Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Svensk konsensus i kampen mot corona

Den svenska linjen i coronakrisen – rekommendationer i stället för förbud, proffs som bestämmer i stället för politiker – avspeglar samförståndsandan i svenskt arbetsliv. Det menar två ledarskapsforskare vid Handelshögskolan.
Johanna Rovira Publicerad
Jessica Gow / TT
I Sverige har det växt fram en starkt uttalad ledarskapsfilosofi om att låta proffsen bestämma, menar forskarna bakom studien. (På bilden Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen, tillsammans med statsepidemiolog Anders Tegnell). Jessica Gow / TT

Medan ledare i all världens länder pekar med hela handen och stänger ner och stänger in, väcker Sveriges mildare recept på hur coronasmittan ska bekämpas, förundran, misstro och nyfikenhet internationellt. Ska man lita mer på experter än på valda ledare? Och kan tilltro till människors förmåga att tänka själva och ta eget ansvar verkligen funka?

Enligt ledarskapsforskarna Ingalill Holmberg och Pernilla Petrelius Karlberg, skulle ett annat angreppssätt inte fungera här. Ett ledarskap som inte fångar grundläggande värderingar i samhället är dömt att misslyckas, menar de, och det svenska samhällets syn på ledarskap präglas av arbetslivet. 

– De senaste åren har det växt fram en starkt uttalad filosofi om att låta proffsen bestämma, i synnerhet inom den offentliga sektorn, säger Pernilla Petrelius Karlberg.

– Men tillit, relationer och teamarbete präglar även den privata arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder finns det en stark konsensuskultur, man förväntar sig att man ska bli sedd, hörd och lyssnad på. Sedan finns det så klart undantag.

Den myndighetsutövning och ledarskapspraktik som visar sig i bekämpningen av coronaviruset avspeglar föreställningar om hur makt och inflytande bör utövas i en demokrati där teamarbete, dialog och kunskap är starka värderingar, skriver forskarna i en artikel som publicerats på Handelshögskolans hemsida.

– Det finns ingen acceptans i Sverige för någon som går in och pekar med hela handen, säger Pernilla Petrelius Karlberg, som tror att fackets roll och den samförståndsanda som genomsyrar arbetsmarknaden, har betydelse för att invånare i Sverige faktiskt ställer upp på att ta ett gemensamt samhällsansvar.

– Samarbete genomsyrar hela vårt samhälle och det är unikt att det anses så självklart för företagen att facken ska vara ombord. Att bjuda in facket att sitta med i styrelser uppfattar man till exempel som rena galenskapen i anglosaxiska länder.

Om den valda vägen också är den bästa för att bekämpa coronavirusets framfart återstår att se, menar forskarna. Visar det sig att det inte är det, kan det bli problem att utkräva ansvar när det inte finns en ledargestalt att lägga skulden på.

– Någons huvud måste rulla, men vems?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.