Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

800 anmälde diskriminering på jobbet

Det är i arbetslivet och i utbildningsväsendet som mest diskriminering sker. Antalet anmälningar om sexuella trakasserier har – trots MeToo – inte ökat. Det visar årsstatistik från Diskrimineringsombudsmannen, DO.
Ola Rennstam Publicerad
Colourbox
De flesta anmälningar som DO får in rör funktionsnedsättning och etnisk tillhörighet. Colourbox

Förra året fick DO in 2 567 anmälningar, vilket är 92 fler än under 2017. Anmälningarna rörde i de flesta fall upplevd diskriminering inom arbetslivet, totalt 807 stycken, samt utbildningsområdet.

I likhet med tidigare år dominerade anmälningar om diskriminering som har samband med funktionsnedsättning eller etnisk tillhörighet. Även kön eller ålder är kategorier med många anmälningar.

– Mönstret om vad som anmäls och på vilka grunder står sig år efter år. Vi är försiktiga med att dra för stora växlar på statistiken för vi vet att det är en liten den av den upplevda diskrimineringen som anmäls och att det finns ett stort mörkertal, säger utredaren Katarina Rouane.

Det är inte ovanligt att en anmälare uppger att diskrimineringen de upplevt haft samband med fler än en diskrimineringsgrund, bland annat syns ett samband mellan etnisk tillhörighet och religion. Könsfördelningen mellan män och kvinnor var, precis som tidigare år, jämn bland de som anmäler.

Enligt DO går det inte att se någon ökning av antalet anmälningar om sexuella trakasserier, trots den ökade uppmärksamheten med anledning av #MeToo. Under 2018 fick DO in sammanlagt 197 anmälningar om sexuella trakasserier, varav flertalet rör utbildningsområdet. Det är ungefär samma nivå som tidigare år.

– En del är att den som upplevt sig sexuellt trakasserad i första hand ska vända sig till sitt fackförbund och till oss om man inte är med i facket. Men även här finns ett stort mörkertal, vi tolkar inte dessa siffor som att problemen har minskat, säger Katarina Rouane.

Under 2018 inleddes 51 granskningar utifrån de anmälningar som inkommit. Det är 14 färre än under året dessförinnan. DO har det gångna året valt att prioritera den allmänna tillsynen, alltså där myndigheten granskar arbetsgivarnas förebyggande arbete, enligt Katarina Rouane.

– Vi tror att det förebyggande arbetet, att nå ut med information för att stödja arbetsgivare att göra rätt, är effektivare. Att vi samtidigt inlett färre särskilda tillsyner har lett till att vi tagit färre ärende till domstol, det hänger ihop, säger hon.

DO-anmälningar 2018

2 567 anmälningarna, varav 807 om arbetslivet. Av dessa anmälningar rörde etnisk tillhörighet (254), kön (170), ålder (151), funktionsnedsättning (145), religion eller annan trosuppfattning. (52) och könsidentitet (18).

Diskrimineringsgrunden fördelades på funktionsnedsättning (740), etnisk tillhörighet (734), kön (386), ålder (305), religion (146), missgynnande i samband med föräldraledighet (85), könsidentitet (68).

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz