Susanne Karlsson, 58 år, har varit ute på en promenad med sin mamma ”för det är sådant man kan göra när man är permitterad”.
– Och nu håller jag ju ungefär samma fart som mamma med sin rullator, säger Susanne som är nyopererad.
I förra veckan fick hon ont i magen. Det var blindtarmen, inte så lägligt i dessa tider men det gick undan med operationen och ganska snart blev hon hemskickad. Den korta tiden hon var på lasarettet hann hon ändå uppleva att ingenting är sig likt. Tältet utanför entrén där patienterna med symptom blir testade, tuffa hygienkrav och vårdpersonal med plastvisir för ansiktet.
Men pandemins framfart hade redan drabbat Susanne några dagar tidigare. Hennes arbetsgivare, Volvo Construction Equipment, beslutade att pausa majoriteten av sin verksamhet till följd av coronakrisen. Drygt 2 000 anställda fick veta att de från och med 23 mars skulle stanna hemma.
Susanne blev inte direkt chockad. Artiklar för att kunna tillverka axlar och växellådor hade slutat att komma från det hårt drabbade Italien och på grund av smittorisken jobbade många redan hemifrån en tid innan permitteringen blev ett faktum.
– Det har ju i princip tagit stopp överallt så det var väntat. Men jag blev lite överraskad att det gick så fort, vi fick veta på en fredag att vi inte får komma till jobbet på måndagen. Arbetsgivaren skötte det hela väldigt bra men det var en konstig känsla.
När beskedet kom befann sig Susanne på kontoret tillsammans med några få kollegor. Det blev en lång fikapaus för att ventilerar känslor och det blev en ännu längre fredag än tänkt från början.
– Vi ville ju jobba klart så mycket som det gick.
För det är i nuläget ingen som vet när produktionsstoppet hävs. Det enda Susanne vet, i denna stund, är att hon är permitterad på 60 procent och får behålla 92,5 procent av lönen.
– Jag är hemma i sex veckor, jobbar fyra och får löneavdrag tio veckor. Om läget stabiliseras och produktionen sätter fart kan jag bli inkallad med 24 timmars varsel.
Susanne hoppas på det bästa, att hon snart kan vara tillbaka på jobbet igen. När vet hon inte, ingen vet. Kanske i maj, kanske tidigare eller senare. Ovissheten måste hon lära sig att handskas med. Hon och alla andra.
Susanne är i nuläget inte speciellt orolig för att förlora jobbet. Volvo är ändå Volvo och Susanne har jobbat där i många år som konstruktör, men hon har kompisar på mindre företag som förlorar allt. Och alla de som sitter på dyra bolån, det är värre för dem resonerar Susanne.
– Jag känner mig lugn nu, men råder samma kaos om sex veckor … ja då kan det bli jätteallvarligt. Då kanske det inte räcker med permitteringar.
Det har bara hunnit gå lite mer än en vecka sedan Susanne gick hem från jobbet. Kanske är det en anledning till att oron inte tagit fäste. Inte heller tristessen. Hon är mest förundrad över all fritid hon plötsligt har. Hon har en sportbil, den kommer hon köra mycket. Kören som hon sjunger i är det inte tal om nu men hon passar på att lära sig spela gitarr på egen hand. Hon skojar om att det hon upplever nu är en försmak på pensionen. Men sedan blir hon allvarligare
– Aldrig hade jag trott att jag som tjänsteman på Volvo skulle bli permitterad. Jag kan bara hoppas att det vänder. Just nu finns inget annat att göra än att ta en dag i taget.
