Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kritiken inifrån Sats: ”Det är en sekt”

Tystnadskultur, tuffa villkor och fackliga ombud som upplever sig motarbetade. Missnöjet är stort inifrån gymkedjan Sats, där flera anställda vittnar om en toppstyrd kultur.
– Det är ruttet där, säger en anställd.
Oscar Broström Publicerad
Jessica Gow/TT och Colourbox.
Flera Kollega pratar med beskriver Sats som "en sekt", där kritik inte tolereras. Bilden är ett montage. Jessica Gow/TT och Colourbox.

Under hösten och den tidiga vintern har Unionen – enligt uppgifter till Kollega – lagt ”oproportionerligt mycket tid” på gymkedjan Sats. Det är ärenden och förhandlingar som handlar om rätten att få agera fackligt och de fackliga spelreglerna.

Samtidigt pyr det inifrån Sats. Kollega har pratat med sju Satsmedarbetare – personliga tränare och gruppträningsinstruktörer – som samtliga vill vara anonyma av rädsla för att förlora sina jobb.

De målar, oberoende av varandra, upp en samstämmig bild av hur det är att jobba på Sats: Dåliga avtal, otrygghet och ett företag som inte tolererar kritik.

– Det är en extrem kultur på det här företaget. En sekt skulle jag kalla det. Du får inte säga vad du tycker, du kan förlora jobbet om du pratar och det blir bara värre och värre, säger Erika.

Flera beskriver en ”giftig” företagskultur, där din väg framåt eller uppåt går ut på att rätta in dig i ledet och vara odelat positiv.

– De har ett arbetssätt som trycker uppifrån och ner. Har du något att säga blir du nedtystad direkt, säger Johan.

– Många är rädda att säga vad de tycker. Det kan handla om småsaker, men du säger det du förväntas säga. Väljer du att säga vad du tycker kan du bli uppringd av din chef och tillrättavisad, säger Cecilia.

”Lajks från hela HR-avdelningen”

Inom Sats finns en gemensam kommunikationskanal, Workplace, där medarbetare kan skriva inlägg, utbyta erfarenheter och få information. Så länge det är positivt.

– Det som skrivs där måste först granskas av en administratör, och om inlägget inte är tillräckligt positivt får det inte visas där. Det enda som syns i våra kanaler nu är positiva inlägg. Och om någon skriver till exempel ”jag vill bara säga att jag tycker att Sats är otroligt bra”, då kommer lajks från hela HR-avdelningen och personen blir upplyft och vinner något internt pris, säger Erika.

För sex år sedan skrev Kollega flera artiklar om arbetsförhållandena på Sats. Då beskrevs en bild av ett företag där vinsten går före allt annat, med medarbetare som pressas allt hårdare och går på knäna för att få livet att gå ihop.

Sedan dess har Sats tecknat kollektivavtal med Unionen. Men det har inte löst de väsentliga problem som finns inom företaget, menar flera tränare Kollega varit i kontakt med.

De flesta vi pratar med säger att de i grunden gillar sitt yrke, men att jobbet kommit att kretsa mindre kring träning, desto mer om att sälja.

– Det här är ett företag som inte brinner ideologiskt, varken för träning eller att hjälpa människor. Det handlar bara om vinst, säger Simon.

Ständig press att leverera

Att jobba som tränare på Sats är att leva med stor press. Som personlig tränare har du ingen ekonomisk trygghet, utan din inkomst hänger på de kunder du bokar in under en månad. Och trots att du ofta jobbar kvällar och helger har du inte rätt till någon OB-ersättning.

Dessutom får du inte betalt för bokade timmar, endast genomförda, vilket gör att en viktig del av inkomsten går förlorad när kunder avbokar med kort notis.

Internt lyfter Sats gärna fram personliga tränare som det går bra för, som bygger ett personligt varumärke och säljer många timmar. De här tränarna kan ofta tjäna väldigt bra.

Men flera Sats-medarbetare säger till Kollega att de upplever att jobbet är en kamp för att komma upp i en skälig inkomst.

– Du får det sämsta med att vara anställd och det sämsta med att vara egen företagare i samma anställningsform. Du har inga garantier, du måste dra in dina egna kunder, men du har samtidigt skyldigheter mot företaget: Du förväntas vara tillgänglig, vara med på möten och events, men det här får du inte betalt för, säger Magnus.

”De är helt slut, de orkar inte”

Nästan alla Kollega pratar med nämner att det är hög personalomsättning på Sats, trots att företaget internt uttrycker det motsatta.

– Det är väldigt hög personalomsättning. Sats uppger att den inte är det, men jag undrar hur de räknar, säger Cecilia.

Hon och flera andra beskriver hur de regelbundet får nya kolleger, samtidigt som gamla kolleger lämnar företaget och yrket för att ekonomin och livet inte går runt. Ett exempel är mammor som förlorar sina kunder under föräldraledigheten, måste börja från noll när de kommer tillbaka och därför känner sig tvingade att sluta.

Det finns också de som bränner ut sig. Om du ska lyckas som PT, det vill säga personlig tränare, krävs att du anammar jobbet som en livsstil, säger några vi pratar med, och är beredd att tillbringa merparten av din vecka på gymmet och alltid vara tillgänglig.

– Jag har sett båda ytterligheter: PT:s som efter fyra-sex månader inte haft en enda kund, men också PT:s som bara efter tre månader varit helt uppbokade. Men då har de varit på gymmet från öppning till stängning och nästan jobbat ihjäl sig. Sedan ser man dem ett par månader senare, sittandes i fikarummet med tomma ögon. De är helt slut, de orkar inte. Men det är det som krävs när du börjar som PT för att du ska kunna få ihop till en dräglig lön, säger Kristian.

"Sats samarbetar inte med oss"

För några år sedan bildades en fackklubb på Sats, men klubben blev nedlagd för ungefär ett år sedan. Flera personer vi varit i kontakt med menar att det finns en stark vilja att bilda ny klubb. Samtidigt har det fackliga arbetet inom Sats hittills stött på hinder.

Enligt Kollegas källor har lokala ombud inom Sats inte fått tillgång till information som de har rätt till och inte fått möjlighet att samverka. Eftersom PT:s på Sats bara får betalt för genomförda timmar med kunder, finns det också oenighet kring hur ombud ska bli ersatta för fackligt arbete.

– Sats samarbetar inte med oss. Och det finns två anledningar till det. Den ena är att de inte vill göra förändringar, för då måste de ändra sina beteenden och metoder. Det andra är att de som är platschefer inte är utbildade nog, de vet inte vad som gäller och vilket ansvar de har, säger en anställd.

Unionen har de senaste månaderna legat i förhandlingar med Sats, via arbetsgivarorganisationen Almega, om en rad olika frågor som främst rör de fackliga spelreglerna. Linda Inderdahl, central ombudsman på Unionen, vill inte gå in i detalj i ärendena eftersom det är pågående förhandlingar, men säger att delar av problemen kommer från att kollektivavtalet är relativt färskt och att det saknas vana av facklig verksamhet inom gymbranschen.

– Många av problemen kommer från att det är ganska nytt. Det finns ingen samsyn i hur det här ska gå till. Det finns ingen historik i den här branschen av fackligt arbete.

Sats: Vi har nöjda medarbetare

Kollega har sökt Sats, som avböjer en intervju, men HR-chefen Anna Raftheim svarar via mejl att de tar kritiken från medarbetare på största allvar. Samtidigt skriver hon att medarbetarundersökningar visar att missnöjet inte ”är ett utbrett problem”.

Vi ser att vi har högt engagemang, nöjda medarbetare som är tillfreds med både kulturen, arbetsmiljön och sina ledare. Vi är väldigt glada och stolta över det.”

Vidare skriver Raftheim att de har löpande förhandlingar och dialog med Unionen ”i enlighet med gällande spelregler och lagstiftning”.

När Kollega frågar personliga tränare inom Sats vad de önskar förändra gällande arbetsmiljö och villkor får vi flera olika svar: Ett företag som lyssnar och bryr sig om sina anställda, som värdesätter att hjälpa människor, inte bara vinst, samt en annan lönemodell, med åtminstone en viss grundlön.

– Det behöver bli rimligt att jobba i den här branschen. Jag vet inte om det är bättre någon annanstans, även om det kanske inte är lika ruttet som på Sats. Jag vill att du ska kunna leva på yrket och ha bra förutsättningar. Jag vill också skapa en bättre arbetsmiljö och få bort den här tystnadskulturen, säger Erika.

Erika, Johan, Magnus, Simon, Cecilia och Kristian heter egentligen något annat.

Bild i text: Berit Roald/NTB/TT

Sats

1995. Grundades i Norge

1999. Etablerades i Sverige

~90. Antalet gymanläggningar i Sverige (stor majoritet i Stockholm)

10 000. Anställda i i Norden, varav 2 000 heltidsanställda

2 500. Antalet medarbetare i Sverige

3,5. Omsättning i miljarder i Norden 2020, enligt årsredovisning.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Ozempic-ödlans gift är Eric Sundmans arbetsmiljö

Djurvårdaren Eric Sundmans favoritrum är reptilariet på hans arbetsplats Universeum, ”ett hus fullt av nördar” enligt honom själv. Här bor de riktigt giftiga ormarna och ödlorna. Som gilaödlan vars gift är otroligt smärtsamt att uppleva, men som också gett oss läkemedlet Ozempic.
Sandra Lund Publicerad 2 april 2026, kl 06:01
100 000 människor dör varje år av ormbett. Eric Sundman och hans kolleger bär en särskild handske som skydd för ormar som känner av kroppsvärme. – Den är inte helt säker mot bett men ganska, säger han. Foto: Nora Lorek

Varför blev du djurvårdare?

– Det självklara svaret är ju att man brinner för djur. Men här får jag också utbilda besökarna om vilken roll den biologiska mångfalden spelar, och hur den hotas. Ibland handlar det om att arten är hotad, ibland är det miljön den lever i. Som den blå palmhuggormen som lever i träden på Komodoöarna i Indonesien, en hotad ögrupp på grund av klimatförändringarna.

Eric Sundman håller i en stor ödla framför ett skåp i ett arbetsrum.
I studier av Gilaödlan upptäckte man att den äter extremt sällan, men ändå har jämn blodsockernivå. Ur den insikten föddes läkemedlet Ozempic, som alltså härstammar från ödlans gift, som också är väldigt smärtsamt att uppleva. Varje morgon före öppning kontrolleras alla djur, samtliga är journalförda. Eric Sundman ser till deras allmäntillstånd, kollar ögon och duschar dem vid behov.

Foto: Nora Lorek

Hur länge har du varit just här?

– I tio år nu, jag stannar inte på ett jobb jag inte trivs på. Jag har jobbat på djurpark och Västra djursjukhuset tidigare, innan jag blev headhuntad hit. Men jag även arbetat med it och som makeupartist.

 

En färgglad leksaksorm i ett plaströr, som kallas för tubningsrör
Bland hjälpmedlen som finns i reptilariet finns tubningsrör i olika grovlekar. Röret används för att undersöka giftiga reptiler, på så sätt kan de aldrig vända sig och hugga. Då kan veterinären som kommer två gånger varje vecka till Universeum ta blodprov, röntga och ibland även mjölka dem på gift. Foto: Nora Lorek

Varför är ormar kul?

– Det intresset kom redan i femårsåldern, då började jag rita dem. Jag älskade ju djur, men var pälsallergiker. Och så förstod jag inte varför jag skulle tycka illa om dem när så många gör det. Det är vanligt att fascineras av schimpanser för att de är så lika oss, jag är fascinerad av ormar för att de är så olika oss.

Du fascineras också av deras gift.

– Ja, framför allt vad det innehåller. Där finns grunden till nya läkemedel. Som Gilaödlans gift som gett oss succémedicinen Ozempic.

Eric Sundman sitter framför en dator, ovanför hänger en stor skylt med texten "Djurtransport"
80 procent av tiden sitter Eric Sundman vid datorn. Bland annat ansvarar han för djurtransporter. Till sin hjälp har han en enorm databas som i stort sett alla världens djurparker är kopplade till. Här ska han snart skicka ett prov med hajblod till Nerdeländerna. Foto: Nora Lorek

Har du giftormar hemma?

– Jag har haft orm sedan 12-årsåldern, men när jag fick barn rök giftormarna på grund av platsbrist. Ormrummet fick bli barnrum. Men giftormarnas beteendemönster och miljön de kräver är mer intressanta. Det är spännande att få vara med och bygga upp sådana habitat. 

– Däremot tycker jag det är viktigt att barn ska möta orm. Vid ett tillfälle la jag med respekt  för ormen, ned en snok i mitt barns vagn så att han kunde studera den. Mitt barn är inte rädd för ormar alls.

En mörk bild på världens minsta krokodildjur pansarkajmanen som ligger helt stilla i vattnet.
I regnskogsområdet på Universeum i Göteborg finns världens minsta krokodildjur pansarkajmanen. Den kan ligga så här blickstilla ett bra tag. Foto: Nora Lorek

Fobier är ju väldigt vanligt med de här djuren, vad göra?

– Fobi är inte nedärvd utan social. Sorry, men den är någons fel. En professor i psykologi från Göteborgs universitet brukar komma hit med sina studenter och två patienter med fobi. Det har aldrig slaget fel – efter 30–40 minuter håller båda i en orm eller spindel.

Eric Sundman står framför en vägg med olika verktyg som tänger och krokar.
– Mitt favoritverktyg är kroken. Den är lika viktig för mig som penseln är för målaren. Tänger plockar man mest ömsade skinn med, säger Eric Sundman. Foto: Nora Lorek

Om Eric Sundman

GÖR: Djurvårdare på Universeum i Göteborg.

ÅLDER: 46.

BOR: Mölnycke

UTBILDNING: Djurvårdare, läst fristående kurser som etologi på universitet.

FACKLIGT: Klubbordförande och arbetstagarledamot i styrelsen för Universeum AB. 

LÖN: Djurvårdare tjänar normalt mellan 26 300 och 33 400 kronor i månaden, enligt SCB.

Eric Sundman i Unverseums regnskogsmiljö framför en fågel.
En gång i månaden jobbar Eric Sundman helg, då ”driftar man” och utfordrar bland annat djuren i Universeums autentiska regnskogsmiljö. Foto: Nora Lorek
Arbetsmiljö

Postcovid – världen gick vidare men inte kroppen

Det har gått fem år sedan vaccinpassen, de tomma fotbollsläktarna och tiden då Anders Tegnell manade oss att tvätta händerna för att bromsa smittan. För de flesta är pandemin ett avslutat kapitel – men för Cecilia Meldahl och Lisa Henricson fortsätter kampen mot covid.
Lina Björk Publicerad 1 april 2026, kl 06:01
Symptomen efter covidinfektionen är fortfarande kvar
Foto: Anna-Lena Lundqvist/Filip Erlind

Dressyr är en pardans mellan häst och människa. Med små rörelser svarar djuret på tysta kommandon. Ryttarens tyngdpunkt styr riktning och balans, med en precision som inte syns för den ovana betraktaren. 

Samtidigt är det en fysiskt krävande aktivitet, som framför allt använder musklerna i mage och rygg. 

Tidigare var det Cecilia Meldahls största intresse. Nu får hon nöja sig med korta ”promenader” till häst i skogen, men djuren finns fortfarande där efter att coronaviruset gett hennes liv en snyting.

Cecilia Mehldal har postcovid
Cecilia Mehldal brukade rida dressyr innan hon blev sjuk i covid-19. Nu får hon kvalitetstid genom att spendera tid med djuren. Foto: Filip Erlind

I två omgångar var hon sjuk. Första gången i början av pandemin. Infektionen var inte av det svårare slaget, men symptomen som hängde kvar var desto mer besvärliga: andningssvårigheter och trötthet. 

Efter en sjukskrivning var hon tillbaka på jobbet som chef för kundutvecklingen på ICA:s huvudkontor i Stockholm. 

Andra gången hon insjuknade var i oktober 2023 och efter det har hon inte återhämtat sig. 

Nu präglas hennes dagar av att planera energi, som ett batteri som ska hushålla med ström för att klara av det viktigaste.

– Drar jag ned batteriet till rött så blir jag sjuk. Då kommer alla symptomen tillbaka, jag får svårt att andas och jag blir absurt trött, det blir fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna eller följa med i en konversation.

Vad är postcovid?

  • Postcovid (även kallat långtidscovid) är när symtom från en covid‑19‑infektion kvarstår eller uppstår på nytt efter att den akuta sjukdomen gått över.
  • Det finns över 200 symtom, men bland de vanligaste är energilöshet, andningsproblem, och hjärndimma.
  • 280 000 svenskar mellan 16 - 84 år är drabbade av postcovid.
  • Än så länge finns inget botemedel, enbart lindring. 

Cecilia Meldahls postcovid har en otrevlig följeslagare, diagnosen PEM, på svenska ansträngningsutlöst försämring. 

Enkelt uttryckt betyder det att om hon anstränger sig för mycket, har för kul eller blir för engagerad så kommer baksmällan som en bumerang på natten. Andningen blir tung och hon måste vila i efterhand.

– Allt är en avvägning, ska jag tvätta håret på morgonen och vila en timme efteråt eller måste jag prioritera bort det för att orka göra något annat. Som frisk inser man inte hur ansträngande det är att duscha.

Jobbade hemifrån under pandemin

Under pandemin, när hela ICA:s huvudkontor jobbade hemifrån, gick det att fördela orken över en hel dag. Cecilia Meldahl var ansvarig för många frågor och många människor, och eftersom hon var erfaren i rollen kunde hon stötta medarbetare även om hon själv inte var på topp. Men när en omorganisation startades valde Cecilia Meldahl att ta ett avgångspaket.

– Jag älskade mitt jobb, men kände att jag inte ville underprestera. Att arbeta heltid på kontoret flera dagar i veckan var också helt uteslutet.

I dag arbetar hon halvtid som verksamhetsutvecklare på Svenska Covidföreningen. Där använder hon sin långa erfarenhet som chef för att stötta andra drabbade genom att ge dem en röst gentemot myndigheter och politiker. 

Resten av tiden är hon sjukskriven. 

I sin roll kommer hon i kontakt med många som delar hennes erfarenheter. Bilden är tydlig: Sveriges arbetsplatser har drabbats av en kollektiv minnesförlust. 

Borta är tiden då det var uteslutet att gå till jobbet med rinnande näsa och rivig hals. Och arbetsgivare börjar kalla tillbaka anställda till kontoret, trots att många föredrar att jobba hemma.

– Ur mitt perspektiv innebär det att jag blir väldigt utsatt för smitta. Samtidigt förstår jag cheferna, jag har själv varit en. Jag ser poängen med de korta avstämningarna vid kaffeautomaten och att alla är med i rummet vid workshopen. Det är svårare att fånga upp någon digitalt.

Återhämtning i små steg

Journalisten Lisa Henricson i Göteborg blev sjuk sommaren 2020. Först fick hon huvudvärk och tappade smak och lukt. Men efter fyra veckor utökades paletten av besvär med hosta, tinnitus, hjärntrötthet och andningsproblem. 

Under semesterledigheten kämpade hon på, men när hösten kom kunde hon inte längre fortsätta på lärarutbildningen som hon då gick för att byta bana. På vårterminen återgick Lisa Henricson till studierna på distans, men det var svårt att klara av dem på heltid.

– Jag var så hjärntrött och hade ingen energi. Under hösten 2021 fick jag komma till neurorehab och sjukskrevs på heltid, säger Lisa Henricson.

Lisa Henricson jobbar 75 % på Covidföreningen
Lisa Henricson kan i dag jobba fokuserat i flera timmar. Återhämtningen sker i små steg med mycket vila. Foto: Anna-Lena Lundqvist

Återhämtningen kom i små steg. Ibland var det två kliv framåt och tre bakåt, men något som har hjälpt är att fokusera på det som fungerar snarare än det som inte gör det. 

I dag kan Lisa Henricson jobba fokuserat flera timmar om dagen. Hjärndimman börjar lätta. 

Liksom Cecilia Meldahl jobbar hon på Svenska Covidföreningen. Båda har alltid varit öppna med sina diagnoser, att kroppen blir trött och behöver återhämtning. Men alla känner inte den tryggheten.

 

Covidföreningen: Omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom

Förra året gjorde patientföreningen en enkät där 1400 personer med postcovid svarade på frågan hur de bemöts av sin omgivning. 

Närmare hälften svarade att de känner sig misstrodda när de berättar om sina symptom. 

En tredjedel upplever att omgivningen uppfattar diagnosen som en psykisk sjukdom och lika många har undvikit att berätta om sina symptom av rädsla att inte tas på allvar. 

För Lisa Henricson tog det tre år innan hon fick göra en utredning på Karolinska sjukhusets mottagning för postinfektiösa sjukdomar. Då hade hon skickat en egenremiss.

– Det finns inget botemedel men det finns symtomlindrande behandling, som kan göra att vissa patienter mår bättre och kan komma tillbaka till arbete, i alla fall på deltid. Så var det för mig. Men jag upplever att man får dra mycket själv.

Hon tror också att arbetsgivare behöver mer kunskaper om diagnosen för att kunna erbjuda lämpliga anpassningar.

– Det är viktigt att arbetsgivare lyssnar på medarbetare som har postcovid och skaffar grundläggande kunskap om sjukdomen så att de inte tror att det handlar om stress eller depression.

Stor tillgång på arbetsmarknaden – med rätt förutsättningar

Både Cecilia och Lisa ser en stor grupp människor med erfarenhet, kompetens och drivkraft. En del av dem är för sjuka för att kunna arbeta alls, men andra kan, med rätt förutsättningar, vara en enorm tillgång för arbetsmarknaden – de som kan arbeta, men behöver flexibilitet.

– Jag har träffat många med postcovid som har stor kompetens. Den har inte försvunnit för att man blivit sjuk, men man kanske behöver jobba mindre eller på ett annat sätt än tidigare. 

– För min egen del har jag fått fler erfarenheter som kan vara till nytta och jag har sett samhället ur fler synvinklar, även om jag helst skulle velat vara utan erfarenheten, säger Lisa Henricson.

Hon får medhåll av Cecilia Meldahl.

– Arbetspoolen av personer med postcovid är stor och fylld av extremt kvalificerade personer, som ändå har svårt att få jobb. De är en outnyttjad resurs, som dessutom kommer att vara lojala och leverera fantastiska resultat även om de behöver göra det på deltid eller hemifrån.

Svenska covidföreningen

  • Startade 2020 och är en patientförening som företräder dem som drabbats av covid-19 och postcovid.
  • Arbetar för att främja forskning och kunskap om SARS-CoV-2:s följder, och en god och jämlik vård för patientgruppen.
  • I dag har föreningen närmare 6 000 medlemmar.
Arbetsmiljö

Låste in chefen – fick sparken

Mannen blev avstängd från jobbet en månad eftersom han skapade oro på arbetsplatsen. Trots det återvände han dagen därpå och stängde in sig och sin chef på ett kontor.
David Österberg Publicerad 31 mars 2026, kl 06:01
Kontor med persienn
En chef i Sydsverige blev instängd på sitt kontor av en arg medarbetare. Nu har medarbetaren blivit uppsagd. Colourbox

En tisdag i februari blev en anställd på ett företag i Sydsverige avstängd med lön under en månad. Enligt arbetsgivaren hade han flera gånger skapat oro på jobbet med dålig attityd och hetsigt humör. 

Mannen återvände dock till arbetsplatsen dagen därpå och krävde ett möte med chefen. När chefen sa nej till möte följde mannen efter och stängde till slut in sig själv och chefen på chefens kontor. Chefen bad upprepade gånger mannen att flytta sig från dörren, men mannen vägrade. 

Anmälan till Arbetsmiljöverket

Till slut insåg mannen att det inte skulle bli något möte och krävde i stället att chefen skulle köra hem honom. När chefen vägrade gick mannen ut till parkeringen, öppnade dörren till chefens bil och sa att han skulle ta bilen om han inte fick skjuts hem. Därefter lämnade han arbetsplatsen.

Händelsen anmäldes till Arbetsmiljöverket som nu har utrett och avslutat utredningen av händelsen. Av utredningen framgår att den utsatta chefen fått hjälp att hantera incidenten av en HR-konsult. Ledningen för företaget har också arbetat med att förbättra sina policyer kring hur de anställda ska uppträda mot varandra. Den hotfulla mannen har dessutom blivit uppsagd.