I min värld är Gone girl ingen deckare eller kriminalroman, som man i vissa recensioner och tidningsartiklar kan få intrycket av. Visst finns det ett möjligt brott i botten; en försvunnen hustru, en misstänkt äkta man och en rad omständigheter som tyder på att han har bragt henne om livet. Men egentligen är det en skildring av ett förhållande som vilar på något slags terrorbalans. Som läsare dras du in i huvudpersonernas spel. De vill ha dina sympatier, vinna din gunst. Nick, den otrogne maken, som hoppas att du, läsaren, ändå ska förstå vilken press han levt under, och Amy, den försvunna hustrun som genom sina dagboksanteckningar sedan flera år vill vinna dina sympatier genom sin beskrivning av ett äktenskap i förfall.  
Beskrivningarna av de små detaljerna i en vardag utan lycka fäller mig. Jag lever med Amy och Nick, och för en kort stund tror jag mig ha fått grepp om dem. Det har jag inte.