Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Postcovid – världen gick vidare men inte kroppen

Det har gått fem år sedan vaccinpassen, de tomma fotbollsläktarna och tiden då Anders Tegnell manade oss att tvätta händerna för att bromsa smittan. För de flesta är pandemin ett avslutat kapitel – men för Cecilia Meldahl och Lisa Henricson fortsätter kampen mot covid.
Lina Björk Publicerad
Symptomen efter covidinfektionen är fortfarande kvar
Foto: Anna-Lena Lundqvist/Filip Erlind

Dressyr är en pardans mellan häst och människa. Med små rörelser svarar djuret på tysta kommandon. Ryttarens tyngdpunkt styr riktning och balans, med en precision som inte syns för den ovana betraktaren. 

Samtidigt är det en fysiskt krävande aktivitet, som framför allt använder musklerna i mage och rygg. 

Tidigare var det Cecilia Meldahls största intresse. Nu får hon nöja sig med korta ”promenader” till häst i skogen, men djuren finns fortfarande där efter att coronaviruset gett hennes liv en snyting.

Cecilia Mehldal har postcovid
Cecilia Mehldal brukade rida dressyr innan hon blev sjuk i covid-19. Nu får hon kvalitetstid genom att spendera tid med djuren. Foto: Filip Erlind

I två omgångar var hon sjuk. Första gången i början av pandemin. Infektionen var inte av det svårare slaget, men symptomen som hängde kvar var desto mer besvärliga: andningssvårigheter och trötthet. 

Efter en sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet som chef för kundutvecklingen på ICA:s huvudkontor i Stockholm. 

Andra gången hon insjuknade var i oktober 2023 och efter det har hon inte återhämtat sig. 

Nu präglas hennes dagar av att planera energi, som ett batteri som ska hushålla med ström för att klara av det viktigaste.

– Drar jag ned batteriet till rött så blir jag sjuk. Då kommer alla symptomen tillbaka, jag får svårt att andas och jag blir absurt trött, det blir fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna eller följa med i en konversation.

Vad är postcovid?

  • Postcovid (även kallat långtidscovid) är när symtom från en covid‑19‑infektion kvarstår eller uppstår på nytt efter att den akuta sjukdomen gått över.
  • Det finns över 200 symtom, men bland de vanligaste är energilöshet, andningsproblem, och hjärndimma.
  • 280 000 svenskar mellan 16 - 84 år är drabbade av postcovid.
  • Än så länge finns inget botemedel, enbart lindring. 

Cecilia Meldahls postcovid har en otrevlig följeslagare, diagnosen PEM, på svenska ansträngningsutlöst försämring. 

Enkelt uttryckt betyder det att om hon anstränger sig för mycket, har för kul eller blir för engagerad så kommer baksmällan som en bumerang på natten. Andningen blir tung och hon måste vila i efterhand.

– Allt är en avvägning, ska jag tvätta håret på morgonen och vila en timme efteråt eller måste jag prioritera bort det för att orka göra något annat. Som frisk inser man inte hur ansträngande det är att duscha.

Jobbade hemifrån under pandemin

Under pandemin, när hela ICA:s huvudkontor jobbade hemifrån, gick det att fördela orken över en hel dag. Cecilia Meldahl var ansvarig för många frågor och många människor, och eftersom hon var erfaren i rollen kunde hon stötta medarbetare även om hon själv inte var på topp. Men när en omorganisation startades valde Cecilia Meldahl att ta ett avgångspaket.

– Jag älskade mitt jobb, men kände att jag inte ville underprestera. Att arbeta heltid på kontoret flera dagar i veckan var också helt uteslutet.

I dag arbetar hon halvtid som verksamhetsutvecklare på Svenska Covidföreningen. Där använder hon sin långa erfarenhet som chef för att stötta andra drabbade genom att ge dem en röst gentemot myndigheter och politiker. 

Resten av tiden är hon sjukskriven. 

I sin roll kommer hon i kontakt med många som delar hennes erfarenheter. Bilden är tydlig: Sveriges arbetsplatser har drabbats av en kollektiv minnesförlust. 

Borta är tiden då det var uteslutet att gå till jobbet med rinnande näsa och rivig hals. Och arbetsgivare börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, trots att många föredrar att jobba hemma.

– Ur mitt perspektiv innebär det att jag blir väldigt utsatt för smitta. Samtidigt förstår jag cheferna, jag har själv varit en. Jag ser poängen med de korta avstämningarna vid kaffeautomaten och att alla är med i rummet vid workshopen. Det är svårare att fånga upp någon digitalt.

Återhämtning i små steg

Journalisten Lisa Henricson i Göteborg blev sjuk sommaren 2020. Först fick hon huvudvärk och tappade smak och lukt. Men efter fyra veckor utökades paletten av besvär med hosta, tinnitus, hjärntrötthet och andningsproblem. 

Under semesterledigheten kämpade hon på, men när hösten kom kunde hon inte längre fortsätta på lärarutbildningen som hon då gick för att byta bana. På vårterminen återgick Lisa Henricson till studierna på distans, men det var svårt att klara av dem på heltid.

– Jag var så hjärntrött och hade ingen energi. Under hösten 2021 fick jag komma till neurorehab och sjukskrevs på heltid, säger Lisa Henricson.

Lisa Henricson jobbar 75 % på Covidföreningen
Lisa Henricson kan i dag jobba fokuserat i flera timmar. Återhämtningen sker i små steg med mycket vila. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Återhämtningen kom i små steg. Ibland var det två kliv framåt och tre bakåt, men något som har hjälpt är att fokusera på det som fungerar snarare än det som inte gör det. 

I dag kan Lisa Henricson jobba fokuserat flera timmar om dagen. Hjärndimman börjar lätta. 

Liksom Cecilia Meldahl jobbar hon på Svenska Covidföreningen. Båda har alltid varit öppna med sina diagnoser, att kroppen blir trött och behöver återhämtning. Men alla känner inte den tryggheten.

 

Covidföreningen: Omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom

Förra året gjorde patientföreningen en enkät där 1400 personer med postcovid svarade på frågan hur de bemöts av sin omgivning. 

Närmare hälften svarade att de känner sig misstrodda när de berättar om sina symptom. 

En tredjedel upplever att omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom och lika många har undvikit att berätta om sina symptom av rädsla att inte tas på allvar. 

För Lisa Henricson tog det tre år innan hon fick göra en utredning på Karolinska sjukhusets mottagning för postinfektiösa sjukdomar. Då hade hon skickat en egenremiss.

– Det finns inget botemedel men det finns symtomlindrande behandling, som kan göra att vissa patienter mår bättre och kan komma tillbaka till arbete, i alla fall på deltid. Så var det för mig. Men jag upplever att man får dra mycket själv.

Hon tror också att arbetsgivare behöver mer kunskaper om diagnosen för att kunna erbjuda lämpliga anpassningar.

– Det är viktigt att arbetsgivare lyssnar på medarbetare som har postcovid och skaffar grundläggande kunskap om sjukdomen så att de inte tror att det handlar om stress eller depression.

Stor tillgång på arbetsmarknaden – med rätt förutsättningar

Både Cecilia och Lisa ser en stor grupp människor med erfarenhet, kompetens och drivkraft. En del av dem är för sjuka för att kunna arbeta alls, men andra kan, med rätt förutsättningar, vara en enorm tillgång för arbetsmarknaden – de som kan arbeta, men behöver flexibilitet.

– Jag har träffat många med postcovid som har stor kompetens. Den har inte försvunnit för att man blivit sjuk, men man kanske behöver jobba mindre eller på ett annat sätt än tidigare. 

– För min egen del har jag fått fler erfarenheter som kan vara till nytta och jag har sett samhället ur fler synvinklar, även om jag helst skulle velat vara utan erfarenheten, säger Lisa Henricson.

Hon får medhåll av Cecilia Meldahl.

– Arbetspoolen av personer med postcovid är stor och fylld av extremt kvalificerade personer, som ändå har svårt att få jobb. De är en outnyttjad resurs, som dessutom kommer att vara lojala och leverera fantastiska resultat även om de behöver göra det på deltid eller hemifrån.

Svenska covidföreningen

  • Startade 2020 och är en patientförening som företräder dem som drabbats av covid-19 och postcovid.
  • Arbetar för att främja forskning och kunskap om SARS-CoV-2:s följder, och en god och jämlik vård för patientgruppen.
  • I dag har föreningen närmare 6 000 medlemmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Jeanettes barn är hemmasittare: ”Jag tänkte att arbetslivet var kört”

Föräldrar till hemmasittare hamnar i kläm mellan yrkeslivets krav och skolplikten. Jeanette Liljas kamp pågick i flera år. Det slutade med en krasch och flera års sjukskrivning.
Publicerad 20 maj 2026, kl 06:02
Hemmiljö med Jeanette Lilja i soffa och filt. Illustrerar situationen när barnet blir hemmasittare och vardagen stannar hemma.
Hemmasittande kan göra hemmet till en plats där skolan aldrig börjar. För Jeanette Lilja blev barnets skolfrånvaro en kamp som till slut slog hårt mot arbetslivet. Foto: Carolina Byrmo.

Där Jeanette Lilja sveper fram, där lyser kollegorna upp. Hon är medarbetaren som alltid kommer sprudlande in på sin arbetsplats med morgonens bredaste leende.

Hon har en magisterexamen i kognitionsvetenskap och har i ungefär 15 år lett projekt inom digital kundservice i telekombranschen. Hela tiden med en odiagnostiserad adhd. Det var delvis en professionell välsignelse, eftersom det var lätt för henne att se mönster och hitta de mest effektiva arbetssätten.

– Jag var jätteuppskattad, också de sista åren då jag var helt slut inombords. Det var ingen på min arbetsplats som visste hur jag mådde. Inte förrän jag en dag utmattad föll ned på en stol och storgrät.

När barnet blir hemmasittare

Det var med det andra barnet som sammanbrottet kom. Den yngsta dottern visade sig tidigt ha ärvt sin mammas svårigheter. Plus några till. Dottern är nu elva år och ett av de uppskattningsvis 19 000 barn i Sverige som inte klarar av att komma till skolan, det som brukas kalls hemmasittare.

En vanlig uppskattning – grundad i en undersökning från Karolinska institutet – är att tre fjärdedelar av de barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.

– Min dotter har ingen diagnos i dagsläget, men har drag av adhd, autism och kravkänslighet, berättar Jeanette Lilja.

Ärftligheten för NPF är stark, den ligger på omkring 80 procent. Av de barn som är hemmasittare har de flesta med andra ord en förälder med NPF, utredd eller ej. Det är en dubbel belastning som alltså är vanlig, och ofta dold.

Det höjer oddsen för att lyckas både på jobbet och hemma:

– Min dotter behöver kunna låna av mitt lugn. Men jag har ju själv ett nervsystem som är extremt lätt att trigga. Och ingen energi att hantera känslomässiga sammanbrott.

Hemmakontor med dator och inspelningsutrustning, videomöte på skärm. Kopplas till att arbeta flexibelt när barnet är hemmasittare.
Efter att ha lämnat sin anställning började Jeanette berätta öppet om sin situation – bland annat i en podd. Att kliva fram kändes riskfyllt, men hon orkade inte leva bakom en fasad. Foto: Carolina Byrmo.

Tillvaron som hemmasittarförälder inleddes för Jeanette Liljas del med flera års kamp för att få dottern i väg till förskolan, och sedan till skolan. De långa morgnarna av lirkande och mutande avtog så småningom – dottern gick inte längre över tröskeln.

– Hon har en extremt stark vilja, som orsakar låsningar i många olika situationer. Så var det redan i förskolan. I skolan kunde hon gömma sig under bänken och vägra komma fram. Det kunde vara kläder som skavde. Stressen gjorde alla mindre problem tusen gånger värre.

Hon beskriver stressen som extrem. Men ambitionen att vara sitt bästa jag både på jobbet och som förälder kunde Jeanette Lilja inte släppa. Gradvis blev situationen alltmer ohållbar.

Morgnarna som tog slut: lirkande, mutande – och till sist tvärstopp

– Jag räckte inte till, fick inte ihop pusslet. Jag gick helt och hållet på adrenalin. Jag ville förändra situationen, men förstod inte hur jag skulle göra, det kändes bara omöjligt. Läkaren sade: ”Det första du behöver göra på morgonen när du lämnat barnen är att vila.”

I stället tog hon ett djupt andetag och drog på peppande musik på högsta volym i bilen på väg till jobbet. För att boosta dopaminet, göra sig redo att sprudla.

– Professionellt stod jag alltid på kanten till en ravin. Jag satt hemma på kvällarna och grinade i panik, i total visshet om att jag inte kommer att klara det. Ändå levererade jag.

När hemmasittande påverkar jobbet: så mår föräldrarna

10 procent av alla skolelever i Sverige har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Riksförbundet Attentions skolrapport 2025 visar hur föräldrarnas arbetsliv och hälsa påverkas av skolsituationen. (Rapporten gäller alltså barn som har en NPF-diagnos och inte enbart hemmasittande barn.)

 

* 63 % uppger att den psykiska hälsan har påverkats.

* 55 % uppger att de är utmattade.

* 40 % uppger att den ekonomiska situationen har försämrats.

* 35 % har gått ned i arbetstid.

* 30 % är eller har varit sjukskrivna.

* 12 % har känt sig tvungna att byta arbete/arbetsplats.

* 8 % har slutat arbeta helt.

 

Hon var omtyckt, men hon kom sent och gick tidigt för att få livet att gå ihop. Ibland kunde kollegor fråga ”jobbar du halvtid?” eller ge andra kommentarer som sved. Men det tyngsta var skuldkänslorna, de åt upp henne inifrån.

Arbetslivet fortsatte – på adrenalin och skuld

– Jag kände mig som en dålig människa om jag arbetade hemma. Eller inte gjorde mina timmar. Det fanns ingen på arbetsplatsen som fattade – men det hade kanske ändå inte haft någon betydelse. Jag hade inte tagit emot särbehandling.

Det var inte Jeanette Lilja som förstod att det tagit stopp. Det var chefen. Han skickade hem henne till en sjukskrivning som i praktiken kom att pågå i sex år.

– Jag grät på jobbet, bröt ihop ofta. Var alltid stressad och trött. Jag klarade inte att föra processen framåt – och det var ju jag som var projektledare. Men jag pressade på och tänkte att så här är väl livet för alla.

De första två veckornas sjukskrivning grät hon. Kände sig misslyckad och det gjorde ont. Snart nog påbörjade hon en adhd-utredning och fick sedan all hjälp vården kunde ge.

– Men det visade sig vara svårt att reda ut vad som lett till utmattningen. Diagnosen, jobbet, föräldraskapet? Jag var högfungerande, men mådde ändå så dåligt. Det var överväldigande även för dem som skulle hjälpa mig.

Hon gick under de sex åren av och på med sjukskrivning, adhd-mediciner och återgång i arbete. Inget fungerade riktigt bra. Till sist fick Jeanette Lilja lämna sin anställning med nio månaders avgångsvederlag.

Jeanette Lilja i hemmiljö på golv med arbets-/pysselmaterial. Kopplar till flexibilitet och pauser i ett anpassat arbetsliv.
Föräldrar till hemmasittare tvingas ofta bygga om hela vardagen. Jeanette anpassade både arbetstider och upplägg för att orka och kunna vara hemma när det behövs. Foto: Carolina Byrmo.

Hon startade en adhd-podd tillsammans med en kompis, där hon berättade om sin tillvaro.

– Jag höll på att kräkas innan första avsnittet, jag tänkte att arbetslivet var kört, att jag aldrig skulle få ett jobb igen. Men jag var beredd att ta risken. Jag klarade inte att leva bakom en fasad längre.

Jobb fick hon ändå, flera stycken. Jeanette Lilja är lättrekryterad, som hon säger själv. Men alla anställningar slutade ganska snabbt i sjukskrivning.

Lösningen var att sluta kämpa och i stället känna efter när allt känns bra: då är miljön rätt. Där finns energi för henne.

– Jag började förstå att det handlar om dopamin och signalsubstanser. Min hjärna behöver roliga saker, att jag lär mig nytt.

Hon hittade sin plats när hon började använda sina egna erfarenheter till att hjälpa andra människor som har NPF. Sedan tre år tillbaka coachar hon klienter med adhd och autism att fungera bättre i livet.

Numera styr hon själv över timmarna hon arbetar.

– Jag har paus mellan klienterna och den sista tar jag emot klockan två. Jag finns tillgänglig för min dotter. Sedan händer det att det inte räcker, att jag får lov att omboka klienter. Men det fungerar för mitt barn.

Det egna nervsystemet mår numera också bättre.

– Jag behöver få arbeta när energin finns. På ett kontor är jag slut efter klockan två på eftermiddagarna.

Text: MARIKA SIVERTSSON.

Så många är hemmasittare i Sverige

Underrapportering. Det statistiska underlaget för hemmasittande barn är osäkert.

Skolorna rapporterar själva in frånvaro och redan där finns en underrapportering, enligt forskaren Sara Linderdahl vid Uppsala universitet.

* 19 000 hemmasittare är den siffra som oftast används. Den kommer från föräldranätverket Rätten till utbildning som 2025 samlade in uppgifter om runt 400 000 elever.

Av dem hade 19 000 en frånvaro på 50 procent eller mer.

* 25 procent av landets 100 000 skolbarn med NPF kan antas vara helt eller delvis frånvarande från skolan.

Uppskattningen bygger på en undersökning gjord av Riksförbundet Attention år 2025 (med svar från 2 700 föräldrar).

* 75 procent av de hemmasittande skolbarnen kan ha NPF, enligt en återkommande uppgift. Den kommer från ett tio år gammalt projekt som Kind (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska institutet hade i Salems kommun för att få elever tillbaka till skolan.

Arbetsmiljö

Prevents vd: ”Viktigt att chefen vågar fatta beslut”

Susanna Ribrant är vd för Prevent, experterna på arbetsmiljö. Hon har nu varit chef längre än hon inte varit det. Och insett vad en sådan bör vara bra på – liksom beteenden som är mindre bra.
Sandra Lund Publicerad 6 maj 2026, kl 06:01
Blond kvinna med mörka glasögon och svarta kläder sitter i en orange soffa. Hon ser glad ut.
Susanna Ribrant har varit chef i över 13 år. Det började som en fråga. ”Hur svårt kan det vara", tänkte jag. Foto: Anders G. Warne

Finns ett gemensamt drag för att bli en bra chef?

– Att vara lyhörd och nyfiken men samtidigt handlingskraftig. 

Finns det drag man ska passa sig för?

– Att vara undfallande, undvika det svåra. Ledarskap handlar ofta om att navigera och vara handlingskraftig i det osäkra. 

Vilket är det största arbetsmiljöproblemet för chefer?

– I önskan att ge andra en god arbetsmiljö är det lätt att tappa sin egen. Att man ska vara en tillgänglig och coachande chef är glädjande nog ledord numera, men det gäller att leva som man lär. 

Hur klarar man att vara tillgänglig för alla? 

– Tid för dialog måste frigöras, särskilt om man leder tjänstemän. Dialog är att både lyssna och agera. Men den tid man önskar för det tror jag många upplever som en utmaning. 

Finns det någon gräns för tillgänglighet?

– Dialogen är nyckeln. Även att säga nej kräver ju att man lyssnat först, övervägt och sedan går till handling. Det är en väldigt viktig del i ledarskapet, att kunna vara beslutsfattande i det svåra. 

Många chefer upplever en ensamhet – har du tips?

– Det är väldigt ensamt, en del av chefsrollen innebär ensamhet. Med det sagt ska man inte vara ensam. Det går ofta att hitta bollplank, ibland på oanade ställen. Jag har varit på arbetsplatser där de bästa bollplanken funnits utanför den ledningsgrupp som jag befunnit mig i. 

Prevents svarta logga på en glasdörr
Prevent är samägt av arbetsmarknadens parter. Foto: Anders G. Warne

Hur undviker man som chef en toxisk arbetsmiljö?

– Att inte undvika det som skaver, att inte skjuta det på framtiden. Då riskerar man att det utmynnar i något allvarligare. Det finns verktyg och stöd. En chef kan inte vara rustad för alla typer av svåra situationer. 

Kan man som chef strunta i det, låta vuxna sköta sitt?

– Det som händer på arbetet är chefens ansvar. Man kan inte lösa allt, men man kan prata om det. Hellre prata för mycket om det än att undvika det. Man faller tillbaka till att sträva efter principerna: vänlighet och saklighet. 

Hur förbereder man ett svårt samtal som ny chef?

– Man kan inte själv veta hur ett sådant samtal byggs upp. Det finns stödmaterial, att hitta något att vila i inför. Så att man sedan lyssnar på vad som faktiskt sägs, vad det är man får av medarbetaren.

Började på Grönan

Gör: Sedan två år vd för den ide ella organisationen Prevent, som förmedlar kunskap om arbetsmiljö. Prevent ägs av LO, PTK och Svenskt Näringsliv. 

Ålder: 48. 

Utbildning: Jurist. 

Första jobb: På Gröna Lund. 

Bor: I Stockholm.