Livet är ingen enkel sak. Det är en kamp och en förhoppning om något annat. När Rose i en av novellerna i Tiggarflickan funderar över hur det kom sig att hon, mot bättre vetande, gick tillbaka till Patrick låter det så här: "Det som hon aldrig sade till någon, aldrig anförtrodde någon var att hon ibland trodde att det inte varit medlidande eller habegär eller feghet eller fåfänga, utan något helt annat, något i stil med en dröm om lycka".
Det finns en tilltalande enkelhet hos Munro. Men bara på ytan, hon blir aldrig banal. Språket är exakt, texterna är fyllda av iakttagelser som får en att känna sig delaktig. Som läsare drabbas man ofta av en aha-upplevelse. Man lär sig något nytt samtidigt som man känner att det här visste jag ju redan - fast någonstans långt inom mig.
Ibland har jag hört dem som säger att Munros noveller inte berör dem, att de är för tama. Jag håller definitivt inte med, utan tar det som intäkt för hur bra hon är: hennes berättelser är öppna för alla typer av läsning och tolkning. Tiggarflickan, skriven på 1970-talet och utgiven på svenska första gången 1984, är inget undantag.
