Ponera att du är utsvulten och får välja mellan a) en gratis påse praliner, som du får äta nästan omgående, samt försäkran om en påse nästa månad med eller b) en betydligt mindre påse praliner, som du måste slita för och får äta först efter någon månad samt ingen garanti för om du får någon påse senare. Vad väljer du?
En närstående nittonåring har gått arbetslös sedan hon gick ut gymnasiet i våras. Hon går på något som kallas jobbgaranti - vän av ordning skulle kunna tro att jobbgaranti betyder att man garanteras jobb, men så är uppenbarligen icke fallet. 19-åringen besöker sin arbetscoach, söker anvisade jobb (varav flera passerat deadline innan hon ens blivit anvisad dem) söker praktikplatser och förtvivlar.
För detta ska hon efter drygt tre karensmånader få något som heter utvecklingsersättning à 134 kronor per arbetsdag eftersom hon inte har a-kassa. Det räcker inte för att bli självständig och försörja sig, men det är ändå något så hon kan bidra symboliskt och äntligen ha lite fickpengar.
Nu hände det sig så att 19-åringen faktiskt fixade påhugg genom kontakter. Hon skulle få hoppa in som timvikarie fem dagar under höstlovet och tjäna 2000 kronor före skatt.
Inga problem, tänker ni - rimligtvis kan hon redovisa de dagar hon faktiskt haft jobb som sedan räknas av utvecklingsersättningen - ungefär som man gör när man går på a-kassa.
Fast här gäller inte rim och reson.
Faktum är att det inte är helt lätt att ta reda på exakt vad som gäller. Inte ens om man är arbetsmarknadsreporter på facket och frivilligt erbjuder sig att kolla upp förutsättningarna.
Jag luskammade Arbetsförmedlingens hemsida, liksom Försäkringskassans (som betalar ut ersättningen) och jag plöjde förordningen om aktivitetsstöd och utvecklingsersättning, men ingenstans framgick det tydligt och heltäckande vad som gäller om man hoppar på ett tillfälligt jobb.
Arbetsförmedlingens rådgivning lät meddela att de behövde en vecka på sig att svara på frågan om det finns någon gräns för hur mycket man får jobba under jobbgarantin. Turligt nog hittade jag en alert och hjälpsam förmedlare som visserligen inte heller visste, men som inte gav sig förrän hon hade svaret:
Jobbar man mer än 20 procent (fyra dagar) under en månad förlorar man rätten till utvecklingsersättning.
Så här står alltså 19-åringen och ska välja mellan att ligga på sofflocket, med bidrag nu och i fortsättningen eller jobba för mindre pengar (lön först i december) samt därefter petas ur jobbgarantin.
Undrar just vad hon väljer.
Fast egentligen får hon inte välja. Blir hon erbjuden jobb ska hon ju ta det, annars petas hon ändå ur garantin.
Så korkat av henne att ens leta jobb på eget bevåg. Det hade varit lönsammare om hon legat kvar på sofflocket och förtvivlat.
Undrar just vilka signaler detta ger dagens ungdom. De kan ha svårt att köpa argument som att de färre men hederligt intjänade pralinerna i påse B smakar bättre - kanske på grund av att deras pannlober inte är färdigutvecklade, kanske på grund av bristande arbetslivserfarenhet eller något annat.
Tämligen snart när tiderna blir bättre och alla 40-talister går i pension kommer de unga att behövas på arbetsmarknaden. Då får man hoppas att de inte växt fast i sofflocket och att de inte dragit slutsatsen att det lönar sig bättre att vara passiv.
19-åringens dilemma löstes för övrigt tillfälligt genom att hon jobbade gratis en dag.
Undrar just vilka signaler det ger arbetsgivarna?