Dora Gómez jobbade på det statliga postverket när hennes intresse för fackliga frågor tog fart för nio år sedan. Numera är verket nerlagt, "som i resten av världen" som hon säger, och colombianska företag och privatpersoner budar sina brev och räkningar till varandra i stället. Dora Gómez och några av hennes forna kollegor har påpassligt startat en egen budfirma med femton anställda som heter Colombiapost. Sedan juni förra året har de tillstånd att agera på marknaden som de stora i branschen och varje förmiddag är hon ute och raggar kunder. På eftermiddagarna, många kvällar och varje lördag jobbar hon fackligt. Hon har nyligen valts till generalsekreterare för hela det privata postfacket.

Men innan hon fick den positionen var hon tvungen att knäcka en korrupt fackklubb och stå emot hot från både arbetsgivare och demobiliserade paramilitärer.

Utbyte med Kanada

För nio år sedan, när Dora Gómez fackliga arbete fortfarande var rätt osynligt, kom en inbjudan från Kanada. Postarbetarna där ville utbyta erfarenheter med sina colombianska kollegor. Tre personer var välkomna och en av dem skulle vara kvinna. Det sista var ett krav. Ordföranden ogillade tanken på att ta med henne, men han hade inget val.

 - På väg till Kanada påminde han mig om att jag var ny och att jag bara skulle svara ja och hålla med om någon frågade mig om något.

Panflöjten i Dora Gómez mobil spelar uppfordrande. Hon ber om ursäkt, hon måste svara. Hon ska till Costa Rica om två dagar, de jobbar för att organisera personalen inom DHL, men det är problem med hennes visum. Vi har stämt träff på IMP, den colombianska kvinnoalliansen för fred, och en assistent kommer med vatten till oss där vi sitter i ett hörn under ett plasttak som förgäves försöker stå emot solen som bränner rakt uppifrån. Dora Gómez reser sig och går en lov runt bordet medan hon pratar. Samtalet avslutas, hon ler mot oss och sätter sig igen. Det verkar lösa sig.

I Kanada fann hon sig plötsligt sitta framför tjugofem medlemmar som ville intervjua henne om hur hon lade upp sitt fackliga arbete.

- Jag sa som det var, att jag var med som utsmyckning. Det gillade inte min ordförande, som blev arg och förolämpade mig vilket tolken inte var sen att förmedla. Då hutade kanadensarna åt honom och sa att "nu är du i Kanada och här lyssnar vi på vad kvinnorna har att säga", säger Dora Gómez och skrattar.

Kvinnorna i det kanadensiska facket visade hur de jobbade och Dora Gómez insåg att hon kunde göra mycket för att förbättra situationen på sin arbetsplats utan pengar och utan att gå via männen. Stärkt av allt det nya skapade hon vid hemkomsten en kvinnoavdelning inom facket.

Korrupt fack

Ordföranden var tvungen att utåt sett visa henne respekt, annars hade han förlorat ännu mer av sitt anseende, men under ytan pågick otrevliga saker som hon snart blev varse. Det fanns en allians mellan arbetsgivaren och topparna i facket, och de höll på att göra slut på företagets tillgångar inför en privatisering.

- Jag var beredd på att bli angripen och hade jag bjudit in representanter från centralorganisationen och andra fackföreningsledare som vittnen, säger Dora Gómez.

Vittnena blev varse att fackordföranden och flera andra på Doras arbetsplats var korrupta, och de korrumperade kastade i sin tur ut Dora Gómez ur klubben.

Nu stod hon utan fackförening och det betydde att hon lätt hade kunnat bli avskedad. Därför var det viktigt att snabbt bilda ett nytt fack. 

- Den dagen föddes fackföreningen för Colombias postarbetare, säger Dora Gómez.

Att få den registrerad var dock ett problem. Myndigheterna drog på beslutet för de ville inte ha några protester vare sig mot privatiseringen eller mot paramilitärerna, som från 2003 och framåt skulle få en chans att anpassas i samhället. Statliga företag var skyldiga att ta emot sin kvot vilket skapade mycket rädsla hos medarbetarna.   

Hotades för sin kritik

- Etthundrafemtio personer började hos oss. De flesta var demobiliserade paramilitärer, några kom från gerillan, och de flesta var män och vi visste att många av dem var mördare. De började sälja droger på arbetsplatsen. När jag fick höra att de trakasserade andra anställda kände jag mig tvingad att gå till ledningen och anmäla dem.

Men ledningen som hade ett ont öga till Dora Gómez och hennes kamp för rättvisa gjorde inget mer än att avslöja hennes namn för paramilitärerna. Det ledde till att hon och andra i det nya facket blev hotade. Kanada hjälpte klubben med både moraliskt och ekonomiskt stöd och Dora Gómez och hennes kollegor kunde fortsätta att arbeta i hemlighet i hennes lägenhet. Nu började de även titta på möjligheterna att organisera privatanställda i postbranschen. Snart skulle de ju själva inte vara statsanställda längre.

Turerna med privatiseringen, som antog formen av en nedläggning tills alla anställda var borta, var komplicerade. 810 personer hade slutat självmant efter ett erbjudande om en mindre summa pengar, 1 200 blev kvar tills de för fyra år sedan tvingades ut på en fotbollsplan av kravallpolis: ni och ni och ni är avskedade, adios! Den decimerade skaran på 300 personer jobbade kvar till den slutliga dödsstöten i december 2008.

Panflöjten börjar låta och tar högre och högre toner tills Dora Gómez svarar. Det är kvavt härinne, men medan energinivån har dalat i våra kroppar tycks den ha stigit i hennes. Ändå är hennes dagar fyllda av arbete, från sex på morgonen till sent på kvällen, sex dagar i veckan.

- Just nu försöker vi organisera brevbärare, som jobbar som frilans, och sedan kommer vi att bli en starkare kraft att räkna med, säger hon när hon avslutat samtalet.

Hur hög är medlemsavgiften?

- Vi tar inte ut någon avgift från medlemmarna. Det beror på att vi inte vill bli sammankopplade med det gamla facket som roffade åt sig pengarna. Vi får en del bidrag och anordnar loppmarknader och liknande.

Känner du att du har fått offra mycket?

- Si, mucho. Jag har inte hunnit med min familj. Min son jobbar här i Colombia och min dotter bor i USA. Jag hinner inte besöka vare sig dem eller mina syskon, men de har alltid förstått mig och stöttat henne.

Vad har det fackliga arbetet gett dig?

- Mycket smärta och tårar. Av oss tre som jobbade närmast varandra är det bara jag kvar. En har fått asyl i Kanada och den andra har dött i en hjärtinfarkt. Men ändå måste man fortsätta kampen. Utmaningen är att så ett frö som kan växa vidare.

- Mitt mål är att vi har organiserat fler folk tills jag går i pension om två år. Då ska jag vila och resa. Nu när jag reser ser jag bara hotellrum, flygplatser och möteslokaler. Min dröm är att se Europa med barnbarnen.