Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Över en halv miljon människor har hittills smittats av coronaviruset i Sverige. Många av dem har fortfarande symptom långt efter att infektionen har läkt ut. I Storbritannien visar en undersökning att en tiondel av de insjuknande haft covid-19 symptom i mer än 12 veckor. Hur det ser ut i Sverige vet myndigheterna inte. I den enkät som Folkhälsomyndigheten snart skickar ut för att sondera läget har man heller inte valt att inte ta med några frågor om det. Myndigheten hänvisar till att enkäten varken rymmer den möjligheten eller har det syftet.
En av dem som drabbades tidigt och som fortfarande känner av symptom av viruset är projektledaren Maria Sundbom Ressaissi.
En måndag i början av mars cyklade Mia, som hon föredrar att kallas, till jobbet på Folkbildningsrådet. På löpsedlarna varnades det för att det nya coronaviruset nu hade nått en allmän smittspridning. Dagen efter hade Folkhälsomyndigheten sin första presskonferens och ungefär samtidigt kände hon sig hängig och gick hem från jobbet. Efter det har hon inte varit där på nästan ett år.
– Jag hade haft en förkylning som inte gick över, men kände direkt att det här var något annat. Jag fick ont i halsen och huvudet och kände mig otroligt matt. Helgen innan hade jag träffat min syster och hennes familj som också insjuknade, säger Mia Sundbom Ressaissi.
Läs mer Corona: Sjuk på jobbet kan leda till uppsägning
I början var symptomen milda. Lite svag feber, trötthet, huvudvärk och rivig hals. Men just som hon trodde att viruset avtog fick det fart igen. Förkylningssymptomen kom och gick, hon blev yr, hade ett tryck över bröstet och ständig huvudvärk. Efter det blev det svårt att andas. En gång besökte hon akutmottagningen med ett tryck över bröstet och vid ett senare tillfälle med kraftig värk i vaderna, men blev hemskickad då syresättningen såg bra ut och det inte bedömdes vara blodproppar.
I morgon går det nog över
I slutet av maj tog hon ett covid-test som visade att hon inte hade någon pågående infektion. I slutet av juni togs test som inte visade några antikroppar.
– Jag hade aldrig några symptomfria dagar. Det fanns bättre dagar men så fort jag gjorde något ansträngande, fysiskt eller mentalt, däckade jag efteråt. När jag inte orkade cykla längre insåg jag att jag behövde vila, men tänkte fortfarande att i morgon går det nog över.
Eftersom Folkbildningsrådets anställda tidigt fick möjlighet att jobba hemma orkade Mia Sundbom Ressaissi med sina dagar, med lite vila mellan videosamtal och mejl. Sommaren kom och gick, och hon fick äntligen komma till vårdcentralen, där hon tog prover på blod, lever och röntgade lungorna. Men läkarna kunde inte hitta något som avvek från det normala.
Det var så många frågor: Varför blir jag inte frisk? Inbillar jag mig?
På grund av negativa test, ville läkaren inte heller göra någon samlad bedömning av tidigare trolig covid-19 med pågående restsymptom. I september bytte hon tjänst, men orken var slut. Återfallen i sjukdomskänsla återkom och dessutom en allt ökande utmattning med stark trötthet. De sämsta dagarna beskriver hon som att jobba kraftigt bakis, allt värker och hela kroppen vill bara lägga sig ner.
– Arbetsgivaren skickade mig till Företagshälsovården. De kunde inte sjukskriva mig på grund av viruset men konstaterade att min situation skapade en stress och påfrestning som påverkade jobbet, så jag fick gå ner på 50 procent. Mentalt var jag också väldigt frustrerad och hade så många frågor: varför blev jag inte frisk? Smittade jag fortfarande? Har mitt immunförsvar förklarat krig mot min kropp? Eller inbillar jag mig?
Drygt åtta månader efter första insjuknandet smittas Mia igen i samband med ett vårdbesök. Denna gång finns tester tillgängliga och provet visade ett positivt resultat. Utöver att även förlora luktsinnet denna gång, var symptomen väldigt lika de tidigare.
Att gå från att ha orkat mer än sina arbetstimmar till att räkna ner minuterna tills arbetsdagen är slut, är en omställning, inte minst mentalt. Mia Sundbom Ressaissi har en tät dialog med sin chef om vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras och vad som ska väljas bort. Även arbetskamraterna är införstådda med att hon inte orkar som förr, att det kognitiva förmågorna har påverkats, varför hon ibland inte minns eller tappar ord.
– Jag har alltid sett mig själv som en plikttrogen och pålitlig person. Nu är det svårt att inte veta hur mycket jag kommer att orka när veckoslutet närmar sig.
Även för Mias närmaste chef Rebecka Svensén, var postcovidsymptomen någonting nytt att förhålla sig till i ledarskapet. Folkbildningsrådet har haft en tät kontakt med Företagshälsovården, annars har mycket handlat om att ha ett prövande förhållningssätt i rehabiliteringen.
– För mig har det varit viktigt att hitta en rimlig ambitionsnivå där Mia kan jobba, men fortfarande må bra. Nu när vi sitter hemma har det också blivit väldigt tydligt att jag måste planera in avstämningar där jag kollar läget eftersom vi inte träffas vid kaffeautomaten på samma sätt som på jobbet
Hon är en tillgång och vi försöker att hitta lösningar som gör det möjligt för henne att arbeta
Avstämningarna startar ofta med frågan ”Hur är läget i dag?” eller ”Hur känns orken?” Utifrån svaren är utmaningen att prioritera arbetsuppgifter som är utmanande men som ändå går att backa ifrån om orken skulle tryta.
– Ibland är det bra dagar och ibland är det dåliga. Att Mia har varit tydlig med det har underlättat för mig. Hon är en tillgång och tillför mycket till jobbet och vi försöker att hitta lösningar som gör det möjligt för henne att arbeta, säger Rebecka Svensén.
Hade jag haft ett jobb där jag måste vara på plats hade jag varit tvungen att sjukskriva mig helt, säger Mia Sundbom Ressaissi. Foto: Jonas Malmström
Oftast går Mia Sundbom Ressaissis ork i cykler. Det är tungt på måndagen, lite lättare i mitten av veckan för att sedan tryta framåt fredagen. Lördagar och söndagar innebär numera nästan alltid enbart vila, likaså eftermiddagar och kvällar. Möjligheten att jobba hemma har inneburit en flexibilitet. Arbetsuppgifter som inte har så snäva deadlines är att föredra liksom videosamtal och möten som inte är så långa.
– Att ha en lyhörd arbetsgivare har varit helt avgörande. Hade jag haft ett jobb där jag måste vara på plats hade jag varit tvungen att sjukskriva mig helt.
Stödet från vården har varit både bra och dålig. I början hade Mia Sundbom Ressaissi svårt att få gehör för att hennes symptom inte försvann. Man visste helt enkel väldigt lite om viruset och fokuserade på patienter som hade akuta besvär. Mycket av det mentala stödet har i stället kommit från andra som har samma besvär som hon själv.
Läs mer: Färre långtidssjuka ska utförsäkras
– Jag har själv tagit kontakt med sjukgymnast och logoped för att känna att jag gör något och får ett sammanhang. När man kommer till vårdcentralen måste man också bli lyssnad på och inte bli bortförklarad med att det beror på stress och oro. Man behöver se hela bilden och inte titta bara på enskilda symptom. Covid-19 är en komplex sjukdom och kunskapen om långtidscovid behöver öka generellt.
Sedan i somras finns en nystartad multidisciplinär mottagning på Karolinska universitetssjukhuset i Solna som börjat ta emot och utreda patienter som haft en mildare variant av covid-19, men inte tillfrisknat.
Om framtiden vågar Mia inte sia så mycket men hoppas att vila och det stöd hon får av sin arbetsgivare ska bidra till läkning och ork.
– En del av mig vill tro att det snart ska gå över. Kanske kommer det ett genombrott i forskningen, det skulle ge mig och många andra som lever i ovisshet lite hopp.
Pandemin innebar en kraftig ökning av antal sjukskrivna under våren 2020. Majoriteten av de covidrelaterade sjukskrivningarna var korta, men sju procent av alla sjukfall med covidrelaterade diagnoser blev längre än tre månader.
Samtidigt har färre medicinska rehabiliteringsinsatser genomförts till följd av pandemin. Detta visar en rapport från Försäkringskassan om pandemins effekter på sjukförsäkringen.
För att få svar på frågor kring långvariga symptom har regeringen föreslagit att det läggs 50 miljoner kronor på forskning om långtidscovid.
Kunskapsöversikt om långtidscovid
Lagsporten uppfanns för 3,5 miljarder år sedan. Då bestämde sig två celler för att för första gången i jordens historia börja samarbeta. De tog på sig samma lagtröja och evolutionen exploderade. Plötsligt kunde det skapas högre livsformer och vips så fanns det både civilisation och melodifestival. Men för att vi skulle överleva behöver vi mer än syre, sömn och makaroner. Vi behöver relationer, skriver poeten och föreläsaren Bob Hansson i sin nya bok, där han tittat på vad forskningen säger om snälla människor.
– Forskning visar att en snäll människa är bättre på sitt jobb, är en bättre ledare, partner och förälder och anledningen är enkel: för att uppnå framgång behövs samarbete och för ett lyckat samarbete krävs snällhet, säger han.
Att vara vänlig och kunna samarbeta sker dock inte i en handvändning. Det kräver övning och det sker varje dag. Ta bekräftelse till exempel. Har du gett ett förslag på ett möte som möts av tystnad eller blickar som riktar sig bort? Chansen för att du ska komma med en idé på nästa möte minskar rejält. Eller att du hälsar på någon men får ett snäsigt svar tillbaka. Det påverkar oss, får oss att krypa ihop och undra om det är något fel.
Bob Hansson kallar det för pupilltid, alltså hur vi möter någons blick och bekräftar att den är värd att lyssna på.
–Snällhet genomsyrar allt det. Det är när jag känner mig sedd, när jag har fokus på någon annan än mig själv. När jag visar att jag ser dig och lägger energi på att lyssna.
Vi tillbringar oerhört mycket tid med våra kollegor. Ibland mer tid än med vår familj. När relationerna fungerar på jobbet är vi mer produktiva och mår bättre.
Ändå tenderar vi att lägga rätt lite energi på våra arbetskamrater. Vi går till jobbet för att få en lön och sedan gå hem. Är det ett kul jobb är det en bonus. Men att skapa en snällhetskultur på jobbet går rätt fort, med små handlingar.
– Starta en enmansgerilla i snällföring. Öppna dörren till någon, hämta en kopp kaffe, bjud på en pralin, möt blickar och le till okända människor. Gå in till din chef och berätta att din kollega gjort något bra. Och som chef eller kollega belöna snällheten.
Hurdå?
– Synliggör den. Varför inte ha en stor jävla plastbanan. Gå runt med den till personer som är snälla, det är ju skitkul. Forskningen är tydlig på den punkten, snabba tydliga belöningar av snällhet får den att öka.
Bob Hansson menar att det även är intelligent att vara snäll. När man gjort studier på vilka team som fungerar bäst blev svaret att det är de team som hjälper varandra. De som frågar om råd, bollar idéer och ventilerade sådant de inte förstod. De grupper som misslyckas är de som vill lösa allt själva.
Men att ha ett klimat där det går att ställa frågor och ”visa sig dum” kräver också att det finns några andra variabler, psykologiskt trygghet och tillit till exempel. Om stämningen i ett rum är vänlig så är den också tillåtande för att blotta svagheter.
– Jag blir bättre på att lösa en uppgift om jag inte känner mig stressad och trängd. Men det handlar inte om att allt ska vara bekvämt. Du ska bli utmanad, du ska bli arg, du ska känna att saker blir obekväma - för det är så vi lär oss. Men du ska kunna lära dig i en trygg miljö.
Snällhet är även en grogrund för kollektiv intelligens. Du kan lägga hur mycket energi som helst på att anställa intelligenta personer utan att få till fungerande team. För att få personer att fungera i grupp har forskningen enats om att det behövs åtminstone två parametrar: empati alltså förmågan att läsa av andra människor och att man håller sitt eget kakhål stängt ibland och låter andra tala.
– Om en person babblar igenom möten så sjunker den kollektiva intelligensen. Och i en grupp där snällhet och empati är eftersatt skapas en gruppdynamik där medarbetarna slutar att lära sig saker.
Ska vi bara gå runt och vara snälla mot andra hela tiden? Nej, inte bara mot andra. Lika viktigt är det att vara snäll mot sig själv, enligt Bob Hansson, som till vardags även håller ”snällhetskurser”.
– Det handlar om att reflektera över vad jag gör bra, vad jag behöver för att växa, vad mitt hjärta längtar efter och när jag känner mig som mest stark. Det är kanske inte mycket pengar jag behöver eller titeln chef. Men jag är en glad jävel, hur mår du själv?
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.