När jag skulle åka till bokmässan i förra veckan dök det upp en briljant idé - naturligtvis skulle jag ta med mig en rejäl bunt av den ovärderliga fackförbundstidningen Kollega och sprida ut bland de oupplysta mässbesökarna. Efter en del praktiska bestyr lyckades jag faktiskt hämta upp en låda tidningar på Unionens kontor i Göteborg och styrde stegen mot mässan med tidningarna tryggt inpackade i en rullväska.
Efter cirka femhundra meter svor jag inombords åt:
a)min korkade idé att promenera i stället för att ta buss eller spårvagn.
b) de korkade stadsplanerarna som envisats med att belägga varenda trottoar i Göteborg med korkad kullersten. Kullersten!
c) de urbota korkade konstruktörerna av rullväskan som inte tänkt på konsekvenserna att dra väskan över kullersten.
d) den korkade tidningen Kollega som väger på tok för tungt
Svettig och ilsken slog jag mig sen fram (i ett hav av vassa bibliotekariearmbågar och försåtliga lärarben) till den monter som jag hade utsett skulle föräras med vår publikation. Döm om min förvåning när min uppenbarelse inte mottogs med jubel och applåder. Tvärtom fick jag informationen om att tidiningen inte var välkommen eftersom jag:
a) inte anmält i förväg
b) inte betalat en rund summa för att skänka bort tidningarna.
Tanken på ett tidningsbål utanför mässan föresvävade mig, men mina kollegor på hemmaplan föreslog andra lösningar. Det var då jag blev en tidningssmugglare. I skydd av folkmassorna började jag smyga runt på mässan och pytsa ut tidningar lite till höger och vänster. Man kan betrakta det som utrymmesstöld, men jag föredrog att tänka på mig själv som en tidningsfrälsare. Jag spred Kollegas ord till de läshungriga massorna.
När Journalistens chefredaktör försökte överrösta ETC:s i montrarna bredvid varandra, passade jag med darrande händer (p g a kullerstenseländet snarare än ren extas eller rädsla för att bli ertappad) på att lägga en försvarlig bunt Kollegor i montern som ratat mig. En halvtimme senare var de borta. Jag vill gärna tro att de var de lässvultna mässbesökarna som överlyckliga nappat åt sig varsitt exemplar (de var ju väldigt nappningsbenägna visade det sig under minglandet). Var det däremot monterägarna så lär det visa sig när notan dimper ner hos min chef.
Det är då jag också måste förklara varför jag inte hann med att gå på alla seminarier jag föresvävat och varför den nyinköpta väskan ligger fylld med cement på botten av Göteborgs kanaler.
Att vara en förkunnare av en tung tidning har sitt pris.