När går man över gränsen? När tjänar man för mycket?
Det är omöjligt att ange exakt.
Men det är klart att det vänder sig i magen på folk när de hör talas om pensionsavtal på flera hundra miljoner kronor. Och det är klart att man undrar om bankdirektörer och vd:ar verkligen är värda 10 eller 20 miljoner i lön. Gör de verkligen så mycket nytta? Är de typ 50 gånger effektivare än en vanlig anställd?
Har deras löner överhuvudtaget med deras prestationer att göra? I sådant fall har de inte lyckats göra det begripligt. En opinionsundersökning från Demoskop för ett tag sedan visade att tre av tio tillfrågade anser att vd:n för ett stort bolag har ganska liten eller mycket liten påverkan på företagets resultat.
Ändå är de här summorna som folk upprörs över småpotatis om man jämför med vad exempelvis de största fotbollsstjärnorna drar in.
Den bäst betalde, David Beckham, tjänar 363 miljoner kronor om året. Det är ganska exakt en miljon om dagen. Och det bara för att sparka på en boll. Det om något borde vara upprörande.
Så är det inte. Demoskopundersökningen visar att välbetalda idrottare och popartister i stor utsträckning får stöd för höga löner.
Förklaringen kan vara att deras arbete går att bedöma för var och en som har ögon att se med. Varje bollkontakt, varje rörelse, varje litet steg de tar på plan bevakas av dussintals tevekameror och miljontals människor. De är helt genomlysta.
David Beckham är givetvis ruskigt överbetald. Lika solklart är att även tvåan på listan, Barcelonas Lionel Messi, får groteskt mycket pengar. Med den lönen, 320 miljoner per år, skulle han kunna nöja sig med att jobba några månader och ändå leva gott resten av livet.
Ändå. När man ser Messi i aktion, som i förra veckans hemmamatch mot Bayern München, faller alla invändningar. Det är stor spontan konst. Det är så vackert och njutbart att man villigt skulle unna honom 320 miljoner bara för den matchen.
