Är den bra? undrade en vän. Frågan gjorde mig mållös. Är man torsk så är man. Då känns ett ord som bra onånting. Oväsentligt. Onöjaktigt.
Ska man bara läsa en enda fantasybok i sitt liv ska man inte läsa Kråkornas fest. Man ska läsa Kampen om järntronen, ettan i Martins serie Sagan om is och eld. Med största sannolikhet blir man helt besatt och kan knappt bärga sig till nästa del och sen spelar det liksom ingen roll om någon enstaka bok är bra eller mindre bra. Man bara måste läsa.
Visst saknar jag vissa favoritfigurer i Kråkornas fest - eftersom Martin är en lömsk jävel, som inte håller sig till äventyrskoden att goda ska överleva och onda dö, utan sätter punkt för hög som låg utan urskiljning, blir jag nervös när vissa karaktärer jag fastnat för är ute ur handlingen. Men författaren påstår att det är av utrymmesskäl och att jag får återse dem i femte boken, som finns på engelska. Och är man torsk så är man - då kan man faktiskt inte vänta på den svenska översättningen.
