Förra hösten var det Sandviks förre vd P-O Eriksson som gav sig in i debatten. "Koldioxid är livets gas", skrev Eriksson och blev betraktad som en stolle.
Bland annat på denna plats. "Själv blir jag hellre blåst än låter andra människor bli kokta eller dränkta", skrev jag och syftade på de möjliga konsekvenserna av koldioxidutsläppen.
Nu är det ekonomerna Nils Lundgren och Marian Radetzki som kopplar loss säkerhetsbältena och slänger sig ut. I en nyhetsartikel i Dagens Nyheter hävdar de att hotet om global uppvärmning är överdrivet och att varningarna från FN:s klimatpanel inte ska tas för sanning. Enligt dem avgörs klimatforskarnas slutsatser av hur deras statistiska beräkningsmodeller är uppbyggda. Däremot finns ingen som visar att mer koldioxid leder till farlig global uppvärmning.
De kan ha rätt. Och de kan ha fel. Jag har ingen aning. De flesta människor har, skulle jag vilja påstå, ingen aning.
Däremot har Radetzki utan tvekan rätt när han säger att klimathotet blivit en etablerad sanning. I den allmänna debatten blir den som ifrågasätter det betraktad som mindre vetande, köpt av industrin eller egoistisk i största allmänhet.
Det är inte konstigt: de flesta människor gillar både naturen och katastrofscenarier. Dessutom gillar vi unga, snygga killar som Christian Azar, den svenske professorn som suttit med i FN:s klimatpanel, eller internationella tungviktare som Al Gore, som förlorat ett presidentval mot George W Bush.
Däremot har vi svårt för avdankade vd:ar, som ju företräder särintressen, och ålderstigna nationalekonomer.
Det må vara hänt. Men värre är om tron på klimathotet blivit en tvångströja för forskningen. Yngre forskare vågar inte hävda en annan uppfattning än den rådande, enligt Radetzki och Lundgren. De som gör det riskerar utfrysning och indragna anslag.
I det läget är det klart att forskarna anpassar sig. Man biter inte den hand som föder en.
Det är möjligt att det är överdrivet att påstå att klimathotet blivit en "religiös sanning". Men visst kommer man att tänka på en frireligiös församling när man hör talas om forskarsamhällets krav på inordning.
Den som inte tror tillräckligt mycket får inte vara med.