Bäva månde du Stephen King, ty dina dagar som skräcken oförliknelige konung äro räknade. Darra inför John Ajvide Lindqvist, som tycks ha en lika oförställd dödsångest som du och liksom du insett det kusliga med hämnande mobboffer (särskilt om de citerar Morrissey) det ohyggliga med förlorade barn och det nervkittlande med en vardag där såväl det övernaturliga som fasan i vanlig mänsklig ondska lömskt smyger sig på.
Och allt utspelar sig dessutom i svensk skärgårdsidyll. Kan det bli bättre?
Anders sexåriga dotter Maja försvinner en vinterdag och några år senare åker Anders tillbaka till Domarö för att supa skallen av sig. Undan för undan uppdagas rysligheter med öns invånare och historia, för att inte tala om det fasansfulla havet. Och vore det inte för det något svårsmälta slutet (bara för att man som läsare köper magi och övernaturliga fenomen går man faktiskt inte på vad tok som helst) torde Människohamn skrämma skiten ur såväl King som hans fans.
