Varje år i början av juni fylls gatorna av lastbilar med tonåringar som skriker ut sin glädje över att tolv års plåga är över. Det är förståeligt.
Däremot är de fjantiga mössorna obegripliga. Det har gått ett halvsekel sedan gymnasieskolan öppnades upp. Studentexamen finns inte längre. Mössorna är en symbol för ett fördemokratiskt system som (nästan) ingen vill ha tillbaka.
Den 6 juni inträffar ännu en makaber tillställning. Då ska det viftas med flaggor och bugas för kungen. Att det finns andra länder som firar sina nationaldagar med tokfrenesi är knappast anledning för oss att också göra det. Nationalism har aldrig lett till något gott.
Och vad är nationen Sverige egentligen? Vad är det som förenar låt oss säga en stockholmare och en Ystadsbo?
Språket? Det är knappt.
Kulturen? Jo visst, de lyssnar kanske båda på Rufus Wainwrigth, läser Harry Potter och ser von Triers senaste film.
Sverige är bara en konstruktion. Varför hänga upp sig på sådant?
EU hade kunnat vara en väg förbi nationstänkandet. Det är det tyvärr inte. Ta bara valet till EU-parlamentet.
Säg till exempel att man gärna vill rösta på högern och är väldigt förtjust i Elmar Broks syn på världen. Elmar Brok är CDU:are från Nordrhein-Westfalen, sitter i parlamentet sedan massor med år och har bland annat fått den fina förtjänstorden Överofficer av Luxemburg. Han är intresserad av europeisk utrikespolitik och att utveckla EU.
Men att rösta på honom går ju inte. De 18 ledamöter som vi utser ska företräda oss, det vill säga alla röstberättigade i Sverige.
I stället kanske man blir tvungen att rösta på ett gammalt högerspöke som Gunnar Hökmark med rötterna i Ystad.
Och då är man där igen: vad är det som säger att en stockholmare inte kan ha mer gemensamt med exempelvis en kille från Verl i Nordrhein-Westfalen än med en påg från Ystad?
