Vid 80 års ålder tyckte Ann-Mari Niklasson fortfarande att jobbet som ekonomiansvarig på ett stort advokatkontor i Uddevalla var roligt. Men då ville ledningen ändå att hon skulle gå i pension. Hon tror själv att det beror på att hon ett år tidigare haft en stroke.
Fram till dess hade Ann-Mari inte haft mer hälsoproblem än att hon hörde lite dåligt. Det tyckte hon var väldigt irriterande, men använde ändå motvilligt en hörapparat ibland.
Men en dag, på våren 2019, när hon som vanligt var på jobbet, började hon plötsligt må konstigt och upplevde att skrivbordet rörde sig ifrån henne.
På sjukhuset fick hon veta att hon drabbats av en kraftig stroke, som dock endast drabbat balanssinnet. Efter några veckors vård och återhämtning var hon tillbaka på jobbet, om än på halvtid till att börja med. Visst var det lite snabbt och visst var hon lite medtagen i början, medger hon.
– Fast jag hann ändå med alla arbetsuppgifter.
Men Ann-Mari upplevde ändå att stroken gjorde att hennes ålder kom i fokus.
– Jag fick veta att ledningen hade börjat diskutera en efterträdare till mig. Och eftersom de visste min inställning till jobbet så höll de det hemligt i början, vilket gjorde mig ledsen. Men när jag började använda mitt sunda förnuft så insåg jag också att det ändå var dags att sluta. För det är klart att stroken också hade skakat om mig, säger hon.
– Och när de sedan hittade en jätteduktig tjej som gick bredvid mig i ett halvår innan jag gick i pension så kändes det bättre. Och man måste ändå vara realist.
Senare har Ann-Mari fått höra att hon fick stroken därför att hon jobbade så mycket.
– Men aldrig i livet att jag tror på det. För jag var inte stressad och trivdes jättebra på jobbet. Och även mycket yngre människor kan få en stroke.
Den sista mars 2020 gick Ann-Mari i pension. För andra gången. För hon gick faktiskt i pension redan vid 65, när hon jobbade på samma advokatkontor, som då dock var mycket mindre. Även den gången var det med bävan, förklarar hon.
– Då berodde det mest på att jag var väldigt less på de arbetsuppgifter jag hade, samtidigt som min chef funderade på att sluta. Och jag hade faktiskt också börjat känna att jag identifierade mig för mycket med jobbet och tänkte att jag banne mig behöver göra något annat.
De tyckte inte det fanns någon anledning att ha kvar en person som var så pass gammal som jag
Men det tog inte lång tid innan Ann-Mari insåg att pensionärstillvaron inte var något för henne.
– Då hade min mångårige särbo gått bort och jag levde ensam. Om det hade suttit någon i andra soffhörnan så kanske det hade känts på ett annat sätt. Men nu började jag nästan genast att vantrivas hemma och visste inte vad jag skulle göra med all tid.
– Visserligen har jag flera väninnor och umgås också mycket med mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och jag har alltid gillat att gå långa promenader, sticka och virka och att läsa böcker. Men det är bara roligt när man gjort lite nytta före. Så jag tröttnade på det, säger hon.
Och redan efter tre månader hade hon fått ett nytt jobb, på en bokföringsbyrå i Uddevalla. Där blev hon sedan kvar i fem år innan företaget köptes upp av en större revisionsbyrå, vilket ledde till att byråns anställda fick för lite att göra. Varpå ledningen ville att Ann-Mari skulle sluta.
– De tog ett samtal med mig där de tyckte det inte fanns någon anledning att ha kvar en person som var så pass gammal som jag, när det fanns så många yngre som inte heller hade tillräckligt att göra. Där kände jag av en ålderism, och det var jobbigt.
Men knappt ett år senare, 2010, hade hon fått jobb på advokatbyrån igen, först som vikarie och sedan som heltidsanställd ekonomiansvarig.
Fast sedan, efter nästan tio år, kom alltså stroken emellan.
Vad har hon då gjort av den senaste tiden som mer eller mindre motvillig pensionär? Jo, först skaffade hon en katt som sällskap. När det inte fungerade, eftersom den bara ville ut från hennes lägenhet, beslöt hon i stället anta ett erbjudande om att bli kassör i PRO, Pensionärernas riksorganisation, i Uddevalla.
För det ger henne ändå möjlighet att fortsätta jobba med ekonomi, liksom att efter pandemin kunna delta i olika aktiviteter och ha många sociala kontakter, resonerar hon.
Sedan hon nu blivit pensionär igen så har hon också fortsatt att sköta bokföringen åt en vän liksom åt ett egenföretagande barnbarn.
– Det går inte att släppa helt, säger Ann-Mari Niklasson.
Margareta, 69, har gått ned på 30 procent
Deltidsarbete under många år påverkade Margareta Arenås beslut att fortsätta jobba efter 65 – för att dryga ut kassan. Men också för lusten att jobba.
Fotoo: Christopher Hunt
Vid 64 års ålder insåg lantmätaren Margareta Arenås att hon hade hamnat i en klassisk kvinnofälla. Efter allt deltidsarbete när barnen var små skulle pensionen bli låg.
Först nu, vid 69, funderar hon på att lämna arbetslivet. Men att Margareta har fortsatt jobba på teknikkonsultkoncernen Sweco i Falun och Stockholm har också berott på att hon fortfarande tycker att jobbet är roligt och känner att hon är uppskattad både av kollegor och kunder.
– Annars hade jag så klart inte varit kvar, säger hon.
Visst hade Margareta anat att pensionen skulle bli låg till följd av allt deltidsarbete under de tre döttrarnas uppväxt.
– Men vid 64, när jag tog reda på hur mycket jag skulle få, insåg jag hur lite jag tidigare har funderat på pensionen.
Då hade hon länge varit separerad från barnens far. När döttrarna kom, i tät följd på 1980-talet, var hon och mannen överens om de inte skulle vara så mycket på förskolan eller fritids.
Men för att göra det möjligt blev det Margareta som gick ner i arbetstid, medan mannen fortsatte med sitt heltidsarbete. Först 2001, efter sammanlagt 18 års mammaledighet och deltidsarbete, började hon jobba heltid igen.
Det fortsatte Margareta sedan med till 2019. Förra året gick hon ned till 40 procent av arbetstiden och i år jobbar hon 30 procent.
– Det är jättebra att ha kunnat göra så. För samtidigt som det höjer min pension är det ett bra sätt att fasa ut och kunna överföra kunskap till mina kollegor under det här året. Sedan får vi se.
– Snart ska jag väl ändå sluta, men det har jag i och för sig sagt flera gånger förut. Och kanske kan jag ändå fortsätta jobba lite timmar ibland.
2019 flyttade Margareta från Falun till Stockholm, främst för att ha närmare till barn och barnbarn. Och under hela pandemin har hon jobbat på distans.
Om hon pensionerar sig nästa år, vid 70 års ålder, kommer pensionen att vara betydligt högre än om hon hade lämnat arbetslivet vid 65.
– Det är lätt att vara efterklok. Och nu kan jag ju tycka att jag borde ha tänkt mig för och i alla fall krävt att min sambo satte av pengar till mig, via en försäkring eller så, för all tid jag var hemma med barnen.
Respekterad efter 30 år på Telia
67-årige ”silverräven” Hans Ahlsmo känner inte av någon ålderism – tvärtom känner han sig respekterad för sin kompetens. Att jobba 60 procent passar honom perfekt.
Foto: Christopher Hunt
67-årige civilingenjören Hans Ahlsmo beskrivs som ”en av våra kära silverrävar”, av en kollega på Telia, där hans långa erfarenhet och speciella kompetens har gjort honom svår att ersätta.
För ett par år sedan beslöt han att utnyttja möjligheten till flexpension och gå ner till 60 procent av arbetstiden. Ett beslut som främst berodde på att han länge lagt mycket tid på att hjälpa sina föräldrar.
– I och med det hade jag inte så mycket egen ledig tid. Så att kunna jobba mindre har betytt väldigt mycket, säger han.
Något han också uppskattar är att han själv har fått bestämma att han nu jobbar heltid tisdag till torsdag och är långledig varje helg. Då hinner han också fiska, spela golf och träffa vänner.
Efter en drygt 30-årig anställning på Telia, tidigare Televerket, och de stora omställningar och neddragningar som gjorts, tillhör han nu en liten kvarvarande grupp experter på fast telefoni.
Han upplever att alla i gruppen får mycket uppskattning.
– Alla vet ju att mobiler och internet är framtiden. Och när vi nu är ganska få kvar som ansvarar för alla telefonstationer och plattformar som används för den fasta telefonin, så vill så klart många att vi stannar kvar för att hjälpa till med övergången till det nya, säger Hans.
I hans arbetsuppgifter ingår att vara mentor för att överföra kunskap till kollegorna.
– Tekniskt sett har jag gjort min hemläxa genom att följa med i den nya tekniken. Jag har exempelvis varit drivande för att så mycket IP-telefoni går på Telias nät i dag och har också varit med och skrivit några av specifikationerna för det.
– Och eftersom jag känner en stark lojalitet mot Telia och mina medarbetare så känns det viktigt att bygga upp kunskap hos dem så att de växer in i sina roller och på lite sikt klarar det här.
Någon ålderism har han aldrig känt av.
– Jag tycker snarare att det finns en stor respekt för kompetens och erfarenhet.
Läs mer om åldersfördomar:
Pension vid 65 stark norm
John Mellkvist kämpar mot ålderismen
