Tobias tränar i gymmet minst tre gånger i veckan. Utan rehab skulle vardagen fungera sämre. Foto: Mikael Sjöberg

Det här skulle kunna bli ett deppigt samtal med en 32-åring som förlorat sin förmåga att röra kroppen, sin karriär som hockeyspelare, ja hela sin identitet.

Så blir det inte alls. Det kommer i stället att handla om acceptans, pannben och nya mål.

Vem är jag om inte jag spelar hockey?

Men resan har varit tuff, såväl mentalt som fysiskt. Och den är långt ifrån slut. En dag i taget har gällt. Men den sista tiden har Tobias börjat blicka lite längre framåt.

Han vill tillbaka till hockeyn, som han älskat sedan den dagen han som knatte snörde på sig skridskorna för första gången hemma i Piteå. Han blev bra på det. TV-pucken, juniorlandslaget, Allsvenskan och SHL – Sveriges högsta hockeyserie.

Men karriären som professionell hockeyspelare tog alltså ett abrupt slut julhelgen för två år sedan.

Tobias tycker fortfarande att det är jobbigt att svara på frågan om han någonsin kommer att kunna gå igen, även om läkarna har dömt ut hans chanser. Däremot har han accepterat vad som hänt.

– Men jag kommer nog aldrig acceptera att jag sitter i rullstol, säger Tobias.

Tycker synd om sig själv, det gör han inte. ”Det är faktiskt inte mer synd om mig än någon annan”, resonerar han. Men han har fått kämpa med en identitetskris, den som många andra professionella idrottare drabbas av när de en dag slutar med sin sport.

– Vem är jag om inte jag spelar hockey? Det har varit mitt liv, mitt jobb. Jag kan inte göra det jag gjorde tidigare. Men jag kan göra något annat, och bättre, säger han.

Det var just en olycka och inget annat som Tobias råkade ut för. Den vetskapen har hjälpt honom i bearbetningsprocessen. Det var ingen motspelare som gjorde något medvetet – som en ful tackling – mot honom. Sporten tampas med en del skador, inte sällan till följd av hårt och ibland oschysst spel. Men då handlar det ofta om hjärnskakningar. Allvarliga ryggmärgsskador hör till ovanligheterna.

Tobias hade lika gärna kunnat skada sig allvarligt i trafiken eller någon annanstans, resonerar han. Så på frågan om han ångrar att han började spela hockey är svaret glasklart nej.


Tobias som hyllad forward i Leksand. Foto: Noella Johansson/TT

Vad minns han från olyckan?

Nästan allt.

Tobias kommer ihåg hur fruktansvärt rädd han blev. Hur kall isen kändes mot kinden, något han aldrig tidigare reflekterat över. Hur han ville resa sig men att det inte gick. Omgivningen som tröstade med att ”det blir bra, Tobbe”. Men han visste att det inte skulle bli det.

På sjukhuset i Uppsala blev han opererad och nersövd i nästan en vecka. Några månader på intensiven följde innan han flyttade vidare till en mer rehabinriktad vård.

Den första tiden var suddig. Tobias förstod inte, eller rättare sagt, han kunde inte ta in skadans omfattning. Chocken ville inte släppa. Men när den väl gjorde det så blev det riktigt tungt.

– Det tog tid att landa i min nya verklighet. Men det här låter kanske konstigt – under hela den här tiden har jag inte haft en hel dålig dag. Jag ville inte låta mig gå ner i en svacka, för då skulle jag fastna där.

Det är svårt att ta in att människor bryr sig så mycket. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Hans familj vek aldrig från hans sida. Brorsan Johan trotsade besöksförbudet på nyårsafton så att Tobias, som var sövd, inte skulle behöva vara ensam in i det nya året. Och så sambon Filippa, som funnits där varenda sekund, under såväl bra som sämre dagar.

– Det är svårt att sätta ord på hur mycket de har betytt för mig. Varje gång jag blev lämnad ensam på sjukhuset, om så för en kort stund, kom mörkret. Jag har träffat många andra med liknande skador som inte haft samma support – de har haft det tufft.

Och det var inte bara familjen som backade upp Tobias. Hela hockeysverige slöt upp: spelare, föreningar och supportrar, inte bara från det egna laget, visade på ett massivt stöd. Runtom i arenor syntes banderoller med texten ”Kämpa Tobbe”. Det startades också en stiftelse, där pengar har samlats in för Tobias rehabilitering.

– Det är svårt att ta in att människor bryr sig så mycket. Jag är väldigt lyckligt lottad.


På årets idrottsgala höll Tobias ett starkt tal: ”Glöm inte njuta, ni har världens bästa jobb”, sa han till alla idrottare på plats. Här med sambon Filippa. Foto: Janerik Henriksson/TT

Rehabträningen är a och o för att Tobias vardag ska fungera. Att vara i gymmet är lite som att komma hem, en miljö han är så välbekant med. Tre gånger i veckan tränar han med sin personlige tränare, fysioterapeuten Andreas ”Ante” Simensen, som också har hockeybakgrund. Han har också regelbundna samtal med en mental coach.

– Precis som att hitta rätt teknik när du gör benböj behöver hjärnan lära sig ny teknik för att möta nya situationer, vilket jag gör hela tiden.

Att göra något för första gången väcker alltid motstånd, däri ligger stora delar av Tobias utmaning. När han lämnade intensiven för en vanlig vårdavdelning tänkte han att det inte skulle gå. Intensiven kändes så trygg. När han flyttade hem till lägenheten från sjukhuset kom samma negativa tankar. Alla vardagliga saker han tagit för givet, som att borsta tänderna eller kliva upp ur sängen, fungerade inte som tidigare. Allt gick ju, fast han tänkte att det skulle skita sig.

– Jag får inte fastna i tryggheten, utan måste utmana mig själv. Jag testar hellre flera gånger och misslyckas.

Då är vi tillbaka till där vi började – att Tobias börjat tänka större. Han har en hel del grejer på gång, säger han. Innan olyckan pluggade han kost och hälsa, något han kan tänka sig göra igen.

Att föreläsa om det han varit med om och allt en lagsport har lärt honom är också något han funderar på att göra. Kanske hägrar ett samarbete med brorsan Johan, som också spelat hockey men nu pluggar till psykolog.

Och till hockeyn ska han återvända. Även det blir en karriär utanför isen. För just i dag när vi ses blir det klart att Tobias ska vara gästexpert för tv-kanalen C More när de sänder hockeyallsvenskan.

– Det känns helt fantastiskt. Jag får komma tillbaka till sporten som varit en så viktig del av mitt liv!

Många hockeyspelare med i facket

  • Sedan 2008 har Unionen har ett samarbete med Sico, Sveriges ishockeyspelares centralorganisation, som företräder anställda hockeyspelare.
  • Sico tillvaratar medlemmarnas idrottsliga, ekonomiska och sociala intressen, medan Unionen sköter arbetsrättsliga frågor och företräder spelarna i tvister.
  • I dagsläget är 308 spelare i SHL (tidigare Elitserien) medlemmar i facket, vilket motsvarar en klar majoritet av det totala antalet. Motsvarande siffra i den näst högsta serien, Hockeyallsvenskan, är 246.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsskada

Begravningsbyrån blev vägen tillbaka när kroppen sa stopp

Två livsöden, två krascher – en fysisk och en existentiell. När Mariana Söderman och Magnus Forss tvingades lämna sina yrken fann de en ny riktning på en plats få tänker på som en andra chans: en begravningsbyrå i Linköping.
Lina Björk Publicerad 9 juni 2026, kl 06:01
Rosens begravningsbyrå
Vägen till Roséns begravningsbyrå har inte varit spikrak för Magnus Forss och Mariana Söderman. Både tvingades byta yrkesbana efter skador. Bilden till vänster är enligt Magnus Forss för flera (h)år sedan då han var med i ett reportage i tidningen byggnadsarbetaren. Foto: John Sandlund/ Kennet Pettersson/Byggnadsarbetaren

Det hade kunnat sluta på en isig väg i Norge 2005. Mariana Söderman voltade med bilen och spräckte skallen. Hade skadan varit någon millimeter åt ena eller andra hållet hade det varit tack och adjö. Nu blev det inte så, men vägen tillbaka har varit tuff.  Jobbet hon hade på förskola var inte att tänka på, då skadan gjorde henne både ljud- och ljuskänslig. I stället utbildade hon sig till tandsköterska, men även det var stressigt och 2018 fick hon en tia-attack, en kortvarig syrebrist i delar av hjärnan, och hon blev åter sjukskriven. 

Mariana Söderman
Mariana Söderman voltade med sin Saab 900 och spräckte skallen. Det har gjort henne hjärntrött. Foto: Privat

Men nu sitter hon på Roséns begravningsbyrå i Linköping. Vid ett tänt ljus, några servetter och en godisskål. Orsaken till det heter Magnus Forss. Han har en liknande historia som hennes, men inte lika dramatisk. 

För 31 år sedan jobbade han som snickare på Peab. Det hade han tänkt göra hela sitt liv, men en gipsskruvdragare ville annat. Vibrationerna i verktyget orsakade värk i händerna och den 16 januari 1995 gav hans läkare honom ett ultimatum: sluta eller få livslång smärta i händerna. Han valde det första. 

–  Det var en identitetskris. Jag kunde inget annat än slå i spik, säger han. 

Magnus Forss

Efter några månader kom han in i rullorna på Arbetsförmedlingen. Men hans sällskap på utbildningarna gjorde honom nervös. De hade varit arbetslösa så länge. Om han kunde fixa ett eget jobb, kunde Arbetsförmedlingen fixa med lärlingslön då? 

–  Min granne var begravningsentreprenör och jag har alltid varit intresserad av människor i kris. Min pappa dog i en hjärtinfarkt när jag var 15 och jag tjatade mig till att få se honom innan han begravdes. Den händelsen fastnade. Jag frågade min granne om jag kunde få komma och arbetsträna hos honom. Han hade inte möjlighet att ta emot mig så jag gick vidare till Roséns Begravningsbyrå och där blev det napp, säger Magnus Forss.

Men när det var dags för lärlingslönen sa Arbetsförmedlingen nej. Det fanns ingen officiell utbildning för begravningsrådgivare. Trots att Magnus Forss hade fixat ett jobb och begravningsbyrån ville lära upp honom, passade han inte in i mallen. 

–  Jag fick kämpa. Till slut fick jag en ny handläggare som sa: jag kan inte alla regler men jag ska göra vad jag kan för att du ska få jobba kvar. Och så blev det. 

 Arbetsträning krockade med Arbetsförmedlingens fasta tider

Spola 31 år framåt i tiden och Mariana Söderman är i samma situation. En gemensam bekant har presenterat dem för varandra. Mariana Söderman vill arbetsträna och Magnus Forss erbjuder henne att komma till Roséns begravningsbyrå. 

–  Jag sa först nej. Att jobba nära döden var inget jag ville göra. Men sen tänkte jag att man ska övervinna sina rädslor. Så då tänkte jag, varför inte? 

Men sedan 1990-talet har reglerna inte blivit enklare. Arbetsförmedlingen vill ha tydliga ramar och tider för arbetsträning. Mariana Söderman ska jobba mellan 09.00 och 11.00. Oavsett när en begravning börjar. 

–  Det fungerar ju inte. Här försöker vi skapa ett meningsfullt jobb och så är ramarna helt oflexibla. Men även den här gången fick vi vår vilja igenom efter lite bråk, säger Magnus Forss. 

Mariana Söderman

Therese Lindström som är enhetschef på Arbetsförmedlingen svarar så här om hur myndigheten tänker kring flexibilitet. 

– När det gäller arbetsträning har vi 100 procents fokus på den som arbetstränar. Det innebär bland annat att det ska finnas ramar kring arbetstider och arbetsuppgifter. Man kan alltid komma med förslag om arbetsplats att få träna på, men blir det för rörigt så säger vi nej. Inte av elakhet utan för att den som arbetstränar inte ska bli utnyttjad.  

Sedan 1 april är Mariana Söderman anställd av Rosén begravningsbyrå. Hon har haft sin första egna begravning och har omvärderat yrket. Det handlar inte bara om död utan också vad de efterlevande får med sig. En mackägare som får signaturmelodin till tv-serien Macken spelad för sig på orgel, en busschaufför som hon köpte en leksaksbuss och ställde på kistan. 

–  Det ska vara värdigt. Men det som är värdigt för Agda 92 år är nödvändigtvis inte samma som för Adam 22 år, säger Mariana Söderman. 


2 600 begravningar senare: ”Alla är min mormor”

Magnus Forss har haft drygt 2 600 begravningar. Han kammar alltid håret på de döda. Bäddar för dem så att de ligger bekvämt. Den första begravningen han hade var hans mormor. Känslan från den vill han behålla. 

– Jag tänker att alla mina begravningar är mormor. Hur skulle jag vilja att hon blev omhändertagen? Det är någons älskade som ligger i kistan. Och vi har fått förtroendet att ta hand om dem, säger Magnus Forss. 

Går det att ha roligt på jobbet när man arbetar med sorg?

–  Ja, vi skrattar här också. Det är fortfarande en arbetsplats där vi bryr oss om varandra, säger Magnus Forss. 

Men han tillägger att det såklart kan vara tufft ibland. Då försöker han att skilja på sorg och tragedi. Det är sorgligt att en äldre människa dör, men en tragedi när ett barn gör det.  Vid de tillfällena tillåter han sig att gråta. Allt annat är omöjligt. 

Arbetsträningen gav både anställning och en ny väg för arbetsgivaren

För Mariana Söderman har arbetsträningen på Roséns begravningsbyrå lett till flera saker. Först och främst ett jobb, men även en känsla av att få bidra och vara behövd.

Mariana Söderman

–  Är man arbetslös länge så blir man avpolletterad från samhället. Här har jag ett sammanhang, någon som frågar hur jag mår varje dag och ett meningsfullt arbete där jag hjälper människor i en svår situation. 

Men även arbetsgivaren har haft stor nytta av Marianas arbetsträning. 

– Hon har ju varit en stor tillgång. Fler arbetsgivare borde se möjligheterna med att ta in personer som arbetstränar. De kanske inte kan göra saker på samma sätt eller lika snabbt, men gör ändå väldigt stor skillnad, säger Magnus Forss. 

Duon Magnus och Marianas vägar flätades samman av slumpen. Men kanske fanns det en mening med det ändå?

–  Att jag började jobba som tandsköterska gjorde ju att jag fick ta hand om rädda människor. Den erfarenheten bär jag med mig, säger Mariana Söderman. 

Och Magnus har märkligt nog också haft nytta av sitt snickerijobb. 

–  Det har gjort mig praktisk. Jag fixar saker: vill någon bilentusiast ha en bild på sista färden för pappa mot kyrkogården i vår gamla PV från 1951, då tar jag hand om det. När mackägaren i stan dog körde jag förbi hans gamla arbetsplats en sista gång och viskade ”hejdå macken”.

Vad är arbetsträning? 

Arbetsträning är en rehabiliterande insats där du under handledning får prova på arbetsuppgifter på en arbetsplats för att bygga upp din arbetsförmåga, utan krav på produktivitet. 

Det är en anpassad aktivitet, ofta via Arbetsförmedlingen som syftar till att kartlägga din kapacitet och underlätta återgång till arbetslivet

Källa: Arbetsförmedlingen