Igår inleddes Almedalsveckan med att Lars Ohly intog talarstolen. Det är ett av totalt 1 041 arrangemang om alltifrån vårdval, löneökningar, bistånd, klimatavtal och Eco-driving till kvinnomisshandel.

Det säger sig självt att i den floden drunknar många små fiskar. Jag menar, vem har lust att gå på ett seminarium klockan åtta på morgonen med titel Finns svensk naturgas? Eller höra mer om utvecklingen av relationerna "inom det sociala området" mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting, och de idéburna organisationerna?

Bara som två exempel ur högen.

En grupp som får ut mycket av Almedalsveckan är givetvis politikerna. I alla fall om man tittar på mediebevakningen. Av de 20 personer som fått mest uppmärksamhet under de senaste fem årens Almedalsveckor är det bara två - Svenskt Näringslivs Urban Bäckström och Lärarförbundets Eva-Lis Sirén - som inte är politiker. Det visar den genomgång som pr-företaget Hill & Knowlton gjort av rapporteringen i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och nyhetsbyrån TT.

Men alla de andra då?

I fjol fick mindre än 5 procent av de icke-politiska arrangörerna någon uppmärksamhet i medierna.

Vad ger Almedalsveckan en facklig organisation som Unionen till exempel? Är det en viktig arena för att öka förbundets möjlighet att påverka?

Svaret beror sannolikt på vem man frågar. Somliga skulle antagligen säga att det är att kasta pengarna i sjön. Andra att det ger en hel del. Personligen lutar jag åt det senare. Utöver att få medial uppmärksamhet handlar Almedalsveckan mycket om att träffa folk och knyta kontakter. När annars är så många makthavare samlade på en och samma plats samtidigt?

Andra som, vid sidan om politikerna, garanterat får ut något av Gotlandsvistelsen är journalisterna. I fjol var vi 362 stycken på plats som drack gratisvin, minglade och kände oss lite småviktiga.