Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna. Giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barnen ska möta orm. Vid ett tillfälle la jag med respekt för ormen, ned en snok i mitt barns vagn. Mina barn är inte rädda för ormar alls.

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.

Dressyr är en pardans mellan häst och människa. Med små rörelser svarar djuret på tysta kommandon. Ryttarens tyngdpunkt styr riktning och balans, med en precision som inte syns för den ovana betraktaren. 

Samtidigt är det en fysiskt krävande aktivitet, som framför allt använder musklerna i mage och rygg. 

Tidigare var det Cecilia Meldahls största intresse. Nu får hon nöja sig med korta ”promenader” till häst i skogen, men djuren finns fortfarande där efter att coronaviruset gett hennes liv en snyting.

I två omgångar var hon sjuk. Första gången i början av pandemin. Infektionen var inte av det svårare slaget, men symptomen som hängde kvar var desto mer besvärliga: andningssvårigheter och trötthet. 

Efter en sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet som chef för kundutvecklingen på ICA:s huvudkontor i Stockholm. 

Andra gången hon insjuknade var i oktober 2023 och efter det har hon inte återhämtat sig. 

Nu präglas hennes dagar av att planera energi, som ett batteri som ska hushålla med ström för att klara av det viktigaste.

– Drar jag ned batteriet till rött så blir jag sjuk. Då kommer alla symptomen tillbaka, jag får svårt att andas och jag blir absurt trött, det blir fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna eller följa med i en konversation.

Cecilia Meldahls postcovid har en otrevlig följeslagare, diagnosen PEM, på svenska ansträngningsutlöst försämring. 

Enkelt uttryckt betyder det att om hon anstränger sig för mycket, har för kul eller blir för engagerad så kommer baksmällan som en bumerang på natten. Andningen blir tung och hon måste vila i efterhand.

– Allt är en avvägning, ska jag tvätta håret på morgonen och vila en timme efteråt eller måste jag prioritera bort det för att orka göra något annat. Som frisk inser man inte hur ansträngande det är att duscha.

Jobbade hemifrån under pandemin

Under pandemin, när hela ICA:s huvudkontor jobbade hemifrån, gick det att fördela orken över en hel dag. Cecilia Meldahl var ansvarig för många frågor och många människor, och eftersom hon var erfaren i rollen kunde hon stötta medarbetare även om hon själv inte var på topp. Men när en omorganisation startades valde Cecilia Meldahl att ta ett avgångspaket.

– Jag älskade mitt jobb, men kände att jag inte ville underprestera. Att arbeta heltid på kontoret flera dagar i veckan var också helt uteslutet.

I dag arbetar hon halvtid som verksamhetsutvecklare på Svenska Covidföreningen. Där använder hon sin långa erfarenhet som chef för att stötta andra drabbade genom att ge dem en röst gentemot myndigheter och politiker. 

Resten av tiden är hon sjukskriven. 

I sin roll kommer hon i kontakt med många som delar hennes erfarenheter. Bilden är tydlig: Sveriges arbetsplatser har drabbats av en kollektiv minnesförlust. 

Borta är tiden då det var uteslutet att gå till jobbet med rinnande näsa och rivig hals. Och arbetsgivare börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, trots att många föredrar att jobba hemma.

– Ur mitt perspektiv innebär det att jag blir väldigt utsatt för smitta. Samtidigt förstår jag cheferna, jag har själv varit en. Jag ser poängen med de korta avstämningarna vid kaffeautomaten och att alla är med i rummet vid workshopen. Det är svårare att fånga upp någon digitalt.

Återhämtning i små steg

Journalisten Lisa Henricson i Göteborg blev sjuk sommaren 2020. Först fick hon huvudvärk och tappade smak och lukt. Men efter fyra veckor utökades paletten av besvär med hosta, tinnitus, hjärntrötthet och andningsproblem. 

Under semesterledigheten kämpade hon på, men när hösten kom kunde hon inte längre fortsätta på lärarutbildningen som hon då gick för att byta bana. På vårterminen återgick Lisa Henricson till studierna på distans, men det var svårt att klara av dem på heltid.

– Jag var så hjärntrött och hade ingen energi. Under hösten 2021 fick jag komma till neurorehab och sjukskrevs på heltid, säger Lisa Henricson.

Återhämtningen kom i små steg. Ibland var det två kliv framåt och tre bakåt, men något som har hjälpt är att fokusera på det som fungerar snarare än det som inte gör det. 

I dag kan Lisa Henricson jobba fokuserat flera timmar om dagen. Hjärndimman börjar lätta. 

Liksom Cecilia Meldahl jobbar hon på Svenska Covidföreningen. Båda har alltid varit öppna med sina diagnoser, att kroppen blir trött och behöver återhämtning. Men alla känner inte den tryggheten.

Covidföreningen: Omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom

Förra året gjorde patientföreningen en enkät där 1400 personer med postcovid svarade på frågan hur de bemöts av sin omgivning. 

Närmare hälften svarade att de känner sig misstrodda när de berättar om sina symptom. 

En tredjedel upplever att omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom och lika många har undvikit att berätta om sina symptom av rädsla att inte tas på allvar. 

För Lisa Henricson tog det tre år innan hon fick göra en utredning på Karolinska sjukhusets mottagning för postinfektiösa sjukdomar. Då hade hon skickat en egenremiss.

– Det finns inget botemedel men det finns symtomlindrande behandling, som kan göra att vissa patienter mår bättre och kan komma tillbaka till arbete, i alla fall på deltid. Så var det för mig. Men jag upplever att man får dra mycket själv.

Hon tror också att arbetsgivare behöver mer kunskaper om diagnosen för att kunna erbjuda lämpliga anpassningar.

– Det är viktigt att arbetsgivare lyssnar på medarbetare som har postcovid och skaffar grundläggande kunskap om sjukdomen så att de inte tror att det handlar om stress eller depression.

Stor tillgång på arbetsmarknaden – med rätt förutsättningar

Både Cecilia och Lisa ser en stor grupp människor med erfarenhet, kompetens och drivkraft. En del av dem är för sjuka för att kunna arbeta alls, men andra kan, med rätt förutsättningar, vara en enorm tillgång för arbetsmarknaden – de som kan arbeta, men behöver flexibilitet.

– Jag har träffat många med postcovid som har stor kompetens. Den har inte försvunnit för att man blivit sjuk, men man kanske behöver jobba mindre eller på ett annat sätt än tidigare. 

– För min egen del har jag fått fler erfarenheter som kan vara till nytta och jag har sett samhället ur fler synvinklar, även om jag helst skulle velat vara utan erfarenheten, säger Lisa Henricson.

Hon får medhåll av Cecilia Meldahl.

– Arbetspoolen av personer med postcovid är stor och fylld av extremt kvalificerade personer, som ändå har svårt att få jobb. De är en outnyttjad resurs, som dessutom kommer att vara lojala och leverera fantastiska resultat även om de behöver göra det på deltid eller hemifrån.