Bara var tredje chef är kvinna. Det är en låg siffra jämfört med övriga Europa, enligt Dagens Nyheter. Den högsta andelen kvinnliga chefer finns i stället i Lettland, Litauen och Frankrike.
Varför är det då på detta sättet i det som vi ofta själva tror är världens mest jämställda land?
Är det något fel på svenskorna? Är de lata? Vill de inte ta ansvar?
I en artikel i Svenska Dagbladet är styrelseproffset Michael Treschow något på spåret, då han talar om orsaken till att männen lägger beslag på chefsjobben.
- Mina kollegor blir osäkra med kvinnor.
Det är sant, kvinnor kan vara lite skrämmande. De är helt enkelt en smula annorlunda. Och det kan ju vara jobbigt.
Det borde å andra sidan borga för problemets lösning. I dag går det väl knappast att hitta någon som inte tror på mångfaldens välsignelse för kreativt och nytt tänkande.
Därför borde företagens toppgubbar leta med ljus och lykta efter kvinnor, liksom också efter män som är annorlunda än Michael Treschow och hans kompisar.
Men det är knappast enbart männens osäkerhet som hindrar kvinnorna från att bli chefer. Eller är svenska män i chefsställning skrajsnare av sig än exempelvis sina lettiska kollegor?
Svenskt Näringsliv pekar på några förklaringar: kvinnor i Sverige jobbar ofta i offentlig sektor där antal chefsjobb är färre, de jobbar deltid och de startar inte företag i samma utsträckning som i andra länder. Lösningen skulle bland annat vara att uppmuntra kvinnor att starta eget, särskilt inom vård och omsorg.
Men vänta nu. Finns det inte ett mer uppenbart problem?
En sak som skiljer Sverige från andra länder är vår relativt generösa föräldraförsäkring. Det är en försäkring som riktar sig till båda föräldrarna, men som till 80 procent tas ut av mammorna.
Och det är under föräldraledigheten som kvinnorna tappar fart både i karriärer och löneutveckling.
På det här sättet diskrimineras både män och kvinnor. Nu måste männen få utnyttja rätten att vara tillsammans med sina barn också. Dags för lagstiftning om lika ledighet med andra ord.
