Svante Nycander har ägnat mycken möda åt att forska kring den svenska arbetsmarknaden och dess funktionssätt. Ett av hans bärande teman har varit och är fortfarande att det var ett stort misstag av den politiska sfären med Olof Palme i spetsen att lägga sig i partsförhållandena på arbetsmarknaden. Den fungerar bäst när parterna genom att sluta kollektivavtal själva gör upp om sina mellanhavanden.
Det här tunna häftet har han ägnat åt Lagen om anställningsskydd (LAS). Nycander går så långt som till att förklara att LAS var en bidragande orsak till att den berömda svenska modellen med arbetsfred och ständigt stigande levnadsstandard upphörde att fungera på 1970- och 1980-talen. Det mesta i 1970-talets radikala arbetsrätt har flertalet arbetsgivare kunnat försona sig med - men inte när det gäller principen "sist in - först ut".
Nycander förespråkar, helt enligt sina principer, ett nytt huvudavtal där produktionens behov av kompetens och effektivitet väg mot behovet av trygghet för de anställda. När han går vidare i resonemanget på den här punkten märker man att han har Saltsjöbadsavtalet från 1938 i tankarna. Frågan är emellertid om det möjligt att gå tillbaka till det läget. Vid den tidpunkten var SAF och LO så dominanta på avtalsmarknaden att de kunde genomdriva sina intentioner mot trilskande viljor på respektive håll. Idag är verkligheten mera komplicerad. Vilket är det sammanhållande och disciplinerande kittet som skulle hålla ihop den av Nycander föreslagna avtalsregeln.
