Ansvaret för den ekonomiska tryggheten för arbetslösa har gradvis flyttat från staten till fackföreningar, försäkringsbolag och andra aktörer. Det visar Jayeon Lindellee, forskare vid Lunds universitet, i sin avhandling.
Tanken med a-kassan var länge att den skulle motsvara ungefär 80 procent av den inkomst man hade när man jobbade, men för de flesta är det inte så. Anledningen är att taket i a-kassan inte har höjts i takt med löneutvecklingen.
– Indexeringen av a-kassan togs bort i början av 90-talet och sedan dess har taket bara höjts några enstaka gånger. Det innebär att inkomstbortfallsprincipen har blivit urholkad, säger Jayeon Lindellee.
I slutet av 90-talet började inkomstförsäkringarna dyka upp. De är utformade på olika sätt, men innebär ofta att en arbetslös får en högre andel av sin tidigare lön under längre tid. Dessutom finns omställningsavtal som ger arbetslösa hjälp att hitta ett nytt jobb och ibland också ekonomisk ersättning.
Ofta ingår en inkomstförsäkring i medlemskapet i en fackförening. Det innebär i sin tur att det kan vara stor skillnad i vilken ersättning man får beroende på om man är medlem i ett fackförbund eller inte och vilket fackförbund man är medlem i.
– Oftast är det de personer som är minst etablerade på arbetsmarknaden som har minst tillgång till kompletterande ersättningar. Vilken ersättning man får beror i dag på vilken arbetsplats man är på, vilken anställningsform man har och vilket fackförbund man är med i, säger Jayeon Lindellee.
Hon tror dessutom att omställningsavtalen och inkomstförsäkringarna har minskat pressen på politikerna att höja taket i a-kassan.
Även TCO har undersökt varifrån ersättningen vid arbetslöshet, sjukdom och föräldraledighet kommer. I rapporten ”Tryggheten, staten och partsmodellen” konstaterar organisationen att den ekonomiska tryggheten i hög grad är beroende av de kompletterande ersättningar som kollektivavtalen ger.
TCO:s förklaring till det är att ersättningen i de allmänna försäkringarna har sänkts och minskat i förhållande till löneutvecklingen.
I förordet till rapporten skriver Eva Nordmark, ordförande i TCO, att staten måste ta ett större ansvar: ”Kollektivavtalade försäkringar eller försäkringar som erbjuds medlemmar i fackliga organisationer ska aldrig och kan aldrig ersätta offentliga försäkringar. (…) Staten måste ta ett större ansvar för sin del och rusta upp de offentliga trygghetssystemen. Taken måste höjas och räknas upp i takt med lönerna.”
