Sedan 90-talskrisen har antalet avskedanden ökat markant. Fler oseriösa arbetsgivare och en tuffare arbetsmarknad har gjort att trenden hållit i sig. Men ökningen är också en kontrast till att arbetsgivarna hellre friade än fällde, förut.

– När jag började på Sif på 1990-talet var det kanske två avsked per år som kom in till oss på juridiska sektionen, i dag är det nog 40 per år. Vi har drygt dubbelt så många medlemmar i dag, men det är ändå en väldig ökning, säger Martin Wästfelt, Unionens chefsjurist.

Enligt honom har antalet avskedanden ökat successivt, men den stora stegringen kom i samband med den ekonomiska krisen på 1990-talet. Från att las tillkom 1974 fram till 90-talskrisen var det ovanligt med uppsägningar över huvud taget, även på grund av arbetsbrist.

De dåliga tiderna ledde till stora arbetsbristuppsägningar. I kölvattnet av att man tvingades säga upp dem som hade jobbat länge och skött sig bra uppstod ett tryck på arbetsgivaren att även ta itu med dem som misskötte sig, ett agerande som till viss del följer konjunkturen och arbetslösheten, men som i stort sett hållit i sig.

– Det är ständiga arbetsbristuppsägningar och ständiga uppsägningar av personliga skäl. Dessutom finns det oseriösa arbetsgivare som struntar i regler och avskedar när de borde säga upp, säger Martin Wästfelt.

...ett felaktigt avsked kostar inte så mycket mer än en felaktig uppsägning, vilket det borde.

Han menar att det ofta är snarlika händelser eller omständigheter som gör att en arbetsgivare väljer att säga upp en anställd av personliga skäl alternativt avskeda och att det finns gränsfall där man kan ha viss förståelse för att det är svårt att bestämma vilken väg man ska gå. Mer tveksam är han till fall där arbets­givaren avskedar på ett så drastiskt sätt som möjligt, för att den anställde inte ska vilja vara kvar på arbetsplatsen och inte ska orka driva fallet.

– Det är ofta fall som helt saknar grund för avsked, men arbetsgivaren gör det ändå för att ett felaktigt avsked inte kostar så mycket mer än en felaktig uppsägning, vilket det borde.
De oseriösa arbetsgivarna har ökat i takt med att det blivit fler mindre företag. Martin Wästfelt säger att många stödåtgärder för att starta eget och ökat entreprenörskap har många goda sidor, men att arbetsmarknaden blivit stökigare.

Den mänskliga hänsynen har nog minskat.

Hela ökningen kan dock inte skyllas på ansvarslösa företagare som tar i mer än lagen kräver. Till arbets­givarsidans försvar säger Martin Wästfelt att man hellre friade än fällde under 1970- och 1980-talen. Arbetsgivare som egentligen hade grund för att avskeda valde i stället att säga upp av personliga skäl för att vara schysta.

– Den mänskliga hänsynen har nog minskat, har man avskedsgrund så klipper man till i dag. Det är inte jätteupprörande, men är så klart i grunden en tråkig utveckling.

Martin Wästfelt är kritisk till systemet, med en strängare a-kassa och utebliven lön, som gör det ekonomiskt fördelaktigt att avskeda. Något som företagen, inte minst de oseriösa, är medvetna om och utnyttjar. Det är inte svårare att ogiltigförklara ett felaktigt avsked än en uppsägning, men bristerna i systemet stärker arbetsgivarna gentemot den anställde.

– Att driva en tvist om uppsägning av personliga skäl är långt ifrån en dans på rosor, men i avskeds­situationen är arbetstagaren ännu mer pressad.

Kollektivavtalslösa arbetsgivare som inte tillhör någon arbetsgivarorganisation tar ofta hjälp av advokater som inte gör någon hemlighet av att de ger rådet att avskeda framför att säga upp. Martin Wästfelt säger att många utlandsägda arbetsgivare är skeptiska till vår svenska partsmodell och mer vana att ta hjälp av advokater och driva tvister i domstol, även om de är med i en arbetsgivarorganisation.

Av 40-talet avsked som Unionens jurister får in varje år, kommer majoriteten från arbetsplatser utan kollektivavtal. Enligt Martin Wästfelt är det ett tecken på att partssystemet fungerar och att många konflikter löser sig i både centrala och lokala förhandlingar när det finns kollektivavtal. Ungefär 90 procent av de ärenden som Unionen driver hinner aldrig gå till huvudförhandling eftersom de förlikas.