Hon var fyra år i augusti 1968 när sovjetiska trupper intog Prag. Det var början till slutet för hennes barndomsidyll. Föräldrarna var forskare. I början försökte de stå emot den nya regimens kontrollverksamhet. Sedan for de till Sverige och blev utlänningar. Dottern avvek från mängden bara genom sitt namn. Hon blev mobbningsoffer.
Janouch berättar sin historia ur barnets synvinkel, kronologiskt och detaljerat, särskilt när det gäller förhållandena i det förlorade landet. Som läsare efterlyser jag framför allt ett mer bearbetat språk. Ävensom reflektioner av den vuxna Katerina Janouch.
