Det har gått nio år sedan Björn Collarps stora roman Palatsbarnen kom ut. Den skildrar en adelssläkt i S:t Petersburg före och efter som revolutionen.
I nya novellsamlingen är minsta gemensamma nämnare själens och kroppens obotliga ensamhet. Det må vara en prostituerad man i Miami, en nybliven änkling med två vuxna söner eller Östermalmskvinnan som kommer hem till sin man efter en tid på ett behandlingshem. Han tar vänligt emot henne men främlingskapet mellan dem ekar i rummen.
Collarp skriver om människor som har nått sin botten. Han ger interiörer och reaktioner på händelser i små penseldrag där små detaljer är viktiga. Det är stor människokännedom och novellkonst.
