Under hösten och den tidiga vintern har Unionen – enligt uppgifter till Kollega – lagt ”oproportionerligt mycket tid” på gymkedjan Sats. Det är ärenden och förhandlingar som handlar om rätten att få agera fackligt och de fackliga spelreglerna.

Samtidigt pyr det inifrån Sats. Kollega har pratat med sju Satsmedarbetare – personliga tränare och gruppträningsinstruktörer – som samtliga vill vara anonyma av rädsla för att förlora sina jobb.

De målar, oberoende av varandra, upp en samstämmig bild av hur det är att jobba på Sats: Dåliga avtal, otrygghet och ett företag som inte tolererar kritik.

– Det är en extrem kultur på det här företaget. En sekt skulle jag kalla det. Du får inte säga vad du tycker, du kan förlora jobbet om du pratar och det blir bara värre och värre, säger Erika.

Flera beskriver en ”giftig” företagskultur, där din väg framåt eller uppåt går ut på att rätta in dig i ledet och vara odelat positiv.

– De har ett arbetssätt som trycker uppifrån och ner. Har du något att säga blir du nedtystad direkt, säger Johan.

– Många är rädda att säga vad de tycker. Det kan handla om småsaker, men du säger det du förväntas säga. Väljer du att säga vad du tycker kan du bli uppringd av din chef och tillrättavisad, säger Cecilia.

”Lajks från hela HR-avdelningen”

Inom Sats finns en gemensam kommunikationskanal, Workplace, där medarbetare kan skriva inlägg, utbyta erfarenheter och få information. Så länge det är positivt.

– Det som skrivs där måste först granskas av en administratör, och om inlägget inte är tillräckligt positivt får det inte visas där. Det enda som syns i våra kanaler nu är positiva inlägg. Och om någon skriver till exempel ”jag vill bara säga att jag tycker att Sats är otroligt bra”, då kommer lajks från hela HR-avdelningen och personen blir upplyft och vinner något internt pris, säger Erika.

För sex år sedan skrev Kollega flera artiklar om arbetsförhållandena på Sats. Då beskrevs en bild av ett företag där vinsten går före allt annat, med medarbetare som pressas allt hårdare och går på knäna för att få livet att gå ihop.

Sedan dess har Sats tecknat kollektivavtal med Unionen. Men det har inte löst de väsentliga problem som finns inom företaget, menar flera tränare Kollega varit i kontakt med.

De flesta vi pratar med säger att de i grunden gillar sitt yrke, men att jobbet kommit att kretsa mindre kring träning, desto mer om att sälja.

– Det här är ett företag som inte brinner ideologiskt, varken för träning eller att hjälpa människor. Det handlar bara om vinst, säger Simon.

Ständig press att leverera

Att jobba som tränare på Sats är att leva med stor press. Som personlig tränare har du ingen ekonomisk trygghet, utan din inkomst hänger på de kunder du bokar in under en månad. Och trots att du ofta jobbar kvällar och helger har du inte rätt till någon OB-ersättning.

Dessutom får du inte betalt för bokade timmar, endast genomförda, vilket gör att en viktig del av inkomsten går förlorad när kunder avbokar med kort notis.

Internt lyfter Sats gärna fram personliga tränare som det går bra för, som bygger ett personligt varumärke och säljer många timmar. De här tränarna kan ofta tjäna väldigt bra.

Men flera Sats-medarbetare säger till Kollega att de upplever att jobbet är en kamp för att komma upp i en skälig inkomst.

– Du får det sämsta med att vara anställd och det sämsta med att vara egen företagare i samma anställningsform. Du har inga garantier, du måste dra in dina egna kunder, men du har samtidigt skyldigheter mot företaget: Du förväntas vara tillgänglig, vara med på möten och events, men det här får du inte betalt för, säger Magnus.

”De är helt slut, de orkar inte”

Nästan alla Kollega pratar med nämner att det är hög personalomsättning på Sats, trots att företaget internt uttrycker det motsatta.

– Det är väldigt hög personalomsättning. Sats uppger att den inte är det, men jag undrar hur de räknar, säger Cecilia.

Hon och flera andra beskriver hur de regelbundet får nya kolleger, samtidigt som gamla kolleger lämnar företaget och yrket för att ekonomin och livet inte går runt. Ett exempel är mammor som förlorar sina kunder under föräldraledigheten, måste börja från noll när de kommer tillbaka och därför känner sig tvingade att sluta.

Det finns också de som bränner ut sig. Om du ska lyckas som PT, det vill säga personlig tränare, krävs att du anammar jobbet som en livsstil, säger några vi pratar med, och är beredd att tillbringa merparten av din vecka på gymmet och alltid vara tillgänglig.

– Jag har sett båda ytterligheter: PT:s som efter fyra-sex månader inte haft en enda kund, men också PT:s som bara efter tre månader varit helt uppbokade. Men då har de varit på gymmet från öppning till stängning och nästan jobbat ihjäl sig. Sedan ser man dem ett par månader senare, sittandes i fikarummet med tomma ögon. De är helt slut, de orkar inte. Men det är det som krävs när du börjar som PT för att du ska kunna få ihop till en dräglig lön, säger Kristian.

"Sats samarbetar inte med oss"

För några år sedan bildades en fackklubb på Sats, men klubben blev nedlagd för ungefär ett år sedan. Flera personer vi varit i kontakt med menar att det finns en stark vilja att bilda ny klubb. Samtidigt har det fackliga arbetet inom Sats hittills stött på hinder.

Enligt Kollegas källor har lokala ombud inom Sats inte fått tillgång till information som de har rätt till och inte fått möjlighet att samverka. Eftersom PT:s på Sats bara får betalt för genomförda timmar med kunder, finns det också oenighet kring hur ombud ska bli ersatta för fackligt arbete.

– Sats samarbetar inte med oss. Och det finns två anledningar till det. Den ena är att de inte vill göra förändringar, för då måste de ändra sina beteenden och metoder. Det andra är att de som är platschefer inte är utbildade nog, de vet inte vad som gäller och vilket ansvar de har, säger en anställd.

Unionen har de senaste månaderna legat i förhandlingar med Sats, via arbetsgivarorganisationen Almega, om en rad olika frågor som främst rör de fackliga spelreglerna. Linda Inderdahl, central ombudsman på Unionen, vill inte gå in i detalj i ärendena eftersom det är pågående förhandlingar, men säger att delar av problemen kommer från att kollektivavtalet är relativt färskt och att det saknas vana av facklig verksamhet inom gymbranschen.

– Många av problemen kommer från att det är ganska nytt. Det finns ingen samsyn i hur det här ska gå till. Det finns ingen historik i den här branschen av fackligt arbete.

Sats: Vi har nöjda medarbetare

Kollega har sökt Sats, som avböjer en intervju, men HR-chefen Anna Raftheim svarar via mejl att de tar kritiken från medarbetare på största allvar. Samtidigt skriver hon att medarbetarundersökningar visar att missnöjet inte ”är ett utbrett problem”.

”Vi ser att vi har högt engagemang, nöjda medarbetare som är tillfreds med både kulturen, arbetsmiljön och sina ledare. Vi är väldigt glada och stolta över det.”

Vidare skriver Raftheim att de har löpande förhandlingar och dialog med Unionen ”i enlighet med gällande spelregler och lagstiftning”.

När Kollega frågar personliga tränare inom Sats vad de önskar förändra gällande arbetsmiljö och villkor får vi flera olika svar: Ett företag som lyssnar och bryr sig om sina anställda, som värdesätter att hjälpa människor, inte bara vinst, samt en annan lönemodell, med åtminstone en viss grundlön.

– Det behöver bli rimligt att jobba i den här branschen. Jag vet inte om det är bättre någon annanstans, även om det kanske inte är lika ruttet som på Sats. Jag vill att du ska kunna leva på yrket och ha bra förutsättningar. Jag vill också skapa en bättre arbetsmiljö och få bort den här tystnadskulturen, säger Erika.

Erika, Johan, Magnus, Simon, Cecilia och Kristian heter egentligen något annat.

Bild i text: Berit Roald/NTB/TT