- Naturen är på väg att haverera, suckade en reptilskötare på Furuvik och berättade om jättesköldpaddorna Bibo och Poldi som nu skilt sig efter 115 års äktenskap.
- Sånt händer bara inte, konstaterade hon bekymrat och fortsatte med jeremiader om den smältande polarisen.

Jag tänkte svara något rappt och roligt, men bet ihop. Det berodde inte enbart på att jag kom att tänka på vargolyckan på Kolmården utan också att jag i sommar personligen fått uppleva naturens makt. Och dess hämndlystnad.

Det började med att de spanska mördarsniglarna fick för sig att besöka sin landsmaninnas nyförvärvade trädgård. Efter att ha skövlat min salladsodling hela tre gånger och glufsat i sig liljeskotten fick jag nog och förklarade krig. Ölfällor syntes mig som ett ofantligt slöseri med god dryck, så jag gick helt sonika ut i skymningen och petade ner varenda brun slemklump jag kunde finna i en stor hink som jag med varm hand överlämnade åt maken att ta hand om.

Denne något blödige man, brydde sig inte om att ta död på sniglarna utan tömde hinken i diket på andra sidan vägen, varför sniglarna raskt kravlade tillbaka in i trädgården och dessutom passade på att berätta vitt och brett för alla sniglar de mötte på vägen vilken utomordentligt gästfrihet som visades i vår trädgård.

Invasionen var ett faktum. Det var dags för det tunga artilleriet - en hink med salt vatten. I denna upplöstes de små spanskättlingarna till en slemmig illaluktande sörja, men det besynnerliga var att antalet sniglar fortsatte att vara konstant. Varje kväll hittade jag ganska exakt 200 nya mördarsniglar i trädgården. 

Oförtrutet fortsatte jag ändå min kamp trots att mördarsniglarna uppenbarligen reinkarnerades till ovanligt aggressiva mördarmyggor som attackerade mig så fort jag visade mig med hinken. Jag spottade naturen i ansiktet och krängde på mig en burkaliknande konstruktion och fortsatte jaga sniglar tills en kväll då jag sträckte ut handen efter en ovanligt fet rackare som kurade under en trädgårdsstol.

Just som jag skulle knipa tag över dess rygg upptäckte jag att den var luden....

Och här behöver jag troligtvis inte förklara mer för alla som liksom jag lider av en förlamande gnagarfobi - bara tanken på att jag var så nära att vidröra ett råttdjur ger mig än i denna stund intensiv hjärtklappning.

Skrikande rusade jag in i huset och erkände mig besegrad. Naturen hade vunnit - sniglarna får nu frossa bäst det gitter i vad som återstår av mina odlingar. När polarisen smält kommer trädgården troligtvis att ligga under vatten i alla fall.

Men fram till dess kunde både facket och dess medlemmar kanske lära ett och annat av naturens envetenhet. Obstinata arbetsgivare har liksom snigeljagare, alltid en akilleshäl - hjälper inte strejkhot och stämningar kan det mycket väl vara en liten murvel som får arbetsgivaren att kapitulera.  Hör gärna av dig till Kollega och berätta om du blivit lumpet behandlad av din arbetsgivare .