I januari 2020 gick Emelie Lentenius på föräldraledighet. Efter ett och ett halvt år på stiftelsen Berättarministeriet hade hon fått ett muntligt löfte om att visstidsanställningen skulle övergå i en fast anställning. Men det ska bara dröja två veckor efter förlossningen tills arbetsgivaren skickade ett mejl där de gratulerade till det nya livet och kallade henne till ett möte.
Där får hon veta att hennes tjänst ska ändras och att hon inte längre möter kraven som ställs.  

– De sa att det krävdes kunskaper inom språkutvecklande arbete vilket var märkligt eftersom jag läst flera kurser på lärarprogrammet inom ämnet. När jag påtalade det fick jag svaret att det var den interna fortbildningen som jag missade under min föräldraledighet som var anledningen till att jag inte fick komma tillbaka.

Under tiden Emelie Lentenius arbetade som utbildningsledare för volontär- och programverksamheten på Berättarministeriet jobbade hon med 33 personer i en organisation som totalt bestod av mellan 15 och 18 anställda. När hon slutade hade en majoritet av dem sagts upp eller sagt upp sig själva. 

Linn Darwishs anställning avslutades på samma vis. Efter en sjukskrivning och föräldraledighet förändrades förutsättningarna för hennes tjänst. Först till att kräva poäng i pedagogik till att kräva en fullständig lärarutbildning.

– Jag skulle säga att de satte i system att säga upp personer på det här sättet. Väldigt få personer tog sig igenom nålsögat till att bli tillsvidareanställd.

Men allt började bra för Linn Darwish. Hon kände sig välkommen och omhuldad. Frågan om kollektivavtal som hon tagit upp på sin anställningsintervju hade hon släppt eftersom det var ett drömjobb. Men när ämnet togs upp igen på en kickoff kunde hon inte hålla sig. Att arbetsgivarens avtal var bättre än kollektivavtal stämde inte och argumentet att organisationen var en ”startup” höll inte efter tio år.

Upprop mot dålig arbetsmiljö 

Linn Darwish är en av flera anställda som varit i kontakt med Kollega och velat berätta sin historia om tiden på Berättarministeriet. Samtliga är mycket kritiska till att där råder vad de hävdar är en tystnadskultur med hot om repressalier, något som fått dom avstå från att lyfta problem direkt med ledningen. Det är bland annat tack vare att den så kallade visselblåsarlagen trädde i kraft i december som de nu vågar vittna direkt till media. Flera andra före detta anställda gick i julas ut med liknande berättelser i Dagens Nyheter.

Klara Petersson anställdes som projektledare för att starta en skrivarverkstad i Göteborg. Efter en kort tid fick hon reda på att hennes roll skulle förändras.

Och vartefter kollegor slutade så byttes hennes arbetsuppgifter. Ena dagen jobbade hon med kommunikation och andra dagen fick hon i uppgift att koordinera ett event. Det var svårt att få konkret feedback och det var inte tillåtet att ifrågasätta beslut inför stor grupp.

Arbetsmiljöenkäter skickades visserligen ut men eftersom de som var nyanställda och de som skulle sluta inte fick svara blev det få kvar. Så få att det var svårt att hålla dem anonyma.

– Ingen vågade svara ärligt på enkäterna eftersom de gick att spåra. Arbetsmiljön berodde mycket på vilket humör generalsekreteraren var på och hennes favoriter anammade hennes attityd, säger Klara Petersson.

Men efter fyra månader började hon att tvivla på sin förmåga. Hon var ledsen, stressad och trött. En dag mådde Klara Petersson så dåligt att det inte gick att gå till jobbet.  Arbetsgivaren tyckte att det var dags att Klara Petersson sade upp sig själv. Men hon hade varit i kontakt med facket och pratat med bekanta som avrådde henne eftersom hon då inte skulle ha rätt till a-kassa. Så hon stod på sig. Då skrevs hennes kontrakt i efterhand om till en projektanställning som enbart sträckte sig över en fyramånadersperiod.

– De sa att man egentligen inte fick göra så men att de gjorde ett undantag för att vara schyssta. Jag sa såklart ja då jag mådde väldigt dåligt på arbetsplatsen men inte hade något nytt jobb att gå till. Men jag har ju förstått i efterhand att det låg i deras intresse att göra så eftersom de inte hade någon grund att säga upp mig.

Sades upp utan sin vetskap

Petra Rizvi sades upp från sin visstidsanställning utan sin vetskap. När hon kom tillbaka från en utlandsresa hade hon inget jobb kvar.

– Jag hade blivit erbjuden en tjänst som projektledare som sedan drogs tillbaka. När generalsekreteraren frågade hur hon kunde hjälpa mig eftersom jag slutade snart blev jag förvånad eftersom hon inte sagt upp mig. När jag konfronterade henne med det sa hon: Men jag har ju redan informerat personalstyrkan om att du inte kommer att jobba kvar.  

Det var många som avslutade sina anställningar i tysthet men Petra Rizvi gick inte utan strid. Hon kontaktade Unionen och startade en förhandling eftersom lagen om anställningsskydd rundades då hon hade förtur till en tjänst som hade tillsatts. I slutändan blev hon arbetsbefriad med lön under sin uppsägningstid.

– Det kändes bra i efterhand att jag stod på mig. Dels för att man inte får behandla människor hur som helst. Men också för att jag kände mig oerhört ensam i att ifrågasätta hur de jobbade och där bekräftade facket att jag hade rätt.

Volontärsamordnaren David Heyman gick till ledningen efter att hans kollegor slutade på löpande band. Han hann precis lära känna sina jobbarkompisar innan de byttes ut. Eftersom han ansåg att personalomsättningen var en krisfråga bad han om ett möte.

– Där klargjorde de att personalomsättningen inte var något problem. Istället var förklaringen att Berättarministeriet är en plattform för unga och en språngbräda i arbetslivet men att jobbet inte passar alla. Därför behövdes ingen åtgärdsplan.  

Det blev droppen och David Heyman slutade efter knappt två år.

– Det är tandlöst av styrelsen att inte agera när personalomsättningen periodvis var 100 procent. Det kan inte ha gått under radarn. Jag såg många medarbetare som mådde dåligt och det påverkade mig väldigt mycket, säger han.

Att Berättarministeriet gör ett viktigt jobb är de anställda överens om. Anställda och volontärer brinner för sina jobb.

– Jag tror att det har funnits en rädsla hos många att larma för att man inte vill att ens kritik ska påverka barnen ute i skrivarverkstäderna. Men man måste kunna kritisera även viktiga verksamheter., säger Klara Petersson.

Alla har dock inte samma negativa bild av den psykosociala arbetsmiljön. Amanda Olsson arbetade där 2017 till 2021 och satt med i den så kallade arbetsmiljögruppen. Tystnadskultur eller rädsla för repressalier var inget som hon personligen kände av.

”Där upplevde jag en arbetsplats med högt i tak, en tydlig feedbackkultur i alla led och en ledning som var mycket mån om sina medarbetare och deras utveckling”, skriver hon i en mejlintervju med Kollega.

”Jag, och många andra med mig, har upplevt Berättarministeriet som en otroligt utvecklande arbetsplats med ett fantastiskt team av både medarbetare och ledning som gemensamt utfört ett väldigt viktigt arbete.”

Chefen: Ingen dålig arbetsmiljö här

Berättarministeriets generalsekreterare Dilsa Demirbag-Sten känner inte igen bilden av en dålig psykosocial arbetsmiljö på stiftelsen.

Det råder delade meningar om både anställningsformer, arbetsmiljö och den tystnadskultur som har beskrivits på Berättarministeriet. Generalsekreterare Dilsa Demirbag-Sten känner inte igen sig i den kritiska beskrivning som många före detta anställda ger.

”Jag vill inte spekulera i varför de känner så men är ledsen och förvånad över att de har valt att inte gå till sin personalansvariga, högsta chef, arbetsmiljögruppen och skyddsombudet, styrelsen eller till sitt fackförbund för att åstadkomma en förändring inifrån. Man har i stället valt att gå till media”, skriver Dilsa Demirbag-Sten, som väljer att svara skriftligen på Kollegas frågor.

På kritiken att medarbetare faktiskt påtalat brister i både medarbetarundersökningar och exit-samtal så hänvisar Dilsa Demirbag-Sten till att hon inte tolkat det som kritik, utan saker som ändå ingått i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

”Men vi känner inte igen oss i påståenden som framkommer där det hävdas att medarbetare som går på föräldraledighet får sparken, att många blir utbrända. Vår väldokumenterade sjukfrånvarostatistik visar tvärtom att vi har en lägre sjukfrånvaro än alla andra sektorer.”

Hon anser inte att man systematiskt ändrat arbetsbeskrivningar för att göra sig av med dem med tillfälliga anställningar.

”Antal tjänster och roller justeras efter nya externa krav på kompetenser och finansiella förutsättningar”, skriver hon.

Att personalomsättningen periodvis har varit väldigt hög förklarar hon med tre saker: unga medarbetare, flexibilitet och krisåren 2019–2020, då två utbildningscenter lades ned.

När kritiken mot Berättarministeriet kom i slutet av december tillsattes en extern revision. Enligt Dilsa Demirbag-Sten har revisionen, som blev klar i slutet av januari och är avgränsad till perioden 2019 – januari 2022, inte hittat några belägg för dålig arbetsmiljö.

"Att genomföra en revision av det här slaget är kostsamt. I vår verksamhet måste vi alltid göra avvägningar så att vi använder de medel vi har till störst nytta för målet. Revisionen innefattar närmare halva den tid Berättarministeriet har existerat. Uppropet tog specifikt upp åren 2019 och 2020, varför vi utgick från de åren till dagsläget, då uppropen även gjorde gällande att upplevelsen delas av dagens medarbetare."

Däremot slår revisionen fast att personalomsättningen periodvis har varit väldigt hög, något som förklaras med att stiftelsen använt sig av en modell av visstidsanställningar och tillsvidareanställningar som var beroende av finansieringen. 

"Små idéburna verksamheter finansieras till stor del av projektmedel. Det är en avgörande faktor och något vi behöver förhålla oss till på många sätt, bland annat genom anställningsformer. Vi har i dag den specialistkompetens vi behöver för att fortsätta tjäna lärarna på nästa sätt. Hur anställningsformer kommer att se ut i framtiden kan jag inte sia om, vi vinnlägger oss om att vara tillräckligt flexibla för att kunna anpassa oss till den omvärld vi tjänar."