Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Den onda välviljan
Kollegan ångar på om sina problem, går hem innan arbetsdagen är slut och lämpar över de arbetsuppgifter han inte hunnit med. Säger ingen ifrån? Då kan ni ha blivit medberoende på jobbet.
Alla har dåliga dagar på jobbet. Det kan bero på allt från vaknätter med bebisar till mer allvarliga missbruksproblem som får konsekvenser i arbetet.
Men oavsett orsak kan en person som har bekymmer hemma påverka hela arbetsgruppen. Kollegorna börjar mörka personens frånvaro, man kanske stöttar och lyssnar för att han eller hon inte ska få bekymmer med chefen. Men är den hjälpande handen egentligen en björntjänst? Ja, menar Robin Öberg, som hjälper företag att stötta personer med missbruk i arbetslivet.
– Kollegor som är medberoende på jobbet är ofta helt omedvetna om det. Man tycker att man är snäll som hjälper till. Men den stöttningen innebär också ett osynliggörande av problematiken för din chef och för andra som skulle behöva kliva in. Om du hela tiden täcker upp för brister hos din kollega är det svårt att få hjälp.
Ofta går en arbetsgrupp som är medberoende igenom tre faser. I första skedet är man stöttande och lojal, och lyssnar på personens problem, trots att de ofta är återkommande. I fas två har kollegorna tröttnat på att lyssna, de upplever att personen de försöker hjälpa inte vill ha någon hjälp utan bara vill gnata om sig själv.
I det sista stadiet har arbetsgruppen vänt sig emot personen i fråga. Den har blivit en börda och får skulden för allt som inte fungerar på jobbet.
– Medarbetarna kan dessutom befinna sig i olika stadier av de här faserna. När en kollega har tröttnat på att lyssna, kan andra ha tagit vid. Det här skapar en jättedålig gruppdynamik som är väldigt ineffektiv.
Förutom de olika faserna tar kollegorna på sig en rad roller för att lösa situationen: man kan bli terapeut, läkare, åklagare eller förälder. Man tar sig an problemen som om de vore ens egna och försöker lösa dem helhjärtat och med all sin energi. Gränsen för vad som är omtänksamhet och vad som är destruktivt är dock glasklar, menar Robin Öberg.
– Den går där det börjar drabba dig själv – och du ändå fortsätter. När vi jobbar med människor som är medberoende handlar det inte om att hjälpa dem att hjälpa andra, utan om att få dem att förstå att de själva har rätt att må bra.
Lösningen enligt Robin Öberg stavas professionalitet. Att tillåta sig att stå upp för sin yrkesroll och säga: ”Jag har inte möjlighet att ta över dina arbetsuppgifter, eller lyssna på dina bekymmer, för jag har fullt upp med mitt jobb”, när någon försöker att använda arbetsplatsen som ett terapeutiskt bollplank.
– Det handlar om att inte gå personen till mötes varje gång, trots att varje fiber i din kropp vill hjälpa till. Det går att sätta gränser och samtidigt vara omtänksam.
Ett annat sätt att sätta gränser är att ta chefen till hjälp. Men en chef kan naturligtvis också bli medberoende.
– Det är jättevanligt och handlar ofta om att man inte vågar ställa organisationens krav på medarbetare då man är rädd för vilka konsekvenser det kan få, exempelvis en uppsägning. Då undviker man i stället de svåra samtalen.
Även här gäller mantrat professionalism inför yrkesrollen. Skilj på din chefsroll och din kompisroll. Gör inga hembesök, gå inte in i familjära delar av er relation och kom inte med lösningar, det är inte din uppgift. Uttryck dig snarare: ”Hur ska vi få det att fungera här hos oss där jag är ansvarig?” Berätta vad du ser och vilka lösningar som skulle kunna vara aktuella för arbetsplatsen.
– Rent krasst har inte alla chefer den kompetensen. En del är mer ”rättning i leden, stanna eller gå om det inte passar”. Sedan kan gruppens faser även misstas för andra saker, exempelvis gnäll efter omorganisationer. Det viktigaste att tänka på är egentligen att ställa frågan som chef: ”Hur är din situation?” Det är först efter det man kan börja jobba.
Även om man lyckas ta sig ur ett medberoende på arbetsplatsen är det lätt att trilla tillbaka. Och ingen bransch är immun. Medberoende syns dock tydligare inom verksamheter där varje anställd har specifika arbetsuppgifter och där det blir tydligare när en person halkar efter med sitt jobb. I verksamheter där kollegor kan ”täcka upp” för varandra kan det ta lång tid för en chef att förstå vidden av ett problem.
– Ofta kommer man inte till chefen och säger: ”Jag sover dåligt eller jag orkar inte med mitt jobb”, utan det samtalet kommer först när konsekvenserna börjar visa sig. Och medberoende är känsligt, man vill inte visa att man inte kan säga ifrån, säga stopp.
– Men det är som barnuppfostran. Om man vill att ett barn ska ändra beteende så hjälper det inte att förstärka de dåliga sidorna, utan vara konsekvent och sätta gränser för vad som är okej.
Du är medberoende om du
… tar ansvar för arbetskamratens handlingar och arbetsuppgifter.
… täcker upp inför chefen så att kollegan inte ska hamna i dålig dager.
… lyssnar och ger råd och stöd som går utöver er jobbrelation.
… har svårt att hålla fast vid dina egna gränser.
… sätter dina egna behov och bekymmer åt sidan för att hjälpa kollegan.
OCH SÅ UNDVIKER DU ATT BLI DET
- Skilj på din kompisroll och din arbetsroll. Det är inte ditt ansvar att lösa andra människors liv på arbetsplatsen.
- Våga säga nej när kollegan ber dig ta över en arbetsuppgift.
- Berätta för din chef eller ditt skyddsombud om du upplever att din kollega mår dåligt.
- Acceptera inte beteenden du inte tycker är okej i vanliga fall. Då finns det risk att de normaliseras.
- Använd inte fikaraster som ”terapisessioner”.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Klart: Nu ska koldioxiden fångas in
Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
Beslut om att satsa på att fånga koldioxid
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Ska leda till negativa utsläpp
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Parisavtalet
- Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016.
- Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser.
- Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Kritik från andra forskare
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Exergis vd håller inte med om kritiken
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
Bärbara gasvarnare ett måste
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Förgiftning vid 10 procent koldioxid
- 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
- I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
- Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
