En gång i tiden sjöd alla kontor av liv. Snacket och skratten studsade mellan väggarna, kaffemaskinerna gick varma och konferensrummen var lika svårbokade som Taylor Swift-biljetter.

Så är det inte längre. Kontoret, en gång arbetslivets själva nav, måste nu hitta sin nya roll – och bli en plats dit folk vill komma, inte måste.

I USA har kontoren tömts främst på grund av långa pendlingar. I Sverige är utmaningen en annan.

– Här måste kontoren i stället bli mer relevanta, flexibla och anpassade efter varje organisations behov, säger Christina Bodin Danielsson, arkitekt och kontorsforskare vid Chalmers och KTH.

Kontor anpassade till dagens krav

För svenska organisationer handlar det inte om att kontoren försvinner utan om hur de kan anpassas till dagens krav. Det här skapar både möjligheter och utmaningar för chefer. Stefan Tengblad, professor i human resource management, lyfter fram chefers roll i att göra kontoret till en plats där medarbetarna faktiskt vill vara.

– Det handlar om att skapa ett mervärde. Om alla bara sitter framför sina datorer spelar det ingen roll om de är på kontoret. Socialt umgänge och interaktion är nyckeln, säger han.

Chefer måste skapa en plats som ger något extra – där idéer föds, samarbeten tar fart och arbetsdagen känns mer än bara ett antal avklarade uppgifter.

– Engagemang är viktigare än närvaro. En chef måste fråga sig varför medarbetarna ska komma in. Är det för att skapa bättre resultat eller bara för att kontoret ska verka fullt? säger Stefan Tengblad.

Den här balansen kräver ett nytt slags ledarskap. Frihet måste kombineras med tydligt ansvar. Enligt Christina Bodin Danielsson behövs miljöer där både effektivitet och kreativitet kan blomstra.

– Många upplever att kontoret snarare försvårar arbete än stöder det. Därför är det viktigt att chefer verkligen förstår sina medarbetares behov.

”Flexibilitet” är nyckelordet när framtidens kontor ska formas. Christina Bodin Danielsson ser en rörelse mot mindre, mer funktionella lösningar:

– Det handlar om att skapa platser som stärker organisationens identitet och kultur. Men att bara kopiera trender utan att analysera sina egna behov är ett misstag som kostar i både pengar och engagemang.

Ett sätt att göra kontoret till en attraktiv plats kan vara att fira framgångar, skapa arbetsluncher eller till och med designa kontoret så att det känns som en förlängning av hemmamiljön.

– Om kontoret känns estetiskt tilltalande och funktionellt stödjande vill fler vara där, påpekar Christina Bodin Danielsson.

För mellanchefer som inte har ett direkt inflytande över lokalbeslut är utmaningen särskilt stor. Här blir det viktigt att skapa en dialog uppåt och samtidigt påverka det man kan, menar Stefan Tengblad.

– Mellanchefer är de som ska få allt att fungera, men de har sällan något att säga till om när besluten fattas. Det gäller att synliggöra deras behov och de effekter som arbetsmiljön har på teamet.
 

Framtidens kontor handlar inte om närvaro

Framtidens kontor är en möjlighet att stärka kultur, kreativitet och sammanhållning – men det kräver att chefer vågar tänka om. Stefan Tengblad poängterar att det inte handlar om närvaro utan om engagemang.

– Ett kontor fullt av människor är inte detsamma som ett effektivt kontor. Ledarskap i dag innebär att förstå vad som motiverar människor att vilja vara där – och det är inte fler regler, utan bättre förutsättningar.

Christina Bodin Danielsson ser närvaro som en viktig del i att främja engagemang, men betonar att kontoret också måste vara en aktiv stödstruktur för arbetet.

– Om kontoret försvårar samarbetet eller innovationen är det ingen idé att hålla fast vid gamla lösningar. Det krävs en strategi som både stärker kulturen och gör det enkelt att prestera.

I en hybrid värld måste kontoret tjäna ett högre syfte. Det ska inte bara vara en plats att synas på, utan en plats där arbete och gemenskap kan blomstra. Och den stora frågan är: Kan vi skapa det? Svaret ligger i hur väl vi vågar tänka om och tänka nytt.

– Kontoret måste vara mer än en plats för närvaro. Det ska stödja organisationens specifika behov och bidra till både kultur och prestation. För att lyckas krävs en strategi som går bortom trender, säger Christina Bodin Danielsson. 

TEXT: HENRIK LENNGREN.

Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.

Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.

– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan. 

Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.

Beslut om att satsa på att fånga koldioxid 

I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.

Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden. 

Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.

– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.

På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.

– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.

Ska leda till negativa utsläpp

Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten. 

Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.

– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.

Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp. 

– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn. 

Kritik från andra forskare

Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:

– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?

Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.

– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.

Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.

– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.

Är det inte viktigt att någon går före?

– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.

Exergis vd håller inte med om kritiken

Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.

– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.

Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?

– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.

Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?

– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert. 

Bärbara gasvarnare ett måste

En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen. 

– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson. 

Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).

– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.

Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls. 

– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.

Torbjörn Tenfält