Jag tycker att den är ganska så snygg, sajten Vad står på spel. Överst på sidan ett teveklipp, just den här dagen är det Sveriges kommuner och landstings förhandlingschef som säger att det inte blir några centrala löneökningar för lärarna. I botten de tre redaktörerna och de inslag som de rekommenderar. Mats Bergstrand, tidigare debattredaktör på DN, gillar till exempel ett avsnitt där Sacos ordförande kräver större lönespridning.
Vad tycker då Bergstrand om att tvingas knäcka extra för en arbetsgivarsajt? Förnedrande? Nej då, inte alls. "Hela poängen med satsningen är att det ska vara en bred och allsidig belysning av avtalsrörelsen", säger han under sin presentation på sajten.
Jag antar att redaktörerna, alla kända från "riktiga" medier, ska skänka en air av tyngd och opartiskhet åt sajten. Men jag har svårt att se att "bred och allsidig" är en korrekt beskrivning. De senaste teve-inslagen är i tur och ordning: en förhandlingschef på Sveriges kommuner och landsting som säger att lärarna inte kan få några centrala lönepåslag, Swedbank berättar hur man ska få ordning på bonussvineriet, en chefredaktör för en nyliberal tidskrift påstår att det är för dyrt att anställa ungdomar och en av vice riksbankscheferna påpekar hur viktigt det är att industriproduktionen tar fart igen.
Det känns väl lite så där vad gäller allsidigheten.
Men uppenbarligen funkar det. I alla fall om man ska tro den ansvarige utgivaren Nicklas Mattsson. Enligt honom har sajten 5 000 besökare per dag. Tanken svindlar. Även om vi bara räknar vardagarna betyder det över 100 000 varje månad. Det är verkligen, precis som Mattsson säger, extremt.
Nu ska man nog ta den siffran med en nypa salt. Siffror är siffror. I nätvärlden är de också ofta ren luft. Det kan ju faktiskt vara samma 5 000 som går in varje dag. Och hur många träffar skapas exempelvis av sökmotorer, alltså inte människor som letar information?
I det här fallet har man extra anledning att vara skeptisk, menar jag. Det ligger i sakens natur. Själv känner jag ingen - det är jag hundra på - som av något slags privat intresse skulle ägna tid åt att läsa om avtalsrörelsen. Och jag tror inte att min bekantskapskrets är särskilt udda. Det räcker med att lyssna av vilka program folk kollar på i allmänhet: det är danstävlingar och förnedringsteve. Hur samhällsintresserad man än är, inte plågar man sig med att titta på Teknikföretagens vd Anders Narvinger, filmad rakt upp och ned, när han kräver ettårsavtal.
I sådant fall är man nog en aning speciell.
Alltför många av det slaget lär inte finnas.
Nej, arbetsgivarteven är nog mest till för dem själva. Kanske kan det skapa lite större enighet i leden jämfört med förra avtalsrörelsen då den inbördes osämjan var det som skapade störst rubriker.