En akutväska med det viktigaste stod packad om det värsta skulle hända. En dag i slutet på september 2015 inträffade det som Bashar Mustafa hade fruktat. En grupp män från ett regeringsparti klev in på hans kontor i centrala Bagdad.
– De ville att jag skulle glömma mina principer om ett land utan korruption och ge dem kontroll över mitt företag. Jag hade tre dagar på mig – annars skulle de döda mig och min familj.
En vän som arbetar på flygplatsen i Bagdad hjälpte Bashar Mustafa, hans fru Hadbaa och deras nio månader gamla son Zaid att flyga till Istanbul. Tanken var först att stanna i Turkiet, men det var mitt under flyktingvågen och ingen fick uppehållstillstånd i landet.
– Vi stod vid stranden och tänkte – vi har havet framför oss och mördarna bakom oss. Vi hade inget annat val än havet.
De betalade motsvarande 30 000 kronor för att flyktingsmugglare skulle ta dem i en överfull gummibåt till den grekiska ön Lesbos.
– Vi visste inte om båten skulle hålla. Och vi var oroliga att vår son inte skulle orka med resan. Han var så liten, vägde bara fyra kilo.
Med båt, tåg, i flyktingsmugglares bilar och till fots tog de sig sedan vidare genom hela Europa.
– Vi gick i regn och kyla, i lera och vatten, längs vägar och i skogen. Vi visste att det gick att få asyl i västra Europa, men inte i vilket land vi skulle stanna.
Två samtal till bekanta i Köpenhamn och Stockholm gjorde att valet föll på Sverige.
– Vi fick höra att Sverige tog emot flyktingar och att det var ett bra land för dem som har barn.
Familjen sökte asyl i Stockholm och den 21 oktober 2015 kördes de till asylboendet på Gesundaberget i Mora. Lättnaden var stor när beskedet om uppehållstillstånd kom i december 2017, efter drygt två års väntan.
– Men de första tre månaderna i Mora har försvunnit ur mitt minne. Jag var i chock och helt utmattad, säger Bashar Mustafa när han tar emot i Mora en kylig oktoberdag nästan exakt fyra år efter att han själv kom till orten.
Sedan dess har mycket hänt.
En dag kom representanter från Mora kommun, Morakniv och två andra lokala företag till asylboendet och presenterade arbetsmarknaden i Mora. Studiebesök anordnades sedan på de tre företagen och asylsökanden som talade engelska kunde ansöka om att få göra praktik i tre månader. Bashar Mustafa anmälde sitt intresse och började praktisera på Morakniv i april 2016.
– Jag var redo för att göra något. Och jag var intresserad av arbetsprocessen i Sverige, hur arbetsdagen är organiserad.
Efter en månad hade han tagit fram en exportplan för Mellanöstern, efter två månader hade praktikplatsen omvandlats till en fast anställning som Moraknivs exportchef för Mellanöstern.
– Det fanns företag som ville sälja knivarna, men Morakniv hade inte koll på om de var seriösa. Jag visste vilka dokument jag skulle fråga efter och kunde därför se hur lönsamma bolagen var. Det var en stor fördel att jag och återförsäljarna talade samma språk och kom från samma kultur.
Genom kontakter och olika guider på nätet hittade han även nya återförsäljare – och bolagets årliga omsättning i Mellanöstern ökade snabbt, från 500 000 kronor till sju miljoner kronor.
– Jag såg en potential för produkten. Det finns ett outdoor-liv i Mellanöstern. Kniven är en viktig del av utrusningen för dem som är ute i naturen, och används ofta vid hökjakten.
Bashar Mustafa hade ingen erfarenhet av direktförsäljning sedan tidigare. Men han hade jobbat i näringslivet sedan han tog examen inom teknisk fysik 2010. När han tvingades fly var han vd för ett snabbt växande postbolag som han själv startat.
Han berättar att han har mycket att tacka Morakniv för.
– De var öppna för att ta in människor utan uppehållstillstånd som inte kunde språket.
Förutom att praktikplatsen var hans väg in på den svenska arbetsmarknaden lärde han sig att tala svenska obehindrat tack vare sina kollegor, samtidigt som han tog intryck av företagskulturen.
– Jag har insett att det är viktigt för resultatet att individerna mår bra. Tidigare hade jag inte samma omtanke om medarbetare och återförsäljare.
Men det finns också sådant som han upplevt som främmande. Rädslan för att säga sin mening på möten var något nytt för honom.
– När ett förslag presenterades sade jag om jag tyckte att det var bra eller dåligt. Mina kollegor sade inget under mötet utan pratade med varandra efteråt. Men om ingen säger något under mötet tror ju ledningen att alla är med på idén. Det var en kulturkrock.
Fikaraster på bestämda tider hade han heller inte stött på tidigare.
– Jag tyckte att det var konstigt när kollegor sade: ”Lämna det du håller på med, nu är det fika”. För mig är det viktigt att avsluta ett mejl eller det jag håller på med innan jag tar rast. Att alla äter lunch klockan tolv varje dag var också jätteovant och kändes fyrkantigt.
En annan skillnad är att det går snabbare att inleda ett affärssamarbete i Mellanöstern än i Sverige.
– Redan efter det första mötet eller samtalet brukar man kunna köra igång. Här tar det minst tre, fyra möten att komma lika långt. Det är en utmaning för mig är att träffa samma människor och diskutera ungefär samma sak flera gånger innan det blir något avtal.
Men för Bashar Mustafa var de kulturella skillnaderna inte något större problem.
– Jag är en öppen person som direkt säger vad jag tycker och frågar om det är något som jag undrar över. Och jag sade till mina kollegor att ställa frågor om de tyckte att jag gjorde något konstigt.
Det blev 3,5 år på Morakniv. I slutet av oktober arbetade han sin sista dag på företaget. Det hade blivit dags att ta nästa steg, att öppna eget. Rummet som han hyrt på ett företagshotell håller på att renoveras, därför ses vi i en kaffestuga på Kyrkogatan i centrala Mora.
– Jag ska inte säga att jag inte är rädd och orolig. Det finns många fördelar med att vara anställd, lönen är till exempel högre, åtminstone till en början. Men jag var egenföretagare innan vi flydde och det vill jag bli igen, för att kunna lägga upp arbetet som jag vill och jobba med det som jag verkligen brinner för.
En viktig förklaring till att han tog steget just nu var att ett företag hörde av sig och ville anlita honom för att exportera svenska verktyg till Mellanöstern.
– Byggföretagen i regionen använder mycket Kinatillverkade verktyg. Finns det en svensk produkt till rätt pris köper de hellre den. Man får inte en sådan kund varje dag. Det var en möjlighet som jag inte ville missa.
Förutom att hjälpa svenska företag att exportera till Mellanöstern ska han sälja en utbildning i kulturkunskap och även själv utbilda främst arbetsgivare, HR-personal och bemanningsföretag.
– Utbildningen ska ta upp normer, kulturkrockar och problem som kan uppstå på arbetsplatser med mångfald. För mig handlar integration om förståelse – så länge vi är uppdelade i vi och dem har ingen integration skett.
Tack vare praktikplatsen på Morakniv kom Bashar Mustafa snabbt in på den svenska arbetsmarknaden. Han vet inte varför inte fler svenska arbetsgivare utnyttjar den erfarenhet som finns hos personer från andra länder.
– Jag vill arbeta med kultur- och mångfaldskunskap för att förstå vad arbetsgivarna upplever som problem, vad de är rädda för. En utländsk examen kan lätt översättas till vad den motsvarar i Sverige. Ändå verkar inte arbetsgivarna lita på den kompetens som finns hos utländsk arbetskraft.
Att han vågar ta steget och bli sin egen samtidigt som det talas om att en lågkonjunktur står för dörren tror han till stor del beror på hans bakgrund.
– Det har varit kaos i mitt hemland sedan jag föddes 1988. Under inbördeskriget 2005-2008 visste jag inte om jag skulle bli dödad på vägen till eller från universitetet. Och den som tvingats fly över havet i en flyktingsmugglares båt kan aldrig vara säker på att komma fram. Har man varit med om sådana saker spelar det inte så stor roll hur det går för ens företag. Är det inte lönsamt om åtta månader lägger jag bara ner det och söker jobb.
Tillsammans med två kompisar håller han också på att starta ett bolag som ska importera varor, främst kläder och ingredienser till maträtter, från Mellanöstern och sälja dem via en webbsida i Sverige.
Drömmen är att de båda företagen ska bli så lönsamma att det finns medel över att starta en stiftelse för att hjälpa människor i nöd.
– Om man inte gör något vettigt med pengarna har de inget värde. Vi finns i världen för att göra gott för andra.
