Kollega har varit i kontakt med många gymanställda som vittnar om missförhållanden på gymmen. Som den unga kvinna som fick en utskällning av chefen för att hon måste åka till akuten på arbetstid. Som receptionist kan man inte vara sjuk, fick hon veta.

Eller den man som var provanställd som platschef när han diskuterade företagets röda siffror med en kollega.

– Jag blev uppsagd på dagen på grund av det samtalet. Chefen kallade in mig och förklarade att jag inte hade något som helst med företagets ekonomi att göra, att min uppgift enbart var att driva gymmet. Jag fick lämna tillbaka min mobil och dator och lämna gymmet direkt, med två veckors arbetsbefrielse och lön.

Det handlar om att man inte fått ut sin lön.

Att där råder stora missförhållanden i branschen visar också det stora antal telefonsamtal från gym-anställda som Unionens medlemsservice tar emot.

– Samtalen handlar mycket om att man har oklara arbetsförhållanden och rättigheter och att man har problem med sitt anställningsavtal. Och att man inte får ut sin lön, övertidsersättning, ob-tillägg eller sjuklön, säger Anna Nyback, teamchef på medlemsservice.

Läs mer: 4 000 mindre i månaden efter nyår

Enligt en enkät som Kollega har gjort bland Unionens medlemmar i de största gymkedjorna (ideella Friskis & Svettis ingår inte).  känner sig många utsatta för mycket stress och press. De upplever att de har dålig lön och en ekonomisk otrygghet, och känner sig nedvärderade och illa behandlade av arbetsgivaren och cheferna.

Vi har talat med tre personer med erfarenhet från några av landets största gymkedjor. Ingen av dem törs ställa upp med namn, av rädsla för repressalier.

En av dem är Eva som i flera år har varit ensamjobbande med eget ansvar för en anläggning med runt 7 000 besök i månaden. Det betyder exempelvis att hon dagligen ska städa den 650 kvadratmeter stora lokalen, reparera gymmaskiner och byta glödlampor, inventera lagret och utföra administrativt arbete.

Man känner sig konstant stressad. Trots det blir måste man vara ännu snabbare och effektivare.

Eftersom Eva alltid måste finnas till hands om besökarna behöver hjälp med något måste hon kasta i sig lunchen och skynda sig om hon behöver gå på toaletten.

– Man känner sig konstant stressad. Trots det blir man ständigt utsatt för påtryckningar om att man måste vara ännu snabbare och effektivare.

Om hon blir sjuk känner hon sig ändå tvungen att jobba.

– Vår arbetsgivare kräver sjukintyg från första dagen och att stänga en gymanläggning på grund av sjukdom är uteslutet, har chefen förklarat. Ensamjobbande kollegor har gått till jobbet fast de har varit magsjuka.

Eva tycker sig inte ha något inflytande över sin egen arbetssituation. Sedan hon och kollegorna tröttnat på situationen har de gått med i Unionen och krävt att arbetsgivaren ska teckna ett kollektivavtal. Hittills har dock förhandlingarna varit resultatlösa.

Sedan en ombudsman från Unionen informerade företaget om att personalen har lagstadgad rätt till en halvtimmes lunch – och Arbetsmiljöverket la ett föreläggande mot vite på att den skrubbliknande lunchlokalen måste ersättas med en godtagbar sådan – beslöt arbetsgivaren att i stället göra om heltidstjänster på flera av kedjans gym till deltidstjänster. På så vis slapp man både att bekosta lunchvikarier och att bygga om.

– Allt handlar bara om att tjäna så mycket pengar som möjligt, säger Eva, som nu kommer att lämna sitt arbete på gymmet där hon har haft en månadslön på 18 500 kronor.  

Det var lite sektliknande stämning. Man skulle leva för företaget. 

När Harald fick jobbet som platsansvarig i en stor gymkedja hade han länge jobbat med friskvård inom landstinget och såg det nya uppdraget som en spännande utmaning. Men han tröttnade snart på kulturen och den ständiga penningjakten.

– Jag och de andra platscheferna förväntades jobba oerhört mycket, det var lite sektliknande stämning där, man skulle leva för företaget. Vi var hela tiden utsatta för en oerhörd press på att prestera bättre och dra in mer pengar. Jag fick ofta telefonsamtal från cheferna, ja till och med från vd:n, på mina lediga söndagar där de undrade varför jag inte sålt fler medlemskap.

Efter några månader gick han från arbetsplatsen och jobbar nu inom en annan bransch.

Annika, som jobbat i flera år som PT, personlig tränare, i en stor gymkedja ser otryggheten på jobbet som det största problemet.

– De flesta är unga och kan inget om sina rättigheter. Och det behövs inte mycket för att man ska råka illa ut. En receptionist fick sparken för att hon försov sig en gång. Men också cheferna sitter löst. De byts ständigt ut och har alltid ett hårt tryck på sig uppifrån att spara och dra in så mycket pengar som möjligt.

En sak som också bidrar till otryggheten är att personalen sällan får information om vad som är på gång.

Som anställd PT har man en helt provisionsbaserad lön, och ju fler PT-timmar man säljer under en månad, desto mer får man för varje arbetad timme den månaden. För att kunna försörja sig på jobbet gäller det att få en tillräckligt stor kundkrets och att ständigt ragga nya kunder.

Så här ska ingen människa behöva må på jobbet.

 Man måste också våga ta betalt av dem som inte dyker upp på avtalad tid. Vilket kan vara tufft, särskilt om man är ung och ny på jobbet.

Risken är stor att man hamnar i en ond cirkel där man är på jobbet från tidig morgon till sen kväll, i hopp om att få fler PT-timmar.

– Det är naturligvis en ohållbar situation och ibland är det hemskt att se vad som händer med de provanställda. Som den tjej som helt tappade motivation och självförtroende och låg apatisk i en soffa i personalrummet.

– Eftersom PT-timmarna är gymmets största inkomstkälla efter att medlemsavgifterna har betalats så kastar man snabbt ut dem som inte drar in de förväntade pengarna tillräckligt snabbt.

Eftersom Annika nu har en tillräckligt stor kundkrets för att kunna försörja sig på PT-jobbet planerar hon att starta eget tillsammans med några kollegor.

– Jag har fått nog. Så här ska ingen människa behöva må på jobbet!

Fotnot: Eva, Harald och Annika som intervjuas i artikeln heter egentligen något annat.